Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Naturvårdslagen 1964:822’

Är det dags att vakna nu Livsmedelsverket. Det handlar om många kemikalier som Bo Wigilius skrev om i sin Avhandling redan 1988. Lämplig startläsning efter alla dessa år av ignorans: Bo Wigilius, Isolation, characterization and risk analysis of organic micropollutants in water, Avhandling Tema Linköpings Universitet 1988 ISBN 91-7870-346-8 I den mycket intressanta men ibland lite torra avhandling tog Bo Wigilius upp organiska (samt även oorganiska föroreningar) som finns i vårt dricksvatten. Han behandlade riskerna med vår kemikalieanvändning som ju på intet sätt ens idag är sådan att våra reningsverk mäktar med.

Dags att vakna Livsmedelsverket. Eftersom Livsmedelsverket insisterat i att visa sig okunniga om problematiken runt nanotekniken när det gäller t.ex. kolföreningar bör de fortsätta med att läsa: Anders Hansson, Kolets återkomst : koldioxidavskiljning och lagring i vetenskap och politik, avhandling Institutionen för Tema, Linköpings unversitet, 2008 Det lär enligt uppgift från Lkpg vara ytterligare viktig avhandling på G. Kanske dags att följa upp vad som skrivs som minst i svenska avhandlingar?

Larm om kemikalier i svenskt dricksvatten, Expressen 10 februari 2014
Larm om kemikalier i dricksvattnet, GP 10 februari 2014
Larm om kemikalier i dricksvattnet, Aftonbladet 10 februari 2014
Larm om kemikalier i dricksvattnet, SvD 10 februari 2014

Se även: Vatten, vatten bara vanligt vatten, Norah4you 1 augusti 2011

Annonser

Read Full Post »

Vattenvisan skriven av Lille Bror Söderlundh / Lennart Hellsing har bland sina underbara och välkända fraser:
Vad är det som båtar flyter på?
Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten.

Vad är det vi badar och simmar i ibland?
Vad är det som kluckar emot strand?
Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten
.” Vattenvisan

När jag var ung på 50- och början av 60-talet, så betraktades vatten i bäckar och åar, vatten som föll ner som regn och vatten som fanns i våra sjöar och världshaven som ‘rent’. Nja inte av alla. Redan 1954 anställdes min egen far som en av de fyra första överhuvudtaget som skulle se till det som kom att bli den blå sidan, numera uppdelad i diverse delar, men länge luft och vattenproblematiken. Då när frågan fortfarande låg under egen avdelning på det så kallades Väg och Vatten, var det man började den långa kampen för att få så lite utsläpp som möjligt i våra sjöar och hav samt man började diskutera den tickande bomben som alla skepp som sänkts längs svenska kusterna under andra världskriget (mer det än andra förlista, då) och där oljan med jämna mellanrum började flyta upp till ytan och vålla skada på havsdjur och fördärva strandbiotoper.

Så kom den första miljölagstiftningen. Naturvårdslag 1964:822 (senare ändrad och slutligen upphävd när nuvarande Miljöbalk kom) Det man riktade in sig på var i första hand att minska föroreningar som släpptes ut. Men man tillsatte undersökning av tickande miljöbomber. Precis som Emma Wange skriver om i GP ”Det är väl känt att rättsområdet domineras av bristande lagstiftning och ansvarsfördelning. Ändå har frågan dragits i en häpnadsväckande politisk långbänk.

JO gjorde redan 1969 en framställning till regeringen ”angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares skyldigheter samt myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på vrak när ägaren inte ville eller kunde ta hand om vraket i fråga”. Sedan dess har frågan om vraken och ansvaret för dem utretts gång på gång utan att resultera i något annat än fler utredningar och rapporter. Allas intresse, ingens ansvar, GP 27 juli 2011

Medan Sverige på landsidan i och med Teckomatorpskandalen,
Fram till år 1976 förekom knappast ordet miljöbrott i svenska medier. Allt förändrades då det upptäcktes att företaget BT Kemi hade grävt ned cirka 800 tunnor med giftigt avfall mitt i det lilla skånska samhället Teckomatorp. En intensiv massmedierapportering följde. Det svenska miljöintresset var fött.” Apropå nr 3 2002, Brås tidskrift
mer och mer började se allvarligt på tickande miljöbomber på land, så fortsatte alltså den politiska striden om miljöbomberna till havs att mynna ut i nya utredningar. Allt på grund av att alla var väl medvetna om de stora kostnaderna som förlista båtar som rostar och där olja, främst dieselolja, flöt upp till ytan, och ingen ville ta ansvaret för kostnaderna att göra något åt det. Bland annat för att alla båtar som gått till botten under Andra Världskriget längs våra kuster ofta saknade ägare i nutid och frågan var tudelad i frågan om faran av att tömma dem på olja när bomber och minor fortfarande utgjorde/utgör riskmoment samt frågan om vilken stat som skulle ta kostnaden när ägare saknas, stat som varit krigsförande och vars fartyg gått till botten eller stat där skeppsvraket ligger innanför territorialgränsen….

Under tiden tickar miljöbomberna på förlista fartyg som ligger djupt och inte utgör hinder för nuvarande sjöfart. I våra sjöar göms miljöbomber i form av sänkta oljefat fyllda med all sköns farligt gods och farliga kemikalier. Farliga kemikalier som lätt kommer in i vårt dricksvatten. Vem tar ansvar för att vi räddar sjöar och hav?

Tillägg 15 augusti 2011 Miljögifter största hotet, SvD 15 augusti 2011

Read Full Post »