Det är inte barnet det är fel på när människor, föräldrar och en hel del lärare (måste tyvärr säga detta även om jag själv skolade om mig från systemprogrammerare till SO-lärare) inte ‘får vanlig kontakt’ med ett överintelligent barn. Stort antal av barn som anses avvikande och/eller blir mobbade är överintelligenta.
Har under åren innan jag blev lärare, som lärare och efteråt träffat ett stort antal barn som fått diagnos Asperberger. Inte ett enda ett av alla dessa barn har varit annorlunda på något annat sätt än att de tänker utanför boxen. Vilket jag själv och min omgivning alltid gjort, tänkt utanför boxen och därför hoppat 2 eller 3 led eftersom det för oss är naturligt. Det är problem utan alla som tänker utanför boxen behöver mer intellektuell stimulans. Inte ett dugg konstigt att dessa barn många gånger sätter sig på tvären när de upplever att de inte blir förstådda. Tvärt om. Alla barn behöver få utvecklas i sin takt och ha givna normer samt lugn och ro i sin omgivning. För det är där det brister i dagens samhälle. Bland föräldrar men främst hos skolpersonal.
Alla barn är lika värda men olika.
Det är kanske svårt för alla som inte själva har det som brukar kallas högt IQ att förstå barn som tidigt tänker utanför boxen. Det förstår jag. Därför är det mycket mycket viktigt att vi snabbt slutar upp med ‘Alla skall med’ tänkandet och accepterar att det finns barn som trots att de är relativt små barn är intelligentare än de flesta som går ut grundskolan. Ofta har de lärt sig läsa själva, förstår mycket bra men har pga sin ringa ålder svårt att uttrycka sig så enkelt så att alla andra förstår. Varje gång detta händer, så upplever barnet sig annorlunda och hämmas i sin utveckling. Inte så att de som behöver extra hjälp inte skall få det. Men alla måste även vara beredda att satsa på de som utvecklas snabbare eller tänker på annat sätt. Observera en sak. Även bland barn som har diagnostiserats utifrån andra handikapp, medfödda eller ej, så finns det en hel del barn som idag aldrig någonsin för chansen att få ordentlig självkänsla som det medför att veta att man duger och att man får utvecklas i sin takt!
Det som många kallar uppmärksamhetsstörning är egentligen tvärt om – vilket ytterst få psykologer och psykiatiker förstår, men de är inte ensamma i sin oförståelse. Helt normalt beteende av barn som upplever att vuxna och jämnåriga inget förstår och upplever sig marginaliserade. Hört stort antal barn i olika åldrar förklara detta när man sitter och lyssnar samt finns där när de behöver. Detta som kallas uppmärksamhetsstörning kommer ofta av att barnet hinner resonera logiskt i sitt huvud och tänka flera steg längre än vad omgivningen gör samt försöker få övriga att förstå sammanhang som de inte gör eller för barnet självklara slutsatser! Sk. utåtagerande barn blir detta pga omgivningens oförståelse. Inget annat.
Har på vår gård ett barn som jag är tacksamt att det har andra handikapp. Barnet kan numera trots alla sk. experters påståenden gå, vilket barnet inte skulle kunna lära sig, om än inte lika snabbt och lika länge som många andra. Där har vi typexemplet på ett barn som med 99% säkerhet åkt på diagnosen Asperberger om inte det andra handikappet också funnits. En 7 åring som nu håller på att med hjälp av sin assistent(mycket skicklig och helt rätt för barnet) lära sig sitt tredje språk. En sjuåring som har ett ordförråd som skulle göra de flesta gymnasielärare imponerade om barnet uttryckt sig så. Barnet uttrycker sig logiskt vetenskapligt helt korrekt. En elev i 2:a ring skulle imponerat på lärare med samma förmågor. Denne sjuåring som utåt kan tyckas uppträda ‘konstigt’ får rätt stimulans. Få får den förmånen. För de flesta kan inte hänga med ens när detta barn räknar större tal i huvudet.
Många av de som jag stött på genom åren som diagnostiserats med Asperbergers syndrom är exakt likadana – fast de flesta inte ens vågar visa det. De har redan tidigt märkt omgivningens reaktioner och oförståelse samt känner sig därför udda. De vågar inte eller får inte visa vad de kan. Vi missar stort antal verkliga begåvningar genom att omgivningen och då främst förskole och skolpersonal saknar tillräcklig kunskap samt förmåga att ta tillvara på dem.
I bostadsområdet där jag växte upp, inte här i Göteborg utan i Linköping, var det snarare vanligt än ovanligt med barn som tänkte utanför boxen. Stora flertalet skulle kunna bockas av för var enda en av alla de beteenden och annat som ingår i det som nu kallas Asperbergers syndrom. Eftersom det var vanligt och många av eleverna i den skola jag gick, Statens Försökskola Tornhagsskolan som tillsammans med en skola i Finland skulle ta fram det som var den ursprungliga tanken med Grundskolan inna Palme blev skolminister, var liknande. Utifrån den förutsättningen att vi fick de allra skickligaste pedagogerna och vi redan från 3:e klass började med engelska (vilket inte var vanligt på den tiden), så fick vi utvecklas var och en i vår egen takt. Alla började vi med tyska i 7:an och franska i 9:an. (Inom parantes kan jag nämna att ur min gamla klass som hamnade i samma klass på gymnasiet-gamla gymnasiet- blev det lärare, läkare, högre bankman, o.s.v. totalt 5 teknologidoktorer. Några av dessa är professorer. Själv blev jag ‘bara’ systemprogrammerare som för att datan utvecklades så sakta under 70 och 80-talen kom att specialisera mig mot administration, såväl logistisk som ekonomisk, för att senare skola om mig till SO-lärare när jag läste tredje gången.
Många av oss räknade redan i 7:an eller 8:an tal som man idag inte ens räknar på naturvetenskaplig linje upp till Matematik 3. I och med att skolan satsade mer på läs- och ordförståelse än grammatik fick vi en hel del brister i grammatikkunskaperna. Men det fanns inte en enda elev i min klass som inte var van att gå upp och återge ett föredrag, en film eller en bok i kort sammanfattning inför klassen eller inför hela årskursen. Detta för att vi fick jobba med att läsa på ett annat sätt – var och en fick redan i 3:an börja med att läsa i egen takt. Vi hade små kartongbitar där vi bockade för vilken övning vi skulle fortsätta med. Efter vissa avsnitt, så ingick uppgift att redovisa. Något vi också gjorde i vart enda ämne både de där vi hade grupparbeten, inte alls som dagens grupparbeten, där varje elev i gruppen fick möjlighet att utifrån sin styrka bidra till gruppens arbete och redovisa sin del, eller om vi hade enskilt arbete som i matematiken där vi under hela högstadiet en gång i veckan hade ett matematikprov. I matteprovet var det viktiga var att se att vi själva gick framåt och hur långt vi hade kvar till nästa betygsnivå samtidigt som vi var flera som räknade på högre årskurser matematik så fick vi även lära oss räkna på kemiska formler redan i 8:an.
När varje barn får sin rätt att utvecklas i sin takt och att få vara den barnet är, så finns det egentligen mycket få barn utöver de med dubbla handikapp som är ‘annorlunda’. Självkänslan tar man tidigt bort från barn om man får för sig att det är barnet det är fel på eller tycker att barnet är annorlunda. Ingen medicinering i världen hjälper barn som inte får utvecklas i sin egen takt eftersom alla mediciner innehåller kemikalier. Det finns skäl att sätta in medicin om barn blir deprimerade, men bara under kort tid. Att bedöva ett barn är att beröva barnet rätten att känna och vara.
Sedan kan många tycka att jag är hård. Andra kan tycka att jag är elitistisk. Jag är varken det ena eller det andra. Värdet hos ett barn, en ung eller en ung vuxen består inte i om vederbörande är intelligent eller om vederbörande gör som alla andra gör så att omgivningen blir nöjd. Värdet består i att barnet tidigt får rätten att utveckla sin självkänsla, acceptera att alla inte förstår och gå vidare utan att fundera vidare varför det är så. Värdet hos ett barn är något vi vuxna, speciellt ämnes- och stadiebehöriga lärare, kan hjälpa till att bygga upp utifrån varje barns styrkor. Hela sättet att tänka i avvikelser är enligt mitt sätt att se uppåt väggarna tokigt. Den ena är bra på att rita, spela eller sjunga. Den andre är född med ett fantastiskt bollsinne och/eller förmåga när det gäller annan idrott. Varför accepteras detta men inte att det finns barn som vi gör annorlunda genom att inte acceptera att de faller utanför ramarna. Det är vuxenvärlden, inte samhället i sig eller vilken etnisk kultur man lever i, som sätter upp mål som vuxenvärlden runt barnet anser att alla skall uppnå samtidigt. Finns inget farligare för unga människors självkänsla än ‘Alla skall med’-tänkandet.
Vårt barn duger aldrig, SvD 25 juli 2013
Och ja, jag har läst Sociologi, Socialpsykologi redan på 70-talet vid sidan om som minst ett arbete och politisk aktivitet. När jag väl kom till Lärarhögskolan i Linköping möttes jag av flera av mina gamla lärare från Tornhagsskolan….. så det där med barn- och ungdomars utveckling blev inte bara ett antal böcker samt artiklar som skulle läsas igenom…. 🙂
Norah4you's Weblog 