Falskt påstående:
Varför är det så svårt att förstå att dessa fenomen, att både bilbränder i våra förorter och nedbränning av asylboenden bottnar i samma sak? Att det är unga arga ungdomar från de lägre klasserna som protesterar mot etablissemanget. För vi alla är väl ense om sannolikheten att det rör sig om välbärgade svenska ungdomar från Danderyd eller invandrarkillar från Solna är väldigt liten. De grupperna har alldeles för mycket att förlora genom att delta i sådana aktiviteter.Föräldrarna är själva marginaliserade, Rouzbeh Masarrat Agah på Expressen Debatt 17 Maj 2016
Verkligheten en annan
Det är lika lite sant idag som när samma åsikter hördes på 70-talet. Lika lite sant som det var under EU-mötet i Göteborg är det idag att det inte skulle vara välbärgade föräldrars barn som kallar sig aktivister och bråkar med blåljuspersonal. Tyvärr inte sant. För hade det varit så att det bara varit barn till marginaliserade föräldrar som blivit kriminella och våldsamma autonoma stökpellar av båda könen.
Som ungdomsledare på 70-talet, systemprogrammerare som senare sadlade om till SO-lärare, nu pensionär, har jag under åren lärt mig att ungefär hälften av alla dessa ”aktivister” kommer från välbärgade familjer. Svenskar och invandrare som ”lyckats i livet”. En förklaring är att de ungdomarna som hamnat på glid, oavsett om de bor i område med stämpel utanförskap eller om de bor i fina villor, alla klagar på exakt samma sak. Alla skyller på att deras föräldrar inte har tid att lyssna när de unga själva vill prata. En sak till har de alla gemensamt. Till skillnad från på min tid, så får många unga i alla delar av Storgöteborg och andra städer ofta inte ta hem mer än en eller två kompisar åt gången. Det skulle varit på min tid. Jag släpade hem, nåväl inte riktigt släpade utan tvärt om, hela klassen eller 10-12 kompisar åt gången. De fick ta det som vi hade det. Vi bodde i radhus, pappa hade fin titel men lönen var t.o.m. lägre än många arbetare. Så fanns det saft eller kaffe med bullar eller smörgås (med eller utan pålägg) så fick det bli det. Räckte inte stolar och soffa till, så fanns alltid golvet. Jag är själv uppväxt med och lät min dotter växa upp med att det är bättre att ta hem kompisarna än att dra på stan med dem. Än idag finns det de som jag har kontakt med.
Så Rouzbeh Masarrat Agah, du har förutfattade meningar. Om inte dagligen, så minst 2-3 gånger per vecka kommer tidigare elever, både från skolor jag jobbat som vikarie i och de jag varit anställd på fram och pratar. Ungdomar från alla slags kulturella och ekonomiska förhållanden hemma, och det är oftast stökpellarna som tar kontakt. Har t.o.m. varit med om att stökpelle tog kontakt med mig när jag väntade på tågbyte i Nässjö. Han och en annan som direkt syntes vara stökpelle satte sig en på var sida om mig. Inte var jag rädd varför skulle jag. Förvisso hade jag lyft ner den jag kände igen när han suttit uppflugen i ett fönster och bräkt en gång i tiden. Men jag visste att han respekterade mig. För jag fanns där beredd att lyssna men inte beredd att hålla med om vilka galenskaper som helst.
I den killens fall som så många andra som kommer ur sk. fina miljöer, så fanns det V70-föräldrar där den ena var bra på att dricka även om det aldrig skulle erkännas utåt. I andra fall finns det droger i de mest oväntade miljöer och kriminaliteten är inte enbart koncentrerad till att de som kastar sten mot blåljus alla bor i området de kastar sten. Ett exempel. Stökpellar från Tuve blev för några år sedan beskyllda för att kastat sten på buss och blåljus. Det var bara det att jag som suttit och väntat på buss där detta skulle skett när jag väl klivit av bussen i ett av de finare Örgryteområdena stötte på de stökpellarna i slagsmål med ett av gängen från det bostadsområdet. Finns inget område i Göteborg där inte någon av de som blivit kriminella inom t.ex. drogvärlden har vuxit upp. Tyvärr går det inte att göra sådana ”enkla” förklaringsmodeller. Det som krävs oavsett om det är välbärgade föräldrar eller de som lever i utanförskap är dock att föräldrar bryr sig mer om sina barn än om sig själva och sitt eget ”anseende”.
Inget är lätt. Men vem har lovat att livet skall vara lätt. Förälder är man hela livet.
Norah4you's Weblog 