och definitivt inget som kolliderar med de teoretiskt matematiska ‘bitarna’ i Big Bang Teorin eller ens i Supersträngteorin. Det enda man måste inse har fallit är den sk. andra Supersträngteorin. Detta utifrån att Edward Wittens försök (kan inte kalla det något annat se * nedan) att meddelst dualitet få de fem olika bosoniska typernas (I, IIA, IIB, HO och HE) skiftande rumstidsdimensioner in under samma teoretiskt tänkta Supersträngteori. Det försöket är alltså det som i utvecklad form senare har kommit att kallas Andra Supersträngteorin.
Men eftersom det säkerligen är få här som satt sig in i Strängteorin än mindre i de olika bosoniska typerna samt inte räknat ens på naturkrafters påverkan på vår egen jord, än mindre på naturkrafter och fermioner (vi kan här kalla de senare för materiens byggstenar. Brukar ofta i enklare och halvvetenskapliga texter kallas så….) så får vi börja med det enkla att definiera vad som menas med strängar i förhållande till 1900-talets tänkta punktpartiklar.
Mycket förenklad förklaringsmodell
Den elektron som vi alla, hoppas jag, fått lära in i skolan är att betrakta som en punktpartikel. Enligt strängteorin är energi inte något som går att beskriva meddelst punkter ens om vi tänker oss vanlig 3-dimensionell förklaringsmodell. Detta trots att djupdykning och beräkningar av Strängteorin i andra dimensionella modeller leder fram till att strängteorin faktiskt beskriver punktlika objekt flerdimensionella bran o.s.v. Men nu börjar det bli för komplicerat så jag nöjer mig med att skriva:
Stängteorin innebär i korthet att allt består av energi, dvs om vi går från det stora till det lilla, så är inte den elektron vi lärde oss slutet på förklaringsmodellen utan början till en microvärld och under denna microvärld ett antal microvärldar ända ner till dess att vi hittar något vi skulle kunna kalla energisträng (som i dagens läge är den minsta ”teoretiskt kända” men ej bevisade ‘bit’ av vilket allt är uppbyggt. En sträng är enligt teorin energi som vibrerar och ‘rör sig’.
Går vi då åter uppåt till det som för oss är synligt och lätt att bevisa, så finns det faktiskt – hör och häpna – ett område fjärran från teoretisk fysik där en del av denna teori faktiskt kan användas att förklara det vi kan se. Inom dateringen av stenar, dvs när de senast utsatts för yttre tryck, t.ex. när någon använt en mejsel på stenen.
Nu hoppar jag från det ena till det andra och jag förstår om många kommer ha svårt att hänga med. Men börja med att tänka atomens beståndsdelar uppförstorade till rumslig (3-dimensionell) storlek. En atom är i verkligheten cirka 0,0000001 mm i diameter. En elektron är en elementarpartikel med negativ laddning. Elektronen vi vill studera i det 3-dimensionella rummet går aldrig någonsin att peka ut exakt var den befinner sig. Den är i ständig rörelse. Vi kan använda oss av Thomsonspridningen för att teoretiskt räkna ut spridningslängden på elektronradien.
Om någon hamrar på en sten så sker det ett yttre tryck som ‘förmedlas’ vidare inte bara i den punkt där själva kontaktytan finns (oavsett om hamringen slår av en flisa eller lyckas ‘trycka’ in kan man meddelst något som här i Sverige ofta kallas radiometrisk datering genom att räkna på olika isotopers sönderfall få fram dateringar som leder till teoretiskt hållbara slutsatser över stora tidsrymder. Men en liten forskningsbit i detta sysslar med att mäta energiförändringar i form av att den yttre kraften inte bara ‘rubbar’ den elektron som vi vill studera i för oss synbart tillstånd. I och med att energi enligt strängteorin kan beskrivas som en sträng av energi som vibrerar och att man i stället för att mäta isotopers sönderfall gör en termoluminiscensanalys dvs man mäter utstrålningen av ljus. Ljus är enkelt uttryckt en energiform och principen är att total energi i ett slutet system alltid finns kvar men ändrar energiform.
Överför den tanken, teoretiska modellen, på universum så som det beskrivits utifrån såväl Bohrs atommodell (användande sig av Bohrmagnetonen), Einsteins Relativitetsteori och Kvantfysikens lagar på ett flerdimensionellt rum där antalet dimensioner varierar beroende på var i rummet vi studerar en ‘bråkdel’ av händelseförloppet för energins ‘flöde’. Då får man om man sätter sig ner och räknar ihop hela ekvationen och den går att tillämpa på den nu beskrivna observerade upptäckten.
Jag förstår så väl att ovanstående för en tekniskfysiker som kan sin kvantfysik låter för flummigt och att det samtidigt för gemene man låter allt för teoretiskt och det de tror vara vetenskapligt. Allt jag gjort är det jag använde mig av förr när jag skulle förklara geologiska fenomen och tidsåldrar för jorden. Dvs försöka förklara det ‘stora’ utifrån det lilla som i min värld alltid handlat om energi och inte om atomer. Samtidigt som jag brukade försöka förklara det lilla utifrån det stora. Orkar inte nu på morgonkvisten ge mig upp på ena garderobshyllan för att plocka fram böckerna om de olika teorierna och universums struktur inte heller ge mig på att i mitt förråd gräva i beräkningar som ligger i någon av lådorna längre in.
Ny upptäckt är störst i universum, GP 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, SvD 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, DN 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Aftonbladet 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Västerbottens Kuriren 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Smålandsposten 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Norrländska Socialdemokraten 12 januari 2013
Ny upptäckt är störst i universum, Östgöta Correspondenten 12 januari 2013
Det jag försökt göra ovan är att göra något ofantligt stort gripbart-förståeligt. Är det någon som har bättre sätt eller med enklare ord kan förklara något, så tas det tacksamt emot.
* Wittens förklaringsmodell har för mig sedan jag hörde talas om den och började titta närmare på den alltid verkat ha likheter med oss unga som på 60-talets slut blötte jeansen för att sedan åla oss in i dem och meddelst djupinandning tvinga dragkedjan att stängas och knappen att knäppas för att jeansen skulle sitta slimmat på kroppen. Eller som en annan liknelse tjejen som fick syn på ett par extremt höga platådojor på den tiden det begav sig. Det var bara det att de endast fanns i för liten storlek. Hon kämpade, stönade och tryckte för att till sist komma i platåskorna. Det vällde över men det brydde hon sig inte om. Det var bara det att när hon väl fått på sig skorna så kunde hon inte gå annat än små, små trippande steg och då endast om hon hade något att stödja sig på. 😛
Read Full Post »
Norah4you's Weblog 