Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Zulmir Bečević författare’

Som jag skrev i Svensk tradition och kultur, Norah4you 20 oktober 2013 Många svenskar går och tror att alla de rätter som vi ser på svenska smörgåsbordet är ‘svenska’ till sitt ursprung. Men det är där det börjar vandras vilse i pannkakan. Utöver ett fåtal rätter där lutfisk och möjligen pepparkaka (som den numera ser ut) samt fetvägg (semla), så är det genom alla de resor, handelsresor/äventyrsresor/krigståg och andra härjningar som de olika rätterna hamnat på svenska smörgåsbordet. Vi har kort sagt ätit något vi tyckt om. Ändrat lite i recepten utifrån vad som har funnits att tillgå här uppe i Norden och försvenskat rätterna. Bland dessa rätter kan vi nämna allt från skotska Haggis (fanns en variant på Biskop Brasks måltidsbord när han hade gäster) till köttbullarna som introducerades av återvändande från Asia Minor/Persien området liksom kåldolmar.

På samma sätt har människor häruppe i alla tider anpassat sin livsstil efter det de sett och funnit intressant. så innebär svensk kultur att MAN ANPASSAR SIG och sitt sätt att vara efter omgivningen. i förra delen av denna bloggartikel serie visade jag på hur man anpassat maträtter, verktyg samt produktion utifrån de förutsättningar som finns här uppe

Det är det som är första biten i att vara svensk. Handlar alltså inte i om var i världen dina föräldrar är födda eller om du har bruna, blå eller gröna ögon. Handlar om att svenskhet som Zulmir Bečević helt lyckades missförstå i sin debattartikel är så konsekvent logisk som tänkas kan! Det handlar om ett förhållningssätt när man kommer ny till någon del av Sverige.
Idén om svenskhet bygger på en absurd logik, Zulmir Bečević på GP Debatt 20 oktober 2013

Innan någon börjar yttra ordet rasistiskt, så vill jag utveckla detta genom exempel:

Exempel 1: Året var 1972. På den tiden hade studenter inte egen tv, än mindre hade alla studenter egen telefon. Det var på ett studenthem i Göteborg. I det stora TV-rummet där TV:n var lite större än vanliga TV-apparater var på den tiden. Vi satt på motsatt sida i bänkrader som närmast liknade en mindre biosalong i nutiden.

Sittplatserna var nästan fulla när Ishockey-VM skulle spelas. Bland de studenter som satt fanns en från dåvarande Tjeckoslovakien och några från Finland. Han från Tjeckoslovakien hade kommit till Sverige några år innan med sina föräldrar när ryssarna gått in i Tjeckoslovakien och stoppat det vi idag kallar Tjeckiska våren. (Obs. Europas karta har alltså skrivits om även under åren innan Jugoslaviens sammanbrott. Idag är Tjeckien och Slovakien två skilda länder). Killens föräldrar hade för sin och hans räkning ansökt att bli svenska medborgare. Gick inte så snabbt på den tiden. Förresten så blev ingen ungvuxen myndig innan man blev 21 år. Därav att det var hans föräldrar som fick ansöka. Finnarna, och jag kallar dem finnar även om jag inte har en aning om vad gäller medborgarskapet på en av dem, hade vuxit upp här i Sverige. Helt riktigt hade vi på den tiden i de sk. Östra stadsdelarna av Göteborg fått finska klasser. Stort antal av de som bodde i Gårdsten och Angeredsområdet på den tiden var invandrare från Finland. Med eller utan finskt medborgarskap i behåll. Observera att på den tiden gick det inte utan vidare att få vara dubbelt medborgarskap. (en annan historia)

Nåväl vi satt och tittade först på en match där Sverige spelade mot Finland. Det som skilde de som var finnar från oss andra oavsett var vi kom ifrån var en sak. Finnarna var oavsett medborgaskap mer stolta över det finska ishockeylandslaget. Svenskarna var som mest stolta när vi hörde svenska nationalsången i början samt att ”våra” killar var gula och blå.

* Det är en av de viktiga bitarna i svensk kultur som går tillbaka längre än vad t.o.m. många heraldiker och historiker känner till. Att vara stolt över de blå och gula färgerna i vår svenska flagga. Flaggans ålder kan vi diskutera. Tar det på annan plats. Men färgerna för de som bodde i Götalandskapen och Svealandskapen, troligen Norrland också men där har jag inget skriftligt belägg förrän senare tid, var viktiga långt tillbaka. Som minst under Medeltiden. Det finns två ”skolor” när man talar om blågul historisk bakgrund. Den officiella och den som finns bevarad i gårdsarkiv i bl.a. Östergötland och/eller finns omnämnd av utomstående besökande/invandrande källa. Den senare versionen går ut från att färgerna har att göra med land och hav. Viktiga bitar i det äldre Sverige. Människor må hellre kallat sig götar, Ostrogoter (tidiga belägg på kartor….) eller svear än svenskar. Det som var viktigt för människor här uppe i norr var den bygd, den plats man själv bodde i och här i norr var det vad landet och vad vattnet gav som utgjorde livsförutsättningarna. MAN ANPASSADE SIG EFTER DEN PLATS MAN KOM ATT BO PÅ. Därav att sederna, en del av kulturen, in i våra dagar kan skilja sig i matvanor och dialekter.

Att vara svensk är inte detsamma som att ha svenskt medborgarskap oavsett om föräldrar också är svenska medborgare eller inte. Det handlar helt logiskt om ett sätt att förhålla sig till det som finns som förutsättningar. Det är så långt från multikulti-idéerna som tänkas kan. Det handlar helt kort om detta: Att våga vara stolt över att man är svensk. Att som de gamle sa: Ta seden dit man kommer

Exempel 2: I norra Bohuslän liksom i Göteborg är inte Stockholmare ett positivt begrepp. Speciellt i norra Bohuslän, ett landskap som kom att tillhöra Sverige efter en fred för flera hundra år sedan, har synsättet på naturen skilt sig från övriga Sverige. Stockholmare var från 1800-talet när Kung Oskar (vi hade två) började besöka landskapet kommit som sommargäster på tillfälligt besök. Så har det varit in i våra dagar. Fast de flesta turister idag inte har en aning om vad ortsbefolkningen verkligen menar när de pratar med varandra. Men det är en annan sak. I många av de små stenhuggar och fiskesamhällena är det släkten som in i våra dagar är viktigast. Det innebär att om du inte lyckas anpassa dig efter de förutsättningar som gäller, vilket ett antal av sommarfolket inte lyckas, så räknas du inte dit även om du är svensk medborgare sedan generationer och du själv haft råd att köpa dig ett hus eller en sommarstuga. Det är HUR du uppträder som är viktigt och alltid varit viktigt. Där som i övriga Sverige.

Exempel 3: Efter Sydvietnams fall kom ett antal båtflyktingar till Sverige och norra Bohuslän. Båtflyktingar från Vietnam som har väldigt lite med dagens sk. båtflyktingar att göra för de kom hit från flyktingläger som kvotflyktingar och hade inte betalt sin ‘flykt’ hit. Första månaderna märktes dessa väldigt mycket. Men det som skilde den gruppen från många som kommit senare, med eller utan dubbelt medborgarskap (det är inte samma att vara svensk och att vara svensk samt något annat se även juridiska skillnaderna på Migrationsverkets sida). Det som dessa invandrare gjorde var att ta seden dit de kom. Inte så att de övergav sin religion eller sin kultur, men att de precis som svenskar tog sakerna som de var och att de om de inte lyckades få jobb inom kort tid så såg de till att lära sig prata bra svenska med svenskar samt att skapa sig jobb när det inte fanns jobb i den delen av landet. Idag räknas de som Bohuslänningar tack vare att de förstått vad det innebär att vara svensk finns det sällan eller aldrig (och då ofta sommargäster) någon som kallar dem något annat.

Svenskhet är ett logiskt förhållningssätt utgående från att våga stå upp för Sverige. Att våga inse att Sverige har fel och brister men ändå är värt att älska. Att våga känna sig stolt när Sveriges landslag, oavsett vilket ‘lyckas’ i någon idrott i VM och OS. Att trots att Sverige och svenskar genom tiderna betett sig på alla möjliga vis ändå känna gemenskapen när svenska nationalsången sjungs och när svenska flaggan hissas.

Förstår man inte skillnaden mellan detta och rasism, förstår man inte skillnaden i att ta seden dit man kommer som är något helt annat än att kräva att få leva som man gjorde i sitt hemland eller i den storstad/landsbygd i Sverige man kommer ifrån, inser man inte logiken i den svenska historiens alla bitar, även de svåra och svartgrå, så har man inte förstått vad det är att vara svensk. Det är synd.

Som man hörde många gånger förr, numera vågar många inte säga det annat än mellan skål och vägg: Jag är så glad att jag är svensk. Sverige är mitt fosterland som jag älskar med alla fel och brister. Detta trots att jag från farmors sida fått ärva många åsikter och levnadsråd, värderingar o.s.v. från Norge.

Read Full Post »

Tvekar en stund innan jag skriver detta. Skälet är att det är en författare som liksom många svenska medborgare har sina rötter i annat land som skrivet en för mig och många andra helt främmande artikel om vad som är svenskhet. Tvekar. För numera i Sverige är det inte så att ordet är fritt. Yttrandefriheten tycks ofta vara något som är fina ord på papper. Allt som inte omfattas av vänsternissar till vänster om svenska Vänsterpartiet som politiskt korrekt, det försöker dessa vänsternissar som friskt förekommer i media att påstå vara rasism. Så är inte fallet.

Idén om svenskhet bygger på en absurd logik, Zulmir Bečević på GP Debatt 20 oktober 2013
Så långt från sanningen som tänkas kan. Men det är förklarligt eftersom de flesta svenskar som gått i Grundskolan efter 1970-talet aldrig någonsin fått lära sig vad som gällt. Förmodligen för att man mer och mer började inse att det skulle vara svårt för Sverige att göra upp med den rasism som vuxit fram först i Sverige, innan Tyskland, och som vi ännu inte fått göra upp om annat än möjligen börjat skrapa på ytan när man idag diskuterar Tvångssteraliseringen som blev ett led i att försöka stoppa det som inte ansågs värt att föra vidare…..

Sverige har många gamla traditioner. Traditioner där vi skiljer oss från de ‘brödraländer’ vi har omkring oss. Det handlar främst om det som Zulmir Bečević i debattartikeln i GP kallar svenskhet. För det är det som går att spåra långt tillbaka i tiden. Det är denna som är beskriven av historiska källor från Dio över tidsmässigt nästan samtida Tacitus via Zosimus, Priscus med flera långt innan vi svenskar kan sägas ha ‘egna’ skriftliga källor utöver runristningar på stenar, bergsidor och de sk. birkebreven. De senare finns i hela Norden. Speciellt i Norge är innehållet i dem väldigt avslöjande om skillnaden mellan norskhet och svenskhet. Men det lämnar jag till ev. senare artikel.

Svenskhet har inte med utseende att göra.

Det är det första som snabbt bör fastslås. Människor från de svenska områden som inte beboddes av norskar/danskar har aldrig före senare tider sagts vara ljusa och blåögda som norm. Lite ledtrådar till detta får vi genom att titta närmare på äldre ortsnamn som levt kvar in i Medeltiden. I samband med att jag skrev min C-uppsats i Historia, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Inger E Johansson C-uppsats Historia Linköping 1993 så var det inte enkom vattenvägar som jag lät datorprogram analysera utifrån landhöjningar och havvattennivåer i världshaven och in till Östersjön från Stenåldern fram till år 1000 e.Kr. Inom mitt undersökningsområde, från Bråviken ner till Västervik och upp mot Roxen i form av en något skev triangel, fick datorn även arbeta med kända äldre ortsnamn samt ortsnamn idag på platser där det funnits kontinuitet från Stenåldern/tidig Bronsålder in i våra dagar. Bland de resultat som kom att presenteras i C-uppsatsen fanns följande exempel:

Äldre mansnamn inom undersökningsområdet.

Björn: Björstad, Björsäter
Black: (~svart hårig) ev. Bleckstad
Frode: Fröderum .(ev Frönamn)
Giste: Gisterum
Grim: Grimstad
Gunnar: Gunnerstad
Helge: Helgenäs
Kol: Kolstad
Kättil: Kättilö
Olof: Olofsrum
Ring: Ring
Trysil: Tryserum

Som framgår av dessa ortsnamn kan det inte varit helt ovanligt att det fanns människor som hade mörkt hår alternativt var mörka i utseendet på andra sätt. Black-, Svart- och Kol är namn vi känner från våra egna tidigaste skrifter. Kol förekommer även i såväl Arabiska som Grekiska och Romerska källor som namn på en nordbo som kommit från ön uppe i Norra Oceanen från tidig Gotertid och fram till Nordisk Medeltid.

Vi har andra ledtrådar som visar att alla inte såg ut som de människor som vissa på yttersta högerkanten försöker få dem till att ha varit. Vi har haft korta och bredaxlade, vi har haft långa (bland dem några av våra tidigast kända kungar) och allt möjligt annat. Blond och blåögd, det är däremot något rent mytiskt som smög sig in någon gång under 1800-talet (kanske tidigare) som karakterisering av Svenskar.

Svenskhet

Svensk tradition

Däremot finns det ett antal kännetecken som finns beskrivna under de senaste årtusendena på en icke homogen grupp boende där Sverige är nu och med språk som i vissa fall, t.ex. Östergötland går att visa att a-ljud, n-ljud m.m. är ursprungliga språkljud för bosättningsområdet. Mer om detta finns att läsa i:
Calissendorff Karin, Linquistic Evidence for Early Iron Producton ur Järnkontorets Iron and man, sid 157ff
Franzén Gösta, Sverige, ur Nordisk Kultur V ortsnamn, Stockholm 1939, sid 129
Hesselman Bengt, Ordgeografi och språkhistoria. Bidrag från Nordiska seminariet vid Uppsala universitet 1936, Uppsala 1936 sid 16-17
Lagman Svante, Östergötlands medeltida sockennamn, Uppsala 1981 sid 19
Moberg Lennart, Ortnamnen i Tjust, Tjustbygden 1947, Västervik 1947
Moberg Lennart, Västervik 1947 sid 9
Wessén Elias, Östergötlands ortsnamn, ur Östergötland utg av Östgöta nation, Stockholm 1937, sid 273

Många svenskar går och tror att alla de rätter som vi ser på svenska smörgåsbordet är ‘svenska’ till sitt ursprung. Men det är där det börjar vandras vilse i pannkakan. Utöver ett fåtal rätter där lutfisk och möjligen pepparkaka (som den numera ser ut) samt fetvägg (semla), så är det genom alla de resor, handelsresor/äventyrsresor/krigståg och andra härjningar som de olika rätterna hamnat på svenska smörgåsbordet. Vi har kort sagt ätit något vi tyckt om. Ändrat lite i recepten utifrån vad som har funnits att tillgå här uppe i Norden och försvenskat rätterna. Bland dessa rätter kan vi nämna allt från skotska Haggis (fanns en variant på Biskop Brasks måltidsbord när han hade gäster) till köttbullarna som introducerades av återvändande från Asia Minor/Persien området liksom kåldolmar.

På samma sätt har människor häruppe i alla tider anpassat sin livsstil efter det de sett och funnit intressant. Det började tidigt. Under svenska Stenåldern var vatten och vattenvägar det som förband människor. Den flinta som användes i stora delar av landet var man tvungen att hämta antingen nere i Skåne eller över hav som t.ex. från Baltikum. Flinta fanns inte naturligt överallt, Norah4history sida
Skogar och berg skilde människor åt och var i äldre tider här i Sverige farliga att färdas på. Inte bara det man nu kallar stråtrövare utan även de ”vägar” som fanns var allt annat än trevliga att färdas på ända fram till slutet av Drottning Kristinas tid. Ibland längre än så.

Så vad gjorde de som bodde i Sverige, t.ex. i Östergötland, till skillnad från våra broderfolk i Norge och Finland? Ett gammalt men sentida svenskt talesätt är: Man tager vad man haver tillskrivs Kajsa Warg men liknande förekommer i skriftliga dokument före henne. Som framgår av länk ovan använde man i Östergötland Grönsten när Flinta inte fanns att tillgå. Annat exempel är tidig järnproduktion i Sverige som utgick från myrmalm. Järnproduktion i tidiga Sverige, Norah4history sida

Det är en annan sak som kännetecknar svenskhet. I alla tider har människor från det numera svenska området uppe på ön i den Norra Oceanen beskrivits av historiker (och kyrkofäder) som handelsmän. Inte bara bärnsten som brukar nämnas utan främst tre saker: Vit rävskinn, dubbelsidiga svärd av kvalité som liknar stål samt ….. slavar. ‘Våra’ förfäder har varit kända för att kräva tribut från bosättningar de passerat på väg ner till Svarta Havsområdet-östra Medelhavet. Fick man inte tribut på 260-talet, tidigaste skriftliga noteringen jag har hittat, så nog såg man till att ta med sig de ledande från bosättningen att dra sina kärror eller ro sina båtar. Slavarna såldes sedan när handelsmännen kom ‘fram’. Handelsmännen som var typiskt svenska arroganta, nonchalanta o.s.v. som jag skrivit om tidigare i bloggen, har blivit noterade (ofta med namn som Stein/Svein/Kol etc) just för sitt typiska sätt att vara. Ett sätt som skilde ut ‘våra’ förfäder från andra Nordmän. Men det är en annan historia.

Det handlar alltså inte om utseende utan mer om sätt att vara och att värdera andra. En människosyn som under 1800-talet-1960-talet drogs till in absurdum av människor som bodde här uppe. Oavsett var deras anfäder kom ifrån, och alla skall ha klart för sig att vi hade tidiga invandringar från alla områden runt oss utöver att våra förfäder hade med sig krigsfångar från områden inne i nuvarande Ryssland och ner till Armenien (finns noterat i romerska källor) samt bort till tidigare Dalreida där en av de grupper som kom att utgöra sentida Skottar från början bodde. Inga snälla roliga historier men hit kom en hel del människor utifrån. Efter en eller två generationer har de alla ett förhållningssätt som bäst beskrevs av en postmästare i Asia Minor år 844 e.Kr. (de som läst detta tidigare får ursäkta att jag tjatar): Arroganta, nonchalanta, lättstötta. De dricker inte ofta. Bara när de har fest. Men de är bra på att hitta skäl att ha fest……
De far till öst, till Kina och långt ner i Indien. De far till Rom, Bysans och Albion (England) och varför? Bara för att kunna säga att de varit där!

Som jag skrivit tidigare:
Sverige måste själva göra upp med vår egen mörka historia innan vi kan börja klaga på andra inom och utom Sverige.

Om rasbiologins historia i Sverige och om Rasbiologiska institutet. Perspektivet är både internationellt och inhemskt svenskt. Urvalet av historiska uppgifter stammar från antiken, från Carl von Linnés 1700-tal och från Hjalmar Brantings 1900-tal. Sammantaget belyser den breda kunskapsinsamlingen den ytterst lösa faktagrund som inrättandet av institutet vilade på. Källa: Allt som kan mätas är inte vetenskap: en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet, ISBN/ISSN: 1653-5332 Distribution: Forum för Levande Historia; levandehistoria.seNär skall Sverige göra upp, Norah4you 14 december 2012

Read Full Post »