Utgångspunkt:
Yttrandefrihetsgrundlagen
1 kap. Grundläggande bestämmelser
1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna
tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio,
television och vissa liknande överföringar, offentliga
uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram,
ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen
uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna
uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att
säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning
och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra
begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.
…….
Sedan några år, började någonstans i slutet av 1990-talet, så är vår Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) och vår yngsta grundlag satt ur spel i mediadebatten. Undan för undan har skevheten mellan mediasaktörers politiska hemvist och den stora svenska väljarkåren gått över till att göra Yttrandefrihetsgrundlagen till vackra ord i ett avsnitt av Sveriges Rikes Lagar och Grundlagar. Desinformation i form av snedvridning med användande av tendens som knappast döljer syftet spreds (samt sprids) subjektiva uppfattningar och skapande av en snäv åsiktskorridor som först kallades politiskt korrekt men nu under Stefan Löfvéns regerings återblick på hur HAN, Stefan Löfvén upplever början av 1970-talet i retroperspektiv nu på 2010-talet…. vi har fått ”Tyck som jag”-syndromet in fullo.
Yttrandefriheten vår yngsta Grundlag som tillsammans med alla de gamla svenska Grundlagsfästa rättigheterna angreps av politisk korrekthet som nu övergått i Du får säga vad du vill så länge du säger som jag tycker…..!
Själv har jag som står för att min värste fiende och eller politiske motståndare har exakt samma rättigheter som jag kräver för mig själv, mycket svårt att förstå hur i hela fridens namn Sverige och många svenskar hamnat så fel. För fel och odemokratiskt är såväl åsiktskorridor, politisk korrekthet, 1984-korrigeringar av medeltida kartor o historia (vanligt numera i SO-rummet m.m.) och ”tyck som jag”-syndromet. Håller helt med Erik Helmerson i följande citat:
Jag fick mig tillsänd en studie med en intressant titel: ”Men det får man väl inte säga i det här landet – Ett experiment i politisk korrekthet”. Det är en kandidatuppsats från Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet där Johan Floderus undersöker människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck.
Slutsatsen är inte oväntad. På frågor som rör flyktingmottagning, arbetskraftsinvandring och återkallande av medborgarskap för svenska IS-stridande fanns en tendens att deltagarna gav olika svar beroende på om de var anonyma eller inte. När anonymiteten försvann uttryckte de åsikter som låg närmare normen.
Studien är liten och Floderus påpekar noggrant att man ska vara ytterst försiktig med slutsatser. Men den åskådliggör fint fenomenet politisk korrekthet: det handlar inte om att vara allmänt snäll och fördomsfri, utan att anpassa sina åsikter efter en given norm. Oftast för att priset för att avvika är för högt.Erik Helmerson: Vi ses i baren på åsiktshotellet, DN ledarsidan 4 juni 2015
Liknande upplevelser och slutsatser har Lars Anders Johansson, gästskribent på GP:s ledarsida kommit till. L A Johansson har utvecklat tankarna runt åsiktskorridoren:
Det finns två kategorier debattörer som med emfas hävdar att den så kallade åsiktskorridoren inte existerar. Den ena är de som har ett eget intresse av att upprätthålla den rådande åsiktslikriktningen, eftersom den utgör deras egen maktbas.
Den andra utgörs av dem som hoppas på att släppas fram genom att agera lydig knähund åt de förra. Bland de senare finns förvisso de som på allvar tror att man kan säga vad som helst i debatten utan värre konsekvenser än att möta mothugg. Det beror på att de själva aldrig någonsin torgfört en kontroversiell åsikt och därför aldrig kommit i kontakt med åsiktskorridorens väggar. Så länge man håller sig i mitten av korridoren finns det gott om plats.
Jag träffar regelbundet personer inom olika sektorer av det svenska samhället – i kultursektorn, i mediesfären och i offentlig sektor – som mellan skål och vägg vittnar om hur de inte vågar vara öppna med sina politiska åsikter i den svenska debatten, eftersom de vet att det skulle hota deras karriärmöjligheter. Jag har flera konkreta exempel på personer i min bekantskapskrets som drabbats hårt i sitt yrkesliv av att företräda åsikter som i deras bransch anses inopportuna.
Jag talar inte om några extremister eller galningar, utan om vanliga allmänborgerliga personer som frysts ut och motarbetats för att de varit öppna med sina åsikter. Den som vill göra karriär inom delar av den svenska kultursektorn gör därför klokt i att anpassa sig till det rådande åsiktsklimatet. Om du inte redan var miljöpartist när du blev kulturredaktör kommer du med all sannolikhet att bli det. Så ser anpassningskulturen ut.Lars Anders Johansson: Åsiktskorridoren och dess försvarare, GP ledarsidan 4 juni 2015
Om några dagar har vi Sveriges Nationaldag. Vore på tiden att vi utöver att fira 6 juni också satte oss ner och begrundade: Hur i hela fridens namn kan åsiktskorridor/åsiktshotell rymmas in under begreppet demokrati?
Norah4you's Weblog 