Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Samhälle’

Ett barn som föds borde alltid ses som en gåva. Något vackert oavsett allt annat. Oavsett om barnet varit planerat eller oplanerat; oavsett om du älskar ditt barns andra/andre förälder. Barnet har inte bett att få komma till världen och förälder är man hela livet.

Ibland undrar jag hur folk tänker. De säger sig längta efter barn. Så långt så gott. De flesta har bra intentioner och inser att det lilla barnet måste få vara sig själv. Inte ett substitut för det föräldern själv drömt om. Ett barn är heller inte något man ställer på hyllan och tar fram när det passar en själv. Skaffar man ett barn, så måste barnet få ta den tid barnet behöver. Snacka inte om kvalitétstid. Kvalitétstid är något för vuxna. Närhet, trygghet och någon som finns där att prata med, någon som tar sig tid att lyssna när barnet växer upp, det är det som ger ett barn självkänsla samt identiet.

Ibland undrar jag också hur samhället tänker. Stora barngrupper är redan det ett problem. Stora barngrupper i mindre åldrarna är något som inte gynnar ett barns utveckling. Speciellt inte ett barn vars förälder är ensamstående eller där båda behöver jobba för att klara det nödvändigaste. Det nödvändigaste är inte att ha flott bil, ha lust och råd att åka utomlands på semester när barnet är litet eller ens senare. Visst är det roligt för den vuxne att få fortsätta leka sitt tidigare ‘vuxenliv’. Inte tu tal om annat. Men skaffar man barn, så måste man inse att det är ett nytt liv som i alla lägen måste få gå före. Är man inte beredd på det, så är man enligt mitt sätt att se inte moget att vara förälder. Är man inte beredd på det, så är man heller enligt mitt sätt att se inte lämplig som politiker som avgöra hur många barn som skall finnas på en dagisavdelning eller ens hur kvalitén sett ur barnets synpunkt bäst går att åstadkomma.

Ibland undrar jag även över varför vårt nutida samhälle är så pigga på att skilja ut i stället för att bjuda in. Jag talar om hur det är på dagis och skola. Alla barn är lika värda, men olika. Varje barn måste få växa utifrån sin egen möjlighet. Måste få växa inte bromsas av något ‘Alla skall med tänkande’. Inte bromsas av att vuxna söker hitta orsaker till att alla barn inte gör exakt som de vuxna tänkt sig. Det är styrkan med och hos barn som får förtroendet att växa upp utan att få alla möjliga syndrom- och bokstavsbeteckningar lagda på sina axlar. Styrkan finns hos det lilla barnet men det är vuxna som skiljer ut och trycker ner.

Inte så att jag vill urskulda barn och unga som begår brottsliga handlingar eller verkligen uppträder på ett sätt som gör att det krävs mer tid av ena eller andra skälet för att få barnet att känna självkänsla. För det är det som alla de barn som skriker ut sin oro antingen i form av att de är utåtagerande eller självskadande eller bara inte följer med normen ‘Alla skall göra lika för alla skall med’, det är det de behöver. Stärka självkänslan samtidigt som de också måste få det stöd de behöver för att lära sig våga ta ansvar för sina egna handlingar.

Finns inget skäl i världen att det ens skall få förekomma att barn som lämnats utanför oavsett om det är av föräldrar, omgivning eller samhälle; att barn som redan tidigt får höra att de har brister i stället för att de fått höra vad de är bra på, skall behöva riskera att hamna i tablettrillares händer oavsett om dessa är aldrig så välmenande psykiatiker eller vanliga allmän läkare.

Finns inget skäl i världen att något enda barn skall behöva spännas fast. Hur i hela fridens namn finns det en enda vettig person, för jag hoppas att det ändå finns sådana, som kan säga att det får ske ens för att hindra barnet att inte skada sig själv. Var i hela fridens namn finns alla de vuxna som borde finnas på en vårdinrättning där barn som saknar det viktigaste, tron på sig själv och tron på en bättre framtid ?
Att alltför mycket pengar hamnar på administrationens altare och läggs på politiska nämnders beslut, det är ingen ursäkt att man inte vågar finnas där ens som professionell för barn som behöver närhet och bekräftelse de aldrig fått tillräckligt av eller fått för mycket av.

Mentalvårdens tvångströjor har förhoppningsvis försvunnit. Alla dessa konstiga metoder som jag hörde kusiner och vänner som jobbade som mentalskötare, sjuksköterskor o.s.v. berättade om på 60- till 80-talet. Det borde inte höra hemma på 2000-talet.
Tron på lyckopillret, oavsett vilket, som skulle lösa alla problem hör också hemma på 1900-talet. Inte på 2000-talet. Det kan förvisso finnas kortare period som något barn precis som någon vuxen skulle kunna behöva dämpa sina känslor med tabletter för att psykiskt orka med. Men inte månad ut och månad in.

Vi ger våra barn alla möjliga kemikalier. Vi säger jag. Detta trots att jag pga egen och min dotters matallergier haft för vana att gå ut från rena råvaror. Tyvärr finns det ofta i svensk mat, vilket man döljer från alla håll, rester av bekämpningsmedel. Så kemikalier får våra små i sig i större eller mindre mängder. Hur dessa kemikalier som i en del fall lagras i kroppen samverkar till de ‘störande’ beteenden som en del föräldrar och/eller lärare upplever att en del barn kan visa upp, det är den stora frågan. Mer kemikalier är däremot alltid något som hämmar Barn- och Ungdomars utveckling.

Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, SvD 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, DN 20 juli 2013
Personal larmar om vårdskador i barnpsykiatrin, Sveriges Radio 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, Aftonbladet 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, GP 20 juli 2013

Read Full Post »

Det som saknas är tid att bara vara. Helst men någon när och kär vuxen eller sitta och bara uggla tillsammans med sina kamrater hemma. Inte borta. Inte ute. Vi vuxna, i alla åldrar, har skapat barn och unga ett samhälle där stressen talar. Detta gör att fler och fler får färre och färre möjligheter att sitta ner med någon annan för att tala om det som barnet/den unge själv vill tala om. Känslor och tankar som inte får nötas och blötas i samtal och inte känns viktiga får för eller senare en effekt på psyket. Inte alls konstigt att uppväxten även för de barn som inte har alkoholiserade eller drogade föräldrar upplevs mer och mer ensam.

Allt skall serveras i färdigt skick idag. Tiden då de som ville bygga en koja drog till närmaste skogsdunge för att söka nerfallna grenar är förbi. Inte ens bygga ladugård av kottar och pinnar till kor och getter vet barnen vad det är idag. Än mindre vad det innebär att sitta i lugn och ro och äta frukost innan man går till skolan eller gemensam middag när skolan slutat och läxan är gjord. Läxan förresten. Förr satte sig föräldrar ner och hjälpte till om de kunde men satt annars vid sidan om och lät barnet berätta vad och varför. Nu anser många föräldrar att läxorna är till för skolan inte för att lära för livet. Samvaron med föräldern vid läxläsningen har för de flesta sedan länge försvunnit. Mat slänger man i sig var och en efter att ha mickrat när man kommit hem. Möjligen äts en smörgås tillsammans innan curlingföräldern packar sin bil med barn och utrustning för att lämna sina telingar på olika ställen allt för att varje barns önskan (? eller är det förälderns) skall uppfyllas och bästa möjliga framtid uppnås någon gång i fjärran.

Alla kan vi hjälpa till. Börja hemma. Har du inga egna barn, så säg åtminstone hej till barnen på gården när du går förbi. När de växer upp så kommer de ofta och berättar hur roligt det var att bli sedd. För många barn upplever att vuxna är de som inte har tid. Jag har i alla år sagt hej och lärt känna ungdomarna när de växt upp. Många tonåringar kommer fram en och en och pratar. Vill gärna berätta vad de gjort och speciellt brukar de tala om att de aldrig får ta hem mer än en eller möjligtvis två kompisar åt gången. Något att tänka på för dig som har barn. Är det inte bättre att ha vardagsrummet fullt med ungdomar än dina egna dragande ute på gator och torg?

Göran Hägglund: Barn och unga har rätt till en trygg uppväxt, Aftonbladet 1 januari 2012

Read Full Post »

som i fallet refererat i Aftonbladet: ”Yosef, 17, kommer fram till oss. Blicken är mörk, rösten hård. Han säger att han är en av dem som kastar stenarna, som bränner bilarna.

– Jag vet att det jag gör är fel. Men jag gör det av en anledning. Jag kastar stenar och bränner bilar för att jag vill hämnas. ” Aftonbladet 7 september 2009 så har en del alltid lätt att skylla ifrån sig på andra. Se

Read Full Post »

Jag läste Diabate Dialy-Morys artikel i DN där han kräver att Rosengårds föräldrar måste ta sitt ansvar. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=865591

I Sverige gäller svensk lag. Enligt svensk lag är en förälder ansvarig för sitt barns väl och ve tills det blir myndigt . Det går INTE att skylla på samhället. Inte på politiker eller andra. Respekten för svensk lag börjar hemma!

Det är självfallet så att de i Rosengård, precis som på många andra ställen här i landet, bland svenskar såväl som bland invandrare, MÅSTE lära sig acceptera att det är DU som är förälder som MÅSTE lära Ditt barn att utomparlamentariska aktioner INTE är tillåtna OCH att INGEN har rätt att förstöra andras, samhällets eller enskildas egendom. Med andra ord: Förälder är man från det barnet föds tills någon av parterna dör. Det går INTE att skylla på politiker. INTE på att politiker inte lyssnar på ena eller andra gruppen.

I ett demokratiskt samhälle krävs att föräldrar tar sitt ansvar och uppfostrar sina barn så att saker som fotbollsupplopp, huliganslagsmål, förstörelse av busskurer och i förlängningen upplopp som i Rosengård ALDRIG kan hända. En förälder som tar sitt ansvar ser till att barnet/barnen som MINST närvar och lär sig förstå de krav som finns för att man skall få utöva de rättigheter som helt i enlighet med gällande lag och de mänskliga rättigheterna får begränsas när sådana här situationer uppkommer. Begränsas? Ja genom lagstiftning. Se tidigare blogginlägg gällande våra svenska Grundlagar. .

Read Full Post »