Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sannäs’

föddes min far som dog januari 2008 på andra våningen i ett hus uppe i backen om man går gångvägen från hamnen i Sannäs upp till Dammen. Sannäs var på den tiden och långt in under Andra Världskriget större än det som nu kallas Tanumshede. Tanum var namnet på området från kyrkan ner till stationen. Hede var ett mindre samhälle uppe vid den gamla gästgivargården. Gästgivargården som vid sin sida än idag har den kallkällarbyggnad där Karl XII låg lik under transporten ner från Fredrikstad mot Uddevalla och västerut hela vägen till Stockholm. Den berömda tavlan målad långt senare där liket förs genom bergområden längre norrut saknar historisk verklighetsförankring. På Karl XII:s tid gick vägen från Knäm ner via Bräckes utkant in över Arendals marker. Arendal i Tanums kommun är äldre än Arendal i Norge och finns med i norska diplom långt tillbaka. Varför? Redan under vikingatiden var Arendal ägt av norska kungasläkter. Så var fallet långt fram i tiden tills det kom att ägas av kyrkan. Biskopen ägde mark som andra brukade men gav någon generation före Magnus Eriksson marken i arv till norske kungen.

I början av 1900-talet var Sannäs Sveriges största utskeppningshamn av gatusten. Det var stora båtar som kom in till en för länge sedan rasad brygga söder nuvarande bryggor. När landhöjningen p.g.a. en ”klack” i inseglingsrännan gjorde det viktigt att finna alternativ, så diskuterades och planerades en kanal från inre delarna av Sannäsfjorden ut mot Tjurpannan norr Grebbestad. Allt lades på is när Andra Världskriget bröt ut. Då var fortfarande Sannäs stort. Två vanliga affärer, mjölkaffär, post och telegraf, skrädderi och bagare samt ett par dagliga förbindelser med buss till Strömstad. Om man inte valde att gå 2 kilometer till närmaste tåghållplats. Knäm. Där fick man fälla ner en tung bom som gjorde att tåg i god tid via signalsystem såg att de skulle stanna. Tänk vad mycket som händer under 100 år.

När jag var liten på 1950-talet följde jag med min farfar ner till ljugarbänken i Sannäs hamn. Farfar, förman för stenhuggeriet, som ibland fick följa med leveranser ner till Bryssel och Paris m.fl. ställen var noga att skriva brev hem de veckor han var iväg. Ibland för att som i Bryssel finhacka gatusten. Gatusten som än idag ligger där han skrev att den lades. Gatustenen från mitt emot Katedralen ner till fiskrestaurangerna med bord ute i den trånga gatan.

På 1920-talet kom en Sannäsbo hem efter att varit i Staterna (USA) ett antal år. Något år senare kom hans bil som skickats över med båt och tagit tid. Den mannen kommer jag ihåg för när han någon gång på 1950-talet hade födelsedag så regnade det. Tacket på hans hus läckte. Gubben, klättrade själv upp och bytte takpanna för han ansåg att det var för farligt för hans 65-årige son…. Det var många som blev närmare 100 i samhället när jag var liten. En man nästan 100 berättade att han mindes sin barndom, på 1860-talet. Då hade han suttit i knät på en 100 åring. Tänk. En 100-åring 1860 var alltså född före Franska Revolutionen. I flera av de äldre fiskarsläktena från nuvarande Tanum var det ofta så att någon blev väldigt gammal samt att man inte hade många generationer per 100 år. Många av de berättelser om äldre Bohuslänsk historia jag hörde i min barndom har det tagit mig nästan in i nutid att hitta bekräftade i gamla, läs flerhundraåriga, skriftliga källor. Ofta bortglömda här i Sverige och ”försvunna ur minnet” i Norge efter freden då Bohuslän blev svenskt.

Tänk så mycket som hänt senaste 100 åren. Bilar blev vanliga. Min pappa hade motorcykel nr 3 i Bohuslän, en gammal Rex. Motorcyklar kom tidigt att ersätta cykel för de som kunde spara till dem. Telefonen kom. Farfars hade nr 4 i det som långt senare blev 0525-området. Elen kom tidigt till Sannäs men rinnande vatten dröjde in till början av 1960-talet. Jag minns själv mjölkaffären där stora kannor med mjölk leverade direkt från bönder stod. Med gräddtjuv, en liten strut på en lång pinne kunde man få upp extra grädde ur kannorna. Sedan kom glasflaskor att ersätta mjölken som mättes upp ur de stora kannorna. Långt före tetrapakstiden… minns någon tetrapak idag? Tv var det några få i samhället som hade råd med före Romolympiaden eller var det när Ingemar Johansson blev världsmästare som ”alla” ville skaffa sig. Jag minns inte det.
Radion hade man lyssnat på i Sannäs redan innan Stockholm-Motala sändningarna sattes igång i Sverige. Små kristallapparater. Vi hittade förresten en när vi tömde farfars hus efter farbror Enocks död.

Mitt emot Pålssons affär vid bryggan, en kombinerad sjöhandel och livsmedelsaffär, fanns den för samhället viktiga vattenpumpen. Tänk även jag har varit med om att få pumpa samt bära vatten. Avlopp fanns inte utan allt slängdes till vänster om bryggorna i min barndom.

Det är inte ett stort levande samhälle som Sannäs är idag. Men det börjar bli fler invånare. Ett hyreshus byggdes för 20-30 år sedan där skolan som min farbror Yngve undervisade i innan familjen flyttade via Valskog till Bäckalund. Uppe på det vi kallar Sjömärket har fina villor byggts. Precis vid Munkeklava som finns omnämnd i gamla skrifter. Inte mycket är sig likt men ändå är mycket sig likt. Undrar vad som händer under de närmaste 100 åren.

Read Full Post »

Det är mycket som blivit annorlunda sedan tiden då jag följde med farfar, gammal redan då, ner till ljugarbänken och bland de gamle fiskarna träffade mannen som nästan var 100 år då på 50-talet. Mannen jag berättat om som runt 55 berättade för mig att han som barn på 1860-talets början suttit i knät på en man som var 100 år – född före franska revolutionen.

Mycket hörde och såg jag redan då nere vid bryggan i Sannäs. Spiggen gick in till stenbryggan och makrillen lekte ute i fjorden. Späckhuggare såg jag redan då och långt in på 70-talet. Vackra smäckra kroppar som lekte och skimrade utan att för den skull göra de roliga vågor vi barn älskade att se när tumlarna kom in i fjorden.

En och annan motorbåt a la 2-taktar SAAB kunde höras utöver den enda kvarvarande fiskebåten Leaders tuffande ljud. Idag är allt annorlunda och Leader som två fiskarbröder som under kriget smugglade viktiga saker till Skottland och sedan fortsatte till söder Grönland mot Baffin Island precis som generationer från Sannäs gjort sedan Sannäsfjordens inre var centrum av gamla riktiga Viken i gångna tider. Olav Kyrre begravdes en tid på gård i närheten innan han fördes till Trondheim. Karl XII:s lik fördes ner via Knäm-Bräcke över Arendals by som då fanns. Försvann, upplöstes vid ett av de senare skiftena. I gula låga trähuset vid Gästgivargården i Hede (ni kallar det Tanumshede) låg Karl XII lik några dagar innan han fördes vidare hela vägen hem.

Tar du vägen från det du kallar Tanumshede och vi kallar Tanums Hede (Tanum är vid tågstationen) över järnvägen och sedan svänger gamla kustvägen så kommer du till Sannäs. Åker du rakt fram kommer du till Grebbestad. Numera mest för sommargäster. Förr mindre än Sannäs som under sin storhetstid på slutet av 1800-talet första hälften av 1900-talet var den största utskeppningshamnen i Sverige för gatusten. Så stor att det t.o.m. i början på 30-talet var tal om att bygga en kanal från inre Sannäsfjorden (nästan där vissa politiker som vurmade eget svenskt kärnvapen tänkte bygga Kärnbränslebearbetning) ut till havet.

Men kriget kom. Inte ens all sten som Tyskland beställt innan kriget hann och levereras. Undan för undan dog stenhuggerierna där en del stenhuggare tjänat upp till 4900:-/år (1949) medan andra knappt på samma ackord kom upp i 1500:-/år. En del gick det bra för. Andra skadades i ögon, lungor och rygg av det hårda slitet. Men tänk att jag fortfarande finns. Jag som minns de männen, späckhuggarna och tumlarna då Sannäsborna ännu in fått in vatten än mindre avlopp och fick gå ner mot bryggan för att pumpa upp, bära hem vattnet som vi alla behöver

Read Full Post »

Varit uppe på landet, numera äger min dotter sommarstugan, tomten och mark runt omkring, sedan i tisdag middags. Precis som i min barndom har det varit tv och tidningslöst. Hade inte med mig laptop. Kände helt enkelt inte för det. Vad skall man med nätet till när det var 24 grader varmt ute när vi kom fram och AC var igång i stugan? Sitta ute med kaffe och lyssna på fåglarna, slänga en frisbee för Daisy att hämta. Fånga? Inte hon. Sitta och njuta medan fyra svarta (!) svanar, inte tranor och inte hägrar, flög över samhället nedanför. Sitta och höra tystnaden som rådde förr innan alla dessa turistbåtar började slamra och böla. Inte en enda segelbåt och bara en enda koster såg jag fram tills vi åkte vid middagstid igår torsdag. Radio? Finns där men är sällan på. Det är så skönt att koppla av och bara vara. Ladda batterier.

När jag låg i sängen, nja inte min för den lade lilla vovven beslag på. Daisy brukar se till att sträcka ut sig på sängen mitt emot, men inte nu, när jag låg i sängen och halvslumrade kunde jag höra tiden vandra eller rättare sagt tiden stod stilla. Det var precis som när jag var yngre, inte liten för då fanns inte utbyggnaden. Utanför sjöng fåglarna och det var skönare med 18 grader inne än att sitta i solskenet. Kändes precis som om jag när som helst skulle höra mamma ropa att kaffet är klart eller som farbror Yngve var på väg att komma upp på trappen för att knacka på. Mamma är nu på väg mot sitt 98 år. Farbror Yngve är borta sedan 7-8 år. Åren rusar men tiden står stilla.

På onsdagen regnade det mellan solstrålarna. Syntes att vi haft vilddjur utanför under natten. Märktes även på Daisy som till skillnad från tisdagen höll sig nära mig…. Satt och drack kaffe, tog en cigarett och såg citronfjärilar leka så snart solen var framme. Ovanligt många kungsfåglar. Jo vi har dem i ett buskage. Denna gången hann de flyga, de små små, innan jag kom längre än till 10. Brukar aldrig se mer än 3-4 åt gången. inte en enda hackspett hördes denna gången. Förra, för en månad sedan var den som påstås vara utdöd framme med fruga. Såg inte sparvhöken, men den kanske ligger på ägg. Längre fram på sommaren brukar hanen och honan öva sina små med att någon av dem flyger högt och släpper ner något som ungarna skall försöka fånga. Var? Över det numera igenväxta potatislandet baksidan huset upp mot skogen.

Potatislandet ja. Ur det har det kommit fram otal flintaverktyg, skrapor, spjut(?)spetsar (en del trasiga), knackesten (sådan man använde långt in mot nutid för att rista i sten) sliten men fin, avslag m.m. Extremt mycket. Det förstod jag aldrig innan jag kom att jobba på Östergötlands länsmuseum och såg vad arkeologerna ansåg vara mycket från en och samma plats. Själva har vi fördelat på landet finns en gammal vidjeflätad korg som är full, på hyllan bakom mig där jag sitter finns burkar med flintaföremål, i städskrubben har jag en låda med finare prylar som jag förr använde att visa i klasserna, Monika har en hel del och syrran och hennes barn också. Det är kul med äldre föremål som man kan känna att någon lagt sin tid på att skärpa och slå till det de ville använda flintan till.

Fjorden låg inte spegelblank. Bara nästan. Små blå och ljusblå blänk samtidigt som man såg molnen spegla sig när de drog förbi. Utåt havet var det molnfritt. Nästan i varje fall. Precis som så många gånger förr när tiden stod stilla och tankarna var det som flög iväg.

Read Full Post »