Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Strängteori’

Satt för en stund sedan och läste om igen en vetenskaplig artikel om neutrinforskning. Kanske är jag fel ute. Kanske har jag missförstått tankegångarna att i en framtid använda neutriner som ”budbärare” för att snabbt kommunicera. Men något eller någon ”talar” inom mig för att föra en fundering vidare:

OM det är så att neutrinerna som far igenom allting även oss människor och jorden i hög hastighet, någonsin skall kunna vara ”budbärare”,
och om Andra Strängteorin gäller med reservation jag lade in januari 2013 i länken nedan,

finns det en sak forskningen enligt min mening borde fundera över….
Vi vet att i vår vanliga ”värld” så som vi ser, känner och upplever den, så dras ”+” till ”-” och ”+” repellerar från ”+”, samma för ”-” och ”-”

För att neutriner skall kunna ”bete” sig som de gör, Borde inte de då redan ha ett inbyggt ”minne”/”annan dimension” för att kunna röra sig som de gör?

Norah4you's Weblog

och definitivt inget som kolliderar med de teoretiskt matematiska ‘bitarna’ i Big Bang Teorin eller ens i Supersträngteorin. Det enda man måste inse har fallit är den sk. andra Supersträngteorin. Detta utifrån att Edward Wittens försök (kan inte kalla det något annat se * nedan) att meddelst dualitet få de fem olika bosoniska typernas (I, IIA, IIB, HO och HE) skiftande rumstidsdimensioner in under samma teoretiskt tänkta Supersträngteori. Det försöket är alltså det som i utvecklad form senare har kommit att kallas Andra Supersträngteorin.

Men eftersom det säkerligen är få här som satt sig in i Strängteorin än mindre i de olika bosoniska typerna samt inte räknat ens på naturkrafters påverkan på vår egen jord, än mindre på naturkrafter och fermioner (vi kan här kalla de senare för materiens byggstenar. Brukar ofta i enklare och halvvetenskapliga texter kallas så….) så får vi börja med det enkla att definiera vad som…

View original post 940 fler ord

Annonser

Read Full Post »

Det är mer tro i en ärlig tvivlares tvivel än det är i många läppars bekännelser. Tro är inte något som faller ner som regn från himlen. Inte något som går att ta på utan en gåva att vårda. En gåva som innebär att man känner sig trygg för att man vet, inte tror sig veta, att man får det man behöver. Inte det man ber om.

Om Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Att vara ateist är inte det givna, Ture Skånberg (KD) på SvD Opinion 7 juli 2013

Det är inte så, att vi människor är ofelbara. En ofelbar människa existerar inte. Det är i sig grunden för att ingen människa någonsin kan sägas äga rätten för att uttala sig om vad normen är för andra människor än sig själv.
Bästa beviset på att människan inte är ofelbar får även vi troende när vi väljer att jämföra t.ex. en text från den Anglosaxiska kyrkan men en äldre svensk bibelöversättning å ena sidan och en ny å andra sidan. Trots att vi alla är kristna och varit kristna, så är ordens värde och betydelse inte något givet över tid. Texterna måste återvinnas av varje generation utifrån den verklighet och språkutveckling som råder vid varje givet tillfälle. Bästa beviset att en människa inte är ofelbar finns även i ateistens normförklaring. Om ingen människa är ofelbar, så är det precis som det står i de Mänskliga Rättigheterna: Alla människor är lika värda det är också så att Alla människor är lika värda, men olika Verkligheten finns här och verkligheten är den att ateisten inte kan uttala sig varken för tvivlarens eller den troendes räkning. Bara för sin egen. Allt annat förutsätter att ateisten inte bara anser sig mera värd utan också att ateisten kan bevisa detta. Vilket i sig är att bevisa något obevisbart. Vilket ju ateisten som kräver bevis själv borde inse att det inte går ihop.

Samtidigt är det så att allt inte går att förklara utifrån vetenskaplig logik. Allt behöver inte heller förklaras. Vetenskapsteori är viktigt. Mycket viktigt. Viktigare än många ateister som går vilse i alla fallacies verkar förstå. På samma sätt som energi är oförstörbar, bara ändrar form, så är det med sambandet, inte skillnaden, mellan vetenskap och tro. För varje ny kunskap som människan får, så måste denna kunskap sättas in i en större helhet. Inte bara detaljstuderas utifrån delarna.

När jag läste data, systemprogrammerare 1971, gick en rolig historia om en Chalmerist. Det var på den tiden då många fortfarande använde räknesticka. I ett samtal mellan några människor så kom diskussionen upp om helhet och delar. Någon sa: Men vad är då 2 gånger 2. Chalmeristen tog upp räknestickan, använde den och sa: ungefär 4 Lite så är det med tro. Även om man detaljstuderar alla ingredienser till en sockerkaka, använder samma recept, så blir inte resultatet exakt lika om flera gör det samtidigt. Allt går inte att förklara med siffror om ens vi tar med sannolikhetskalkyl, talteori och använder oss av matematisk analys.

Big Bang som är utifrån det vi nu vet är ursprunget till vårt universum är i sig det bästa handfasta beviset på Guds existens. För om det inte fanns en Gud, vad kunde då skapat något ur ingenting och fått det att explodera så att universum bildades. Säkerligen är det då någon som försöker invända men vacuum då. Det må vara så att ordet vacuum kommer av det latinska vacua tom. Men rent praktiskt i verkligheten, så förutsätter alla experiment i vacuum att vi utgår från och talar om vacuum i en avgränsad volym. Redan där går ateisten som lutar sig mot sin tolkning av vetenskap vilse. Universum så som vi känner universum, må teoretiskt gå att matematiskt beräkna. Precis som det matematiskt går att beräkna vad som lär ha hänt de första sekunderna efter Big Bang. Dessa beräkningar säger dock inget om vad som rådde före Big Bang. Däremot säger det oss alla att något, någon, vad vi än vill kalla den utlösande faktorn som orsakade att Big Bang inträffade, är den okända faktorn.

Vi som tror på Gud, vi förnekar inte Big Bang även om det självfallet finns många som varken förstår Big Bang eller Strängteori. Det som skiljer oss från nyateisterna, det är att vi vågar erkänna att allt inte går att förklara utifrån de fysiska lagarna som vi känner dem. Vi kallar Gud Gud för att han är den felande faktorn mellan människans vetande och allt det som fyller oss av tro och tillförsikt, inte oroligt letande efter förklaringsmodeller varför det ena sker men inte det andra. Många av oss har i vår vardag sett, hört eller upplevt Gud i verkligheten och i vetenskapen. Vi får vad vi behöver. Inte vad vi ber om. Tomhänta kom vi till världen. Inte är det mycket vi kan ta med oss när vi går. Det är ärligare att tvivla än att kräva bevis för att våga tro.

Read Full Post »

Att det inte bara i teorin utan i verkligheten också existerade något som när det kom tillsammans med energisträngar som likt ojämna bollar innan ”kontakt” rört sig i obestämbart oförutsägbara banor,
och att denna av en del felaktigt sk. Gudspartikel i grunden är förutsättning för all massas existens. Så långt är det enkelt att hänga med i resonemanget kring att Higgspartikeln faller på plats, SvD 14 mars 2013
men det som stör mig och stört mig i senaste halvårets diskussion om det var eller inte var Higgspartikeln som Cernlaboratoriet i Schweiz hittat, är att man fortfarande använder begreppet ‘partikel’. Att det var adekvat benämning när den brittiske forskaren Peter Higgs presenterade sin refuserade artikeln om teorin som i 40 år legat till grund för de teoretiska modellberäkningarna som laboratoriet nu med stor säkerhet kan anses ha bekräftat, det är en sak. Men i ljuset av strängteorins uppkomst och vidare teoretiserande är väl partikel fel beteckning? Partikel förutsätter väl per definition massa?

Oaktat detta, så är det roligt att följa teoretiserandet runt Higgspartikeln. Lite märkligt att höra
För mig är det uppenbart att det handlar om en Higgspartikel, men vi har fortfarande en lång väg kvar innan vi vet vilken typ av Higgspartikel det är, säger experimentets talespersonen Joe Incandela.

Frågan som kvarstår är enligt forskarna om det är Higgspartikeln enligt partikelfysikens standardmodell, eller något annat.

Det är väl tämligen självklart vad den sk. Higgpartikeln per definition måste vara om det är så att den tillsammans med ‘andra artiklar’ (energisträngar av obestämbar natur) när dessa möts gör att ”partiklarna” bildar massa? Rent logiskt måste den sk. Higgspartikeln vara bärare antingen av en ‘decoder’ eller ‘en programvara’ som får de energisträngar som möter Higgspartikeln att ‘ordna sig till’/bilda massa.

Sedan kommer det svåra. Förvisso är Higgspartikelns existens förutsättningen för Big Bang o.s.v. Men är det inte så, att partikelns existens i sig innebär en form av ‘bevis’ för en högre existens, Gud eller vad man vill kalla det, alternativt att beviset av Higgpartikelns existens innebär början på nästa generations forskning om Varför och Vad. Dvs att det inte bara handlar om vilken typ Higgspartikeln är, nog så viktigt vetenskapsmässigt att få klarhet i, men även ställer frågan om definition av hastighet, rörelse och tid lite grann på ända? Tror nämligen inte det enbart handlar om sk. svart materia för att få ”ekvationen” att gå ihop….
Tacksam för funderingar och förklaringar.

Fler bevis för att partikel är Higgs, Aftonbladet 14 mars 2013
Inga överraskningar från den nya partikeln, Sveriges Radio 14 mars 2013 Varför skulle det vara det? Rent vetenskapsteoretiskt bör väl ‘man’/forskaren alltid ta ett steg bakåt innan ny uppgift om det som hittats/upptäckts kan förväntas. Det som borde vara det första när Higgspartikeln väl är på plats teoretiskt torde väl vara att utifrån Higgspartikelns bevisade existens se över de ”gamla frågornas” teoretiska svar för att innan något kan förväntas visas så måste all gammal teori och information analyseras en gång till. Den första fråga jag får in i mitt huvud är frågan om reversibilitet – existerar det i verkligheten utanför teorin?

Read Full Post »

och definitivt inget som kolliderar med de teoretiskt matematiska ‘bitarna’ i Big Bang Teorin eller ens i Supersträngteorin. Det enda man måste inse har fallit är den sk. andra Supersträngteorin. Detta utifrån att Edward Wittens försök (kan inte kalla det något annat se * nedan) att meddelst dualitet få de fem olika bosoniska typernas (I, IIA, IIB, HO och HE) skiftande rumstidsdimensioner in under samma teoretiskt tänkta Supersträngteori. Det försöket är alltså det som i utvecklad form senare har kommit att kallas Andra Supersträngteorin.

Men eftersom det säkerligen är få här som satt sig in i Strängteorin än mindre i de olika bosoniska typerna samt inte räknat ens på naturkrafters påverkan på vår egen jord, än mindre på naturkrafter och fermioner (vi kan här kalla de senare för materiens byggstenar. Brukar ofta i enklare och halvvetenskapliga texter kallas så….) så får vi börja med det enkla att definiera vad som menas med strängar i förhållande till 1900-talets tänkta punktpartiklar.

Mycket förenklad förklaringsmodell
Den elektron som vi alla, hoppas jag, fått lära in i skolan är att betrakta som en punktpartikel. Enligt strängteorin är energi inte något som går att beskriva meddelst punkter ens om vi tänker oss vanlig 3-dimensionell förklaringsmodell. Detta trots att djupdykning och beräkningar av Strängteorin i andra dimensionella modeller leder fram till att strängteorin faktiskt beskriver punktlika objekt flerdimensionella bran o.s.v. Men nu börjar det bli för komplicerat så jag nöjer mig med att skriva:

Stängteorin innebär i korthet att allt består av energi, dvs om vi går från det stora till det lilla, så är inte den elektron vi lärde oss slutet på förklaringsmodellen utan början till en microvärld och under denna microvärld ett antal microvärldar ända ner till dess att vi hittar något vi skulle kunna kalla energisträng (som i dagens läge är den minsta ”teoretiskt kända” men ej bevisade ‘bit’ av vilket allt är uppbyggt. En sträng är enligt teorin energi som vibrerar och ‘rör sig’.

Går vi då åter uppåt till det som för oss är synligt och lätt att bevisa, så finns det faktiskt – hör och häpna – ett område fjärran från teoretisk fysik där en del av denna teori faktiskt kan användas att förklara det vi kan se. Inom dateringen av stenar, dvs när de senast utsatts för yttre tryck, t.ex. när någon använt en mejsel på stenen.

Nu hoppar jag från det ena till det andra och jag förstår om många kommer ha svårt att hänga med. Men börja med att tänka atomens beståndsdelar uppförstorade till rumslig (3-dimensionell) storlek. En atom är i verkligheten cirka 0,0000001 mm i diameter. En elektron är en elementarpartikel med negativ laddning. Elektronen vi vill studera i det 3-dimensionella rummet går aldrig någonsin att peka ut exakt var den befinner sig. Den är i ständig rörelse. Vi kan använda oss av Thomsonspridningen för att teoretiskt räkna ut spridningslängden på elektronradien.

Om någon hamrar på en sten så sker det ett yttre tryck som ‘förmedlas’ vidare inte bara i den punkt där själva kontaktytan finns (oavsett om hamringen slår av en flisa eller lyckas ‘trycka’ in kan man meddelst något som här i Sverige ofta kallas radiometrisk datering genom att räkna på olika isotopers sönderfall få fram dateringar som leder till teoretiskt hållbara slutsatser över stora tidsrymder. Men en liten forskningsbit i detta sysslar med att mäta energiförändringar i form av att den yttre kraften inte bara ‘rubbar’ den elektron som vi vill studera i för oss synbart tillstånd. I och med att energi enligt strängteorin kan beskrivas som en sträng av energi som vibrerar och att man i stället för att mäta isotopers sönderfall gör en termoluminiscensanalys dvs man mäter utstrålningen av ljus. Ljus är enkelt uttryckt en energiform och principen är att total energi i ett slutet system alltid finns kvar men ändrar energiform.

Överför den tanken, teoretiska modellen, på universum så som det beskrivits utifrån såväl Bohrs atommodell (användande sig av Bohrmagnetonen), Einsteins Relativitetsteori och Kvantfysikens lagar på ett flerdimensionellt rum där antalet dimensioner varierar beroende på var i rummet vi studerar en ‘bråkdel’ av händelseförloppet för energins ‘flöde’. Då får man om man sätter sig ner och räknar ihop hela ekvationen och den går att tillämpa på den nu beskrivna observerade upptäckten.

Jag förstår så väl att ovanstående för en tekniskfysiker som kan sin kvantfysik låter för flummigt och att det samtidigt för gemene man låter allt för teoretiskt och det de tror vara vetenskapligt. Allt jag gjort är det jag använde mig av förr när jag skulle förklara geologiska fenomen och tidsåldrar för jorden. Dvs försöka förklara det ‘stora’ utifrån det lilla som i min värld alltid handlat om energi och inte om atomer. Samtidigt som jag brukade försöka förklara det lilla utifrån det stora. Orkar inte nu på morgonkvisten ge mig upp på ena garderobshyllan för att plocka fram böckerna om de olika teorierna och universums struktur inte heller ge mig på att i mitt förråd gräva i beräkningar som ligger i någon av lådorna längre in.

Ny upptäckt är störst i universum, GP 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, SvD 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, DN 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Aftonbladet 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Västerbottens Kuriren 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Smålandsposten 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Norrländska Socialdemokraten 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Östgöta Correspondenten 12 januari 2013

Det jag försökt göra ovan är att göra något ofantligt stort gripbart-förståeligt. Är det någon som har bättre sätt eller med enklare ord kan förklara något, så tas det tacksamt emot.

* Wittens förklaringsmodell har för mig sedan jag hörde talas om den och började titta närmare på den alltid verkat ha likheter med oss unga som på 60-talets slut blötte jeansen för att sedan åla oss in i dem och meddelst djupinandning tvinga dragkedjan att stängas och knappen att knäppas för att jeansen skulle sitta slimmat på kroppen. Eller som en annan liknelse tjejen som fick syn på ett par extremt höga platådojor på den tiden det begav sig. Det var bara det att de endast fanns i för liten storlek. Hon kämpade, stönade och tryckte för att till sist komma i platåskorna. Det vällde över men det brydde hon sig inte om. Det var bara det att när hon väl fått på sig skorna så kunde hon inte gå annat än små, små trippande steg och då endast om hon hade något att stödja sig på. 😛

Read Full Post »