Hade önskat att jag redan när jag började på SO49-lärarlinjen, innan benbrottet som gav långt studieavbrott, gått med i Lärarnas Riksförbund, för redan då reagerade jag mot att Lärarförbundet tog med helt obehöriga som aldrig satt en fot på en Lärarhögskola ofta inte ens hade utbildning i ämnet de gavs rätten att undervisa i. Men det handlade om personfrågor, tyvärr. De fackliga representanterna för Lärarförbundet på lokalnivå var sådana jag hade en aning om vilka de var….
Ändå minns jag att man redan tidigare från Lärarförbundets sida i mer än ett lokalt avtal hävdat att den som varit anställd ett läsår oavsett utbildning hade rätten att gå före de som var ämnes- och stadiebehöriga. Gränsen gick i ett fall jag stött på när Lärarförbundet försökte hävda att en trädgårdsmästare som fått hoppa in ett år som lärare i Slöjd (Träslöjd) borde fått räkna med hela sin anställningstid i kommunen samtidigt som Lärarförbundet förnekade en icke fackligt ansluten men fullt utbildad behörig Slöjdlärare, språkkombination, att räkna anställningsår i annan kommun….. Det var under GP:s första regeringsperiod.
Så i och för sig är det som de gamle sa: Ränderna går aldrig ur 😛
I dagens (uppdaterad idag 29 mars) absolut dummast debattartikel, alla kategorier försöker Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet, och Mimmi Garpebring, Sveriges elevråd hävda att Nationella proven skulle ha negativa effekter på lärandet. Tvärt om ”mitt herrskap”. Anmärkningsvärt är att Eva-Lis Sirén som kompletterade sin tidigare lärarutbildning till att bli Grundskollärare 1-6 för Särskolan, helt saknar insikt om att det är för elever som idag helt felaktigt hamnar i Särskola samt för elever som brukar kallas svaga av didaktiskt okunnig skolpersonal som Nationella proven är viktigast av allt! Alltför många elever hamnar helt felaktigt i Särskoleklasser.
Ekonomiskt mindre kostsamt för svenska kommuner än att ge varje elev den rätt till stöd för sin utveckling som Skollagen kräver att de får! En lärare i särskoleklass har INTE utbildning i men undervisar i stort sett alltid normalt i stort antal ämnen, ibland alla. Didaktiska kunskaper saknar tyvärr stor del av den kategorin ”speciallärare”.
De elever som bäst behöver hjälpen, och tidig hjälp i form av stöd, är de elever som annars i sann ‘Alla skall med’-anda antingen skiljes ut, bokstavsbeteckningar m.m. där problem sökes hos eleven/elevens föräldrar/socioekonomisk situation/kulturell miljö m.m. (i princip samma skrämmande synsätt som under stor del av 1900-talet kom att prägla bakgrunden för rasbiologiska institutets verksamhet) Dessa elever kommer om de inte får bokstavsbeteckningar och därigenom sänkt självförtroende i flertalet fall senare att hoppa av utbildning när de inser att de inte har de grundkunskaper de behöver för att klara av läxor och för att kunna läsa in texter själva. Kunskaper trillar inte från ovan. De kräver i hög grad mycket välutbildade ämnes- och stadiebehöriga lärare med didaktisk, metodisk och pedagogisk utbildning. Erfarenhet i all ära, men vi har sett vad prioritering av ‘erfarenhet’ gröpt ur kunskaperna som eleverna får med sig. Alla barn är lika värda, men olika!
Inte blir situationen bättre av att kommuner använder osthyvel och tårtspade så att lärare idag tvingas göra administrativt arbete som förr låg på rektorsexpeditionen, vara socialarbetare och biträdande psykologer, ersätta skolhälsovårdens frånvarande personal, städa upp efter elever (läs plocka papper, ta bort tuggummin, ställa skolmöbler till rätta m.m.) En lärare som utöver alla icke-lärande uppgifter fått ta över bit för bit av annat och som från ”högre ort” tvingats minska på förberedelsetiden inför varje lektion, en lärare som pga ”kollegors” oförmåga att kräva lugn och ro i klassrummen o.s.v. den läraren blir inte bättre av ‘erfarenhet’. Det krävs god didaktisk, pedagogisk, metodisk utbildning samt mycket god ämneskunskap att kunna leda sina elever så att eleverna själva LÄR IN! Det krävs tid för förberedelse- och efterarbete. Tid som lärare idag oftast inte får.
De nationella proven har en roll att fylla men de är för många och ger för stora negativa effekter på elever, lärare och lärandet. Prov i SO och NO bör inte vara obligatoriska, skriver Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet, och Mimmi Garpebring, Sveriges elevråd.Alldeles för många nationella prov, Eva-Lis Sirén (Lärarförbundet) och Mimmi Garpebring (Sveriges elevråd) på SvD Brännpunkt 29 mars 2014
Det är två viktiga bitar med att ha OBLIGATORISKA prov i såväl SO som NO:
* ”Erfarenhet” hos ”lärare” går aldrig någonsin att använda som ersättning för att RÄTTVIS undervisning och RÄTTVIS behandling enligt svensk SKOLLAG samt RÄTTVISA betyg skall sättas på lokala planet. ENDAST NATIONELLA PROV ger verkligt värde som är jämförbart!
* De elever som drabbas är den svagare delen av en klass. Alla barn är lika värda men olika. Det är i lärandet som stor del av svenska lärarkåren brister. De lärare som inte ens har gått lärarhögskola de borde aldrig någonsin fått sätta sin fot i ett klassrum. De lärare som är lärare i andra ämnen eller på andra stadier har i sann ”Alla skall med” – anda rekommenderats att använda ofta mycket undermåliga lärarhandledningar där ”fylleriövningar” och ”alternativa svar”
Fylleriövning är när text saknar ett eller flera ord och där elever skall fylla i dessa utifrån varierande kvalité på skolböcker. Alternativa svar: Elev skall kryssa för något alternativ. Oftast är som minst ett av dem så idiotiskt att normalt begåvade ointresserade elever kan klara av att få rätt på ”skrivning”/övning utan att ens förstått vad det är som enligt kursplanen SKALL HA LÄSTS UT! Allt för att underlätta för läraren att rätta…..
Observera att det inte är något som helst problem för ämnes- och stadiebehöriga lärare som VILL att individualisera undervisningen. Att använda elevers intresse att söka speciell kunskap eller elevens egna specialintresse för att via detta få viktig komplettering till klassens samlade kunskaper, sparar tid för läraren i längden. Men det kräver en hel del arbete första lektionerna i varje ny klass! Det innebär också att elevers förmåga att uttrycka sig får växa utan att bromsas av att andra elever inte hunnit med eller inte förstått. Fullt möjligt och mycket lugnare i ett klassrum när man som lärare tillåter att elever inte bara har gemensam genomgång samt fylleri-/alternativfrågor. Varje elev skall stödjas i sin utveckling och Nationella provet är inte enkom ett prov som säger något om eleven. Det säger tyvärr en hel del om de lärare som eleven haft och den inlärningsprocess som eleven utsatts för. GLÖM ALDRIG: DU kan lära Snobben, men det är SNOBBEN som måste få verktygen ”han” behöver för att kunna lära in!
Skolinspektionen har 100% rätt när de i en ännu opublicerad rapport säger: …det finns brister i lärarnas sätt att undervisa som får stora konsekvenser. Enligt myndighetens generaldirektör så är det en av förklaringarna till att den svenska skolan är så pass mycket sämre jämfört med andra länders.
– Jag tror att det är en väldigt viktig förklaring. Det som all forskning visar är att det som händer i klassrummet är det allra viktigaste, säger Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler.
”Finns lärare som inte klarar av det”
Det handlar om att lärarna ofta saknar förmågan att anpassa undervisningen efter varje elevs behov.
– Lärare jobbar många gånger utifrån en tänkt genomsnittlig person och eleverna i varje skolklass är väldigt, väldigt olika. De kan olika mycket, de lär sig på olika sätt. En skicklig lärare klarar av att ge utmanande uppgifter till alla elever, men sen finns det lärare som inte klarar det och då blir det stökigt i klassrummen, det blir oroligt och eleverna blir uttråkade. Det här har vi sett tydligt på de här 650 lektionerna som vi har besökt, säger Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler.Skolinspektionen. Därför misslyckas svenska elever, Svt.se 27 mars 2014
Inte har det blivit bättre av att ta in fler vuxna på skolorna. Det är heller inte klasstorlek som är avgörande utan det går för de lärare som har lärt in vad som krävs i didaktiskt, pedagogiskt och metodiskt arbete samt Barn och Ungdomars utveckling enkelt att klara av 30 elever i ett klassrum. Det är inte antalet elever utan skolornas lärarkaders kvalité i form av ämnes- och stadiebehöriga lärare som är avgörande för att läraren skall fånga elevens intresse.
Sedan hjälper det till om alla lärare på en skola är behöriga så att eleverna blir vana vid att ha lugn och ro i klassrummet. Det krävs i samtliga fall engagerade föräldrar. Många föräldrar fås i skolor med undermålig kvalité (minst lika ofta kommunala skolor som privata alternativ) att tro att de inte duger till för att de, föräldrarna, inte läst eller inte själva förstår det och det.
Det finns många skäl till att elever blir utåtagerande, ointresserade. Ett är att deras lärare/föräldrar inte värdesätter kunskapsinlärning. Ett annat att elever inte fås att förstå att kunskap inte regnar från ovan utan kräver tragglande och nötande. Ett annat är att skolor idag ofta har icke lärarutbildade rektorer. Det krävs bra ledare med kunskap inte bara i ledarskap och ekonomi utan djupkunskap om lärande, ämnen och Barn- och ungas utveckling. En rektor skall vara bra ledare även om han/hon ibland hoppar in i klassrum för att stärka och stötta inlärningsprocessen!
Orsakerna till den svenska skolkrisen, Expressen 28 mars 2014
Bättre resultat kräver bättre förutsättningar, Skolvärlden 28 mars 2014 Det är där Nationella proven för att varje skolas förutsättningar skall kunna ringas in, vidareutbildning av lärare skall fås att vara ett normalt inslag o.s.v. har stor betydelse. Alltså inte bara för eleverna.
Nationella prov ger också en annan bit. I dagens samhälle där stor del av de texter en elev skriver får automatisk korrigering eller felmarkering om orden stavas fel, är den andra viktiga biten att elever till viss del fås att visa hur de tänker. För det är där som varje lärare som är ämnes- och stadiebehörig KAN hitta även de elever som ‘bara’ skulle behöva annan inlärningsmetodik/skolbok för att fås att utvecklas vidare.
Read Full Post »