Utdrag från manuskript Grönland och grönlänningarna.
© Johansson Inger E Göteborg 2005 reviderad 2008
Kapitel 1
Vinland och Halogaland
Historien om Grönland börjar tidigt. Det finns mer än en version av hur Grönland upptäcktes.
Den mest kända är den om Erik den Röde som sägs ha ‘upptäckt’ Grönland någon gång 985-86. Erik och hans folk seglade runt ön under mer än ett år och övervintrade där, karterade enligt vissa uppgifter Grönland och fann enligt Ari Thorgilsson(d. 1148) läderkanoter och stenbyggnader. Ari antar att dessa var från samma folk som bodde i Vinland och som grönlänningarna under Aris tid kallade ‘skrälingar’.
Källa till den versionen är dels Landnámabók (skriven under första hälften av 1100 talet) dels Erik den Rödes saga som skrevs först på 1400-talet. De andra versionerna som jag inte berör här finns i olika källor från 1200-talet och framåt. Det som talar för Erik den Röde är att de arkeologiska fynd som gjorts i nutid vid utgrävningar på hans grönländska farm så vitt man kan se stämmer väl överens med Erik den rödes saga och de uppgifter som lämnas om honom i Landnámabóken. Längre fram återkommer jag till fakta som styrker detta.
Men det finns mer uppgifter att hämta i samtida källmaterial än det finns i de isländska sagorna. Bland dessa finns påvebrevet från 6 januari 1053 som indikerar att påve Leo IX när han skrev till Adalbert, ärkebiskop av Hamburg-Bremen, kände till att det fanns områden bortanför Grönland.
” in omnibus gentibus Sueonum seu Danorum, Norunechorum, Islant, Scrideuinnum, Gronlant et universarum septentrionalum racionum”
Nu är det förvisso så att ‘et universarum septentrionalum racionum’ inte nödvändigtvis skulle ha behöva betyda att områden i universums yttredelar var kända. Inte heller att Vinland var känt. Dvs. om det nu inte hade varit för att just det påvebrevet var skrivet efter att Isleif, Islands förste ärkebiskop, fått i uppdrag att förmedla kristendomen till grönlänningarna. Att Isleif hade kännedom om och kontakt med grönlänningarna visas nedan.
Isleif som också Adam av Bremen talar om, kan vara nyckeln till att påve Leo IX 1053 samt även till att Adam av Bremen runt 1070 kände till Grönland och de grönländska förhållandena. Vi vet från Adam av Bremen att kontakt upprättades mellan Grönlands befolkning och påvestolen före 1053. Kontakten kommer att vara nästan 500 år. Dvs. till mer än 100 år efter att de flesta grönlänningar lämnat Grönland och flyttat vidare och till mer än 50 år efter att Columbus officiellt seglat västerut för första gången. Till det återkommer jag i senare kapitel.
Adam av Bremen berättar i fjärde bokens inledning B att ärkebiskop Adalbert i Bremen uppsöktes av ”stora mängder människor från alla delar av världen. Den längsta vägen blad dessa hade tillryggalagts av islänningar och gränländare och sändebud från götarna och Orkneyöarna, vilka bad att han skulle sända missionärer till dem. Detta gjorde han också omedelbart. Han vigde nämligen många biskopar för Danmark, Sverige och Norge och öarna i havet….”
I fjärdebokens inledning F (Skl 94 och 95) räknar Adam upp ett antal av dessa biskopar bland dem Isleif: ”Isleif sände han till ön Island.”
Isleif
Isleif är mest känd för att han blev den förste biskopen på Island. Men det finns mer att berätta om honom. Isleif föddes på gården Skalholt 1006 som son till Gissur Hvite. Skalholt låg nära en av flera floder som fått namnet Hvítá. Vilket betyder den vita floden. Skalholt ligger på sydvästra Island inte långt från Thingvallavatn. Fadern sände Isleif att studera till präst vid klostret Herford i Tyskland. Det är det mer än troligt att Isleif genom sin far eller andra som besökte gården hade kännedom om Grönland. Kanske han även träffat Eírík den Rödes son Leif som sex år före Isleif föddes ‘upptäckte’ Amerika? Därmed skulle denna kunskap ha kunnat förmedlas via Isleif till munkarna i Herford redan när Isleif var där på 1020-talet. Det finns andra tyska källor som skulle kunna peka i den riktningen.
Isleif kom hem till Island som präst i slutet av 1020-talet. Fädernesgården blev Skalholt blev prästgård. Han var verksam och framgångsrik så när det kom en förfrågan från ärkebiskopen i Hamburg-Bremen om en lämplig kandidat till den tilltänkta biskopsstolen som reste Isleif åter till Tyskland. I sitt sällskap hade han måhända de omnämnda grönlänningarna. Det var vanligt på den tiden att både grönlänningar och islänningar tog sig över Atlanten till Bergen. Isleif vet vi besökte ett möte med andra präster i Oslo. Någon prästrepresentant från Grönland finns inte omnämnd vid detta tillfälle, men det är inte uteslutet att det redan då fanns präster på Grönland. Som visas i senare kapitel fick Grönland sin förste biskop, Jon/Jonus kort efter att Isleif återvänt till Island. Åter i Skalholt byggde Isleif upp Islands första biskopssäte.
Adam berättar hur som helst i fjärdebokens 36 kapitel att Adalbert ”På deras begäran vigdes en mycket from man vid namn Isleif till biskop. Han skickades från det omtalade landet till ärkebiskopen, och denne behöll honom hos sig ganska länge [han kom dit 1052] och under stora hedersbetygelser. Han fick under denna tid lära sig hur han på ett förnuftigt sätt skulle kunna undervisa folk som först nyligen omvänts till Kristus. Genom hans förmedling sände ärkebiskopen en personlig skrivelse till Islands och Grönlands befolkning….”.
Adam av Bremen
Adam kom till Bremen någon gång under 1066/67. Utgångspunkten för det antagandet verkar vara att han kom till Bremen strax efter kyrkomötet i Tribur som ledde till en personlig katastrof för ärkebiskop Adalbert i dennes stridigheter med Anno från Köln.
I den svenska översättningen från 1984 antas Adam ha varit en av kandidaterna till att efterträda Adalbert när denne dog 1072. Det må vara hur som helst med den detaljen. Men när man ser hur inledningen av Adams verk är, så framgår det att Liemar var ärkebiskop av Hamburg och det är till honom Adam riktar sina texter.
Adams främste sagesman sägs vara Sven Estridsson, kung i Danmark. Med tanke på att Adam var verksam i Bremen och att det var dit Isleif kommit 20-talet år innan Adam skrev sitt verk är det inte uteslutet att det i Bremen vid den tiden, utöver alla de källskrifter som Adam hänvisar till i olika sammanhang även funnits skriftliga uppgifter som Isleif lämnat.
Eftersom Adams sagesman, Sven Estridsson I sin ungdom vistats i Sverige hos Olof Skötkonungs son Anund är Adams uppgifter om Norden och Grönland intressanta även från svensk-grönländsk synpunkt. Till det återkommer jag i senare kapitel.
En tidig 1100-tals källa berättar om striderna som föregick att Sven blev kung av Danmark flydde västerut till Vindland. Detta skulle hänt efter att han fått fly inåt Västergötland och sedan slagits vid Jylland, i några källor anges att striden slutade väster om det vi idag kallar Skagen. De flesta forskare tycks tro att han hamnade i området Polen-Baltikum. Men seglar man västerut från Sverige, eller från Danmarks västkust, så hamnar man inte där.
Anund var Sven Estridsons kusin. Estrid, Knut den store och Olof hade enligt polska och flertalet icke sagokällor samma mor. Hos oss känd som Gunhild sammanblandade isländska sagoskrivare hennes polska namn som mycket väl skulle kunna missförstås till Sigrid Storråda och trodde att det var två kvinnor. Modern som bytte från en kristen inriktning till en annan när hon gifte sig med Olof Skötkonung fick då nordiska namnet Gunhild. Att Knut den store och Olof Skötkonung var bröder följer också av att de själva red efter henne till Polen den gången Knuts och Estrids far Sven Tveskägg dött och hon flytt till Polen, eftersom hon kände sin ställning hotad i Danmark. Därför kan Sven Estridson, utöver uppgifter han lämnat till Adam om de nordiska, de isländska och de grönländska förhållande, ha haft viss kunskap om Polen. Något som inte Adam själv hade i större utsträckning.
Påve Leo IX:s brev till Adalbert av Hamburg bremen.
Som tidigare nämnts så kom Isleif till Bremen 1052 och i början av januari året efteråt skrev påve Leo IX brevet till ärkebiskop Adalbert där Grönland och universums yttersta områden nämndes.
”……protegente Dei gratia uidelicet episcopus in
omnibus gentibus Sueonum seu Danorum, Noruuechorum, Islant,
Scrideuinnum, Gronlant et uniuersarum septentrionalium nationum
nec non etiam in illis partibus Schlauorum, ”
Diplomatarium Norvegicum bind 17 nr 849
Försåvitt inte påven genom munkarna i Herfords förmedling tidigare fått kännedom om Grönland, ligger det nära till hands att anta att Isleifs ankomst till Bremen kan ha givit ärkebiskopen uppgifter om Grönland som hunnit förmedlas till påven under år 1052. Det som talar för det är att tidigare brev där ärkebiskopen i Hamburg Bremen fått uppdraget att se till att kristna och utse biskopar till de nordiska länderna inte nämner Grönland.
Källor:
Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar
Diplomatarium Danicum, serie 1, II, no 1
Diplomatarium Norvegicum bind 17 nr 849
Kristni saga,
Kung Olafs saga i Flateyboken
Landnámabók
Nicholas av Thingeyre verk
Lappenbergs Hamburgisches Urkundenbuch
Vetenskapliga arbeten:
Jansen Henrik M, A critical account of the written and archaeological sources’ evidence concerning the Norse settlements in Greenland, Meddelelser om Grönland 182:4, 1972
Einarsson Bjarni, The settlement of Iceland : a critical approach : Granastaðir and the ecological heritage / Inst för arkeologi Göteborgs Universitet 1994
Einarsson Bjarni, Ágrip af Nóregskonunga sǫgum : Fagrskinna – Nóregs konunga tal, 1985, Íslenzk fornrit, 99-0452654-0 ; 29
Mer uppgifter om Grönland finns på min andra blogg Norah4history Grönland Norah4history
[…] Grönland […]
GillaGilla
[…] Grönland […]
GillaGilla
För mig var detta mycket intressant. Tack Inger
GillaGilla
Sonja, ha det så bra i värmen. Här har vi 2 grader varmt men halkvarning på bilkonsolen…..
GillaGilla