Bilar brinner återigen i Göteborgs stadsdelar. Mest i problemområden som var problemområden redan när de var nybyggda på 60 – 70-talet. Det är sant. Det är också sant att dessa bostadsområden när de var nya fick ta emot två grupper av människor: Unga som behövde sin första bostad och de ”problemfamiljer” som ”behövde ny miljö”. Så långt är det samhällets fel – de som hade jobb, vilket de flesta i den första gruppen hade, de skaffade sig bättre boende så snart de kunde. ”statarlängor” på höjd och bredd skapar inte gemenskap även om aldrig så välvilliga stadsarkitekter skapade centra som snabbt förföll då människor av naturliga skäl ville se mer än sterila bostadsområden och började handla på andra ställen.
Daniel Swedin på Aftonbladet har svaret klart för sig…. När ett barn, som kommer från en socialt svag familj, får gå i en pedagogiskt bra förskola så minskar skillnaderna i inlärningsförmåga och liknande. Men bara till en viss punkt. Vid elva års ålder händer något: den utjämnande effekten försvinner.
Så ser det ut i USA, och så verkar det också se ut i Danmark.
När man blir elva år så är välfärdsstaten inte längre en konkurrent till mamma, pappa och kompisar. Särskilt inte om man bor i socialt svagt område och går i en skola med små resurser.Det räcker inte med ett riktigt bra dagis, Daniel Swedin ledarsidan Aftonbladet 6 januari 2015
Som om det hade varit så enkelt. Ungdomar har från det jag var ordförande i FPU-s studentförening på FFS (Gbg:s Universitet) fram till idag redan innan jag skolade om till lärare sökt upp mig för att prata eller pratat när jag väntat på buss/spårvagn. Oavsett varifrån de unga som upplever sig utanför kommer så finns det en sak ALLA säger: Mamma/Pappa tar sig inte tid det finns INGEN som vill lyssna när jag behöver prata. INGEN har tid att lyssna och småprata.
Konstigt att det inte gått upp för politiker och många i skolans värld att det vore bra att tala om för föräldrarna hur mycket deras barn behöver att de finns där. Det krävs ingen akademisk examen för att lära sig lyssna.
Som en äldre lärarinna sa för ett antal år sedan: Vi får vetgiriga ungar som kommer till första skoldagen men vi släpper ut uttråkade femteklassare.
Men det stora problemet började inte med att det då ofta var problemfamiljer eller nyinvandrad arbetskraft som flyttade dit. Vi såg hur de många finnar som behövdes inom den svenska industrin när den gick på högvarv lyckades att under ett antal år få fram en gemenskap i form av Finskspråkiga klasser, Finska föreningar och framför allt att dessa visade andra hur viktigt det är att barn får leva i gemenskap där de blir sedda. Detta gäller oavsett samhällsstatus. Det som hände före den finska inflyttningen och när de finska språkklasserna försvann var att Sociala Myndigheter i besserwisseranda ansåg sig alltid veta bäst. Så långt är det också samhällets ansvar. Samhället borde lärt sig under åren att även en ”dålig” förälder är guld värd för sina barn. Även barn som familjehemsplaceras. Samhället borde lärt sig att få människor som blir föräldrar att växa och känna stolthet för att de blir föräldrar. Så långt är det samhällets fel.
Var finns då roten till problemet? Utan självförtroende som kommer av att anförtros det ansvar som den enskilde tar på sig när han/hon blir förälder (oavsett när, var eller hur) så kan ”Samhället” aldrig med aldrig så fina metoder utifrån aldrig så noggrant utformad ”jämställdhets pedagogik” i dagis, på fritids, i skola eller genom insatser som strös utan att de individuella behov som svensk lagstiftning kräver åstadkomma lugn och ro i bostadsområden oavsett vilka.
Det har inte med föräldrars bakgrund att göra. Problemet finns i såväl läsvana familjer som där föräldrarna sällan eller aldrig läst ens en saga när barnet var litet. Problemet finns i invandrarfamiljer i segregerade områden där svenska är minoritets språk men finns också i välbärgade svenska (oavsett var i världen deras föräldrar är födda) familjer i fina villaområden. Föräldrar som antingen inte utan eget stöd orkar/klarar av/vill ta sig tid att se sina egna barn. Föräldrar som oavsett skäl inte finns där när BARNET behöver. Föräldrar som överlåter åt ”Samhället” att uppfostra deras egna barn med vanliga normer som föräldrarna själv i flertalet fall en gång fått lära sig. Barn behöver bli sedda.
Bra föräldrar finns oavsett var i världen de själva eller deras föräldrar är födda, oavsett vilken kultur som råder i hemmet och oavsett om föräldrarna själva har problem eller inte. Bra föräldrar är föräldrar som ser sina barn.
Dåliga föräldrar finns överallt i samhället. Även bland de som tror sig vara bra föräldrar för att de är väletablerade och minsann tar sig tid att ge barnen ”kvalitéts tid”. Barn behöver inte många prylar, inte märkeskläder och inte fina utlandsresor OM föräldrarna lyfter blicken från sin mobilanvändning och om föräldrarna bara sätter sig ner regelbundet för att lyssna. Barn behöver inte alla svar serverade. Barn behöver få uppleva lugna stunder mitt i röra och mitt i stress behöver de uppleva att föräldrar finns där när BARNET behöver.
Lägg därpå till att svenska skolan speciellt efter kommunaliseringen har haft en oförmåga att se möjligheter, men vilja att slippa undan det stöd som varje enskild elev har rätt till enligt Skollagen. Stöd utifrån just den elevens utveckling genom att sätta etiketter på just de eleverna som är mest frustrerade för att de hålls tillbaka i sin utveckling.utbildas till arbetslöshet och vuxendagis, Norah4you 9 januari 2014
Norah4you's Weblog 