Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘‘Samhället’’

Bilar brinner återigen i Göteborgs stadsdelar. Mest i problemområden som var problemområden redan när de var nybyggda på 60 – 70-talet. Det är sant. Det är också sant att dessa bostadsområden när de var nya fick ta emot två grupper av människor: Unga som behövde sin första bostad och de ”problemfamiljer” som ”behövde ny miljö”. Så långt är det samhällets fel – de som hade jobb, vilket de flesta i den första gruppen hade, de skaffade sig bättre boende så snart de kunde. ”statarlängor” på höjd och bredd skapar inte gemenskap även om aldrig så välvilliga stadsarkitekter skapade centra som snabbt förföll då människor av naturliga skäl ville se mer än sterila bostadsområden och började handla på andra ställen.

Daniel Swedin på Aftonbladet har svaret klart för sig…. När ett barn, som kommer från en socialt svag familj, får gå i en pedagogiskt bra förskola så minskar skillnaderna i inlärningsförmåga och liknande. Men bara till en viss punkt. Vid elva års ålder händer något: den utjämnande effekten försvinner.

Så ser det ut i USA, och så verkar det också se ut i Danmark.

När man blir elva år så är välfärdsstaten inte längre en konkurrent till mamma, pappa och kompisar. Särskilt inte om man bor i socialt svagt område och går i en skola med små resurser.Det räcker inte med ett riktigt bra dagis, Daniel Swedin ledarsidan Aftonbladet 6 januari 2015

Som om det hade varit så enkelt. Ungdomar har från det jag var ordförande i FPU-s studentförening på FFS (Gbg:s Universitet) fram till idag redan innan jag skolade om till lärare sökt upp mig för att prata eller pratat när jag väntat på buss/spårvagn. Oavsett varifrån de unga som upplever sig utanför kommer så finns det en sak ALLA säger: Mamma/Pappa tar sig inte tid det finns INGEN som vill lyssna när jag behöver prata. INGEN har tid att lyssna och småprata.
Konstigt att det inte gått upp för politiker och många i skolans värld att det vore bra att tala om för föräldrarna hur mycket deras barn behöver att de finns där. Det krävs ingen akademisk examen för att lära sig lyssna.

Som en äldre lärarinna sa för ett antal år sedan: Vi får vetgiriga ungar som kommer till första skoldagen men vi släpper ut uttråkade femteklassare.

Men det stora problemet började inte med att det då ofta var problemfamiljer eller nyinvandrad arbetskraft som flyttade dit. Vi såg hur de många finnar som behövdes inom den svenska industrin när den gick på högvarv lyckades att under ett antal år få fram en gemenskap i form av Finskspråkiga klasser, Finska föreningar och framför allt att dessa visade andra hur viktigt det är att barn får leva i gemenskap där de blir sedda. Detta gäller oavsett samhällsstatus. Det som hände före den finska inflyttningen och när de finska språkklasserna försvann var att Sociala Myndigheter i besserwisseranda ansåg sig alltid veta bäst. Så långt är det också samhällets ansvar. Samhället borde lärt sig under åren att även en ”dålig” förälder är guld värd för sina barn. Även barn som familjehemsplaceras. Samhället borde lärt sig att få människor som blir föräldrar att växa och känna stolthet för att de blir föräldrar. Så långt är det samhällets fel.

Var finns då roten till problemet? Utan självförtroende som kommer av att anförtros det ansvar som den enskilde tar på sig när han/hon blir förälder (oavsett när, var eller hur) så kan ”Samhället” aldrig med aldrig så fina metoder utifrån aldrig så noggrant utformad ”jämställdhets pedagogik” i dagis, på fritids, i skola eller genom insatser som strös utan att de individuella behov som svensk lagstiftning kräver åstadkomma lugn och ro i bostadsområden oavsett vilka.

Det har inte med föräldrars bakgrund att göra. Problemet finns i såväl läsvana familjer som där föräldrarna sällan eller aldrig läst ens en saga när barnet var litet. Problemet finns i invandrarfamiljer i segregerade områden där svenska är minoritets språk men finns också i välbärgade svenska (oavsett var i världen deras föräldrar är födda) familjer i fina villaområden. Föräldrar som antingen inte utan eget stöd orkar/klarar av/vill ta sig tid att se sina egna barn. Föräldrar som oavsett skäl inte finns där när BARNET behöver. Föräldrar som överlåter åt ”Samhället” att uppfostra deras egna barn med vanliga normer som föräldrarna själv i flertalet fall en gång fått lära sig. Barn behöver bli sedda.

Bra föräldrar finns oavsett var i världen de själva eller deras föräldrar är födda, oavsett vilken kultur som råder i hemmet och oavsett om föräldrarna själva har problem eller inte. Bra föräldrar är föräldrar som ser sina barn.
Dåliga föräldrar finns överallt i samhället. Även bland de som tror sig vara bra föräldrar för att de är väletablerade och minsann tar sig tid att ge barnen ”kvalitéts tid”. Barn behöver inte många prylar, inte märkeskläder och inte fina utlandsresor OM föräldrarna lyfter blicken från sin mobilanvändning och om föräldrarna bara sätter sig ner regelbundet för att lyssna. Barn behöver inte alla svar serverade. Barn behöver få uppleva lugna stunder mitt i röra och mitt i stress behöver de uppleva att föräldrar finns där när BARNET behöver.

Lägg därpå till att svenska skolan speciellt efter kommunaliseringen har haft en oförmåga att se möjligheter, men vilja att slippa undan det stöd som varje enskild elev har rätt till enligt Skollagen. Stöd utifrån just den elevens utveckling genom att sätta etiketter på just de eleverna som är mest frustrerade för att de hålls tillbaka i sin utveckling.utbildas till arbetslöshet och vuxendagis, Norah4you 9 januari 2014

Norah4you's Weblog

som skapat problemen med ungdomar i vissa stadsdelar. Varken nu eller tidigare. Det är inte samhället utan föräldrar som av ett eller annat skäl inte orkar vara föräldrar och få barnen att lära sig vanligt hederligt umgängesvett och att man inte bara kan få för att ‘andra får’ eller göra saker för att ‘andra gör’, som är orsak till problemen. Detta gäller både i invandrartäta områden och i andra områden. Vi har t.ex. stora problem med en del ungdomar från sk. fina områden. Föräldrarna kallas ibland V70-föräldrar av idrottsledare m.fl. har också de en hel del ungdomar som när de inte längre kan platsa i A-laget blir strulpellar.

De, V70-föräldrarna har förvisso bättre förutsättningar men de ägnar inte mycket tid med sina barn. Kör dem hittan och dittan och om de stannar så lägger de sig i det som lagledare sköter. Men helst stannar de inte mer än första gången…

View original post 88 fler ord

Annonser

Read Full Post »

Vems är ansvaret när barn spårar ur?

Läser åter igen om anlagda bränder, bilbränder och luntningar, stenkastning och arga unga. Alldeles för många skyller ifrån sig på samhället. Men samhället är inte förälder till barn som har sin förälder eller annnan egen vårdnadshavare. Något gick snett och i dessa frågorna lever vi fortfarande år 2013 kvar i ett tänkande som alla åren av Socialdemokratin fram till Ingvar Carlsson lade grunden för. Kollektiviseringstänkandet gick tidigt för långt i Sverige.

Garage brann kraftigt – spred sig till området, GT 24 juli 2013

Individens egna ansvar för sina handlingar glömdes bort. När inte det kollektiva tänkandet räckte så började de som inte passade i normen utpekas med alla möjliga syndrom och beteckningar. Sverige var länge landet som var mer socialistiskt och kontrollerat än något annat utanför dåvarande östblocket.

Vi har inte ens idag rättigheten att ställa kravet att få se de som sitter i skolnämnder och/eller sociala nämnder som ‘våra’ representanter på vallista. Partierna tillsätter sina representanter och vi antas automatiskt ha gett det partiet vi valt fria händer att oavsett allting och oavsett personers kunskaper samt ev. förutfattade meningar i och med att vi valt ett parti att rösta på. Huruvida detta skall kallas riktigt demokratiskt eller ej överlåter jag till den som läser detta att själv ta ställning till.

Den enda skulden samhället har, enligt mitt sätt att se det, är att det fått alldeles för många föräldrar att bli osäkra på vad som ett barn behöver för att må bra. Inget annat.

Tro mig jag har sett det här problemet från många håll under årens lopp. I sann familjen Myrdalanda, läs gärna deras böcker om hur barn skall socialiseras(mitt ord inte deras) genom att samhället tidigt skall in, precis som det blivit i dagens dagisvärld. Resten av ansvaret ligger på föräldrarna. Vilket för var och en, du lika väl som jag, kan tyckas vara hårt. Ingalunda förhastade och snabba slutsatser.

Mina slutsatser kommer från en lång räcka av års erfarenheter och upplevelser samt studier. Först samtidigt som jag började med politik, tillhörde FPU först Göteborg sedan Bohuslän, då läste jag två betyg i Sociologi. Givande eftersom tankegångarna var helt andra när det gällde problemformulering samt när det gällde hur ett barn, en ung människa o.s.v. lärde in sina normer och upplevelser av vad som var rätt och fel.

I denna blogg har jag lyft problematiken efter annan se Barn, föräldrar och samhälle Det är inte samhällets barn. Sätter man ett barn till världen oavsett om barnet är planerat, länge önskat eller inte, så är man förälder hela livet oavsett allting. Barnets bästa måste gå före egna subjektiva önskningar och egna subjektiva mål.

Under 70-talet och fram till 2000 var jag oavsett vad jag jobbade med ren datanörd. När jag blev mamma 1983 så fick databiten förvisso vika i tid för en sak har jag haft med mig från barndomen. Det handlar inte om pengar, vi hade aldrig mer än vi absolut behövde trots pappas fina titel, men det handlar om stora rum. Inte nödvändigtvis stora rum i den bemärkelsen att man hade stora rum hemma. Utan i att oavsett hur det såg ut hemma, så fanns det alltid rum för mina kompisar det fanns alltid tid att få prata med mamma, pappa och vid högtider samt sommartid andra äldre i släkten. Tid att lyssna på barn är att ge barnet rum i tillvaron samt trygghet. Stora rum för mig innebär också att det fanns kärlek, närhet samt att världen utanför fick vänta om än bara några minuter på att det eller de av barnen som finns i familjen (i vår släkt har vi till familjen alltid räknat mer än kärnfamiljen se * nedan) får tid att säga det som var viktigt. Inget utanför fick ta bort den möjligheten. Korta av tiden möjligtvis, men vi var alla synliga något flera av mina kusiner och jag talar om än idag.

Men som sagt, under min resas väg till nuvarande 63 år, har jag sett mycket. Varit politiskt aktiv, numera moderat vänster i sociala frågor men höger i ekonomiska, utbildade mig andra gången till att bli lärare. SO-lärare. Innan jag pga ett benbrott fick göra ett längre avbrott eftersom jag inte fick studiemedel för mer än en ytterligare termin men pga benbrottet hade som minst 1,5 termin kvar, så läste vi och studerade verkligheten utifrån olika teorier om Barn- och Ungdomars utveckling. Medan Sociologin varit mer inriktad på socialpsykologi, så kom den viktiga kursen mer att rikta in sig på en viktig bit: Alla barn är lika värda, men olika. Samtidigt som det utifrån verklighet och relevant forskning går att säga att ett barn sällan kan springa innan det först krypit, ställt sig upp och stapplande börjat gå, så fick vi se och lära in att detta gäller för all utveckling hos ett barn. Det går inte att säga att ett barn vid viss ålder skall klara det och det. Däremot går det att säga att ett barn för att kunna klara t.ex. A måste ha utvecklats så att det klarar B. Det det handlar om är att varje barn har rätten i hemmet, skolan och samhället att få utvecklas i sin egen takt. Det står förvisso inte i de Mänskliga rättigheterna, men det borde stå där.

Varje förälder bör inse att det börjar inte med en tonåring som spårar ur. Det börjar hos det lilla barnet. Vikten av att ett barn får känna sig synlig, värdefull/viktig, älskad oavsett vad är något som förälder har att tänka på. Inte en gång utan hela tiden. Det är inte fel att sätta gränser, för gränser behövs. Det är däremot svårt att säga att alla barn som är födda ett visst år behöver exakt samma gränser. Det beror på varje barns utveckling och hur situationen ser ut i familjen. En sak har gått förlorad när olika generationer numera ofta lever långt ifrån varandra. De äldre som förr kunde hjälpa till, inte nödvändigtvis med barnpassning självfallet, de som kunde lyssna, ta sig tid att berätta, de finns ofta inte i barnets närhet i det dagliga livet.

Något jag lärt mig under åren, eller rättare sagt från mitten av 70-talet och framåt hört från de sk. stökiga barnen, numera bokstavsbarn eller med annan ‘diagnos’, oavsett om barnet kommer från sk. goda ekonomiska förhållanden eller har förälder som pga sjukdom/ekonomi eller för att föräldern inte själv kommit in i samhället (i de fall vi talar om de som kommer till Sverige som flyktingar av ena eller andra skälet) är en och samma visa:

Nästan alla de stökiga barnen berättar en av två saker:
* antingen är de mobbade i skolan utan att skolans lärare och annan personal ser eller vill se.
eller och det är det vanligaste de berättar
* så får barnet inte ta med sig mer än 1-2 kompisar hem och ‘måste’/’behöver’ då ge sig ut på stan för att få träffa sina kamrater.

För mig är detta groteskt. Själv släpade jag hem hela klassen när vi kände för att träffas, så gjorde mina kamrater också. Det saknade betydelse om man som vi bodde i ett radhus med vardagsrum som vi fick vara i eller om den som släpade hem klassen bodde med förälder/föräldrar i liten tvåa där vardagsrummet och köket på kvällarna fick bli sovplatser för att alla barn skulle få egen sovplats. Det saknade betydelse om man som jag hade en mamma som var hemma och ofta bakade bullar eller inte någon förälder hemma. Vi satt på golvet när stolar och soffor inte räckte till. Fanns det bara saft och te eller kaffe så räckte det. Vi kunde prata, lyssna på musik eller t.o.m. se på TV ändå.

* För mig var under min uppväxt kärnfamilj inte bara närmaste familjen utan även de som är ingifta i familjen, deras föräldrar om de bor nära eller när de är på besök, mina föräldrars släkt till sysslingar och deras respektive med barn samt mammas och pappas bästa vänner med familjer.

Read Full Post »

Under fliken Aktuella debatter har sidan Barn, Föräldrar och samhället nu lagts in. Se Barn, föräldrar och samhället
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är någon Mänsklig rättighet att få barn. Däremot är det en Mänsklig rättighet att barnets bästa kommer i första handen när barnet väl fötts till världen.

Read Full Post »

Det är föräldrar inte samhället som skall ge barnen en trygg uppväxt och uppfostran. Klarar inte föräldrarna detta, eller blir de t.o.m. rädda för sina egna barn, så är det föräldrarnas skyldighet att söka hjälp. Jag är så urbota trött på alla bortförklaringar, skyllande på samhället, media eller att någon känner sig kränkt. Ett barn måste lära sig att ett nej är ett nej och inte en kränkning; att alla människor är lika värda och att det inte är tillåtet att skylla på någon utan att man skall ta sitt eget ansvar för sina val och handlingar. Det gäller från händelser vid kvällsmatsbordet, i sandlådan, i fotboll och annan idrott, i skolan m.m. ansvaret för uppfostran ligger hos föräldrarna. Det handlar inte om genusfrågor i skolan, möjligen hur råmodellerna i barnets hemmiljö och närmiljö hemma lever i förhållande till vad de säger åt barnet att göra. Men det är ingen könsfråga. Problem finns bland flickor såväl som pojkar. Det är inte bättre när flickor manipulerar och mobbar än när pojkar tar till nävarna för att de inte lärt sig att de inte alltid får som de vill och att de inte har någon som helst rätt att känna sig kränkta för att så är fallet.

Skolan är vårt bästa vapen mot våldet, GP 27 juli 2011

Read Full Post »

som skapat problemen med ungdomar i vissa stadsdelar. Varken nu eller tidigare. Det är inte samhället utan föräldrar som av ett eller annat skäl inte orkar vara föräldrar och få barnen att lära sig vanligt hederligt umgängesvett och att man inte bara kan få för att ‘andra får’ eller göra saker för att ‘andra gör’, som är orsak till problemen. Detta gäller både i invandrartäta områden och i andra områden. Vi har t.ex. stora problem med en del ungdomar från sk. fina områden. Föräldrarna kallas ibland V70-föräldrar av idrottsledare m.fl. har också de en hel del ungdomar som när de inte längre kan platsa i A-laget blir strulpellar.

De, V70-föräldrarna har förvisso bättre förutsättningar men de ägnar inte mycket tid med sina barn. Kör dem hittan och dittan och om de stannar så lägger de sig i det som lagledare sköter. Men helst stannar de inte mer än första gången per säsong då de noga kollar när de måste ställa upp och koka kaffe nästa gång.

Enligt Föräldrabalken är det föräldrarna som har ansvaret för sina barn och deras uppfostran. Det går inte att skylla på samhället om ditt barn trampar snett av ena eller andra skälet. Det är heller inte så att de som bor i viss stadsdel och har viss bakgrund är predestinerade att bli arbetslösa. Det hänger på egna val under skoltid, på fritid och efter skoltid.

Samhället har skapat problemen, GP 26 maj 2011

Read Full Post »