Som jag skrev i Svensk tradition och kultur, Norah4you 20 oktober 2013 Många svenskar går och tror att alla de rätter som vi ser på svenska smörgåsbordet är ‘svenska’ till sitt ursprung. Men det är där det börjar vandras vilse i pannkakan. Utöver ett fåtal rätter där lutfisk och möjligen pepparkaka (som den numera ser ut) samt fetvägg (semla), så är det genom alla de resor, handelsresor/äventyrsresor/krigståg och andra härjningar som de olika rätterna hamnat på svenska smörgåsbordet. Vi har kort sagt ätit något vi tyckt om. Ändrat lite i recepten utifrån vad som har funnits att tillgå här uppe i Norden och försvenskat rätterna. Bland dessa rätter kan vi nämna allt från skotska Haggis (fanns en variant på Biskop Brasks måltidsbord när han hade gäster) till köttbullarna som introducerades av återvändande från Asia Minor/Persien området liksom kåldolmar.
På samma sätt har människor häruppe i alla tider anpassat sin livsstil efter det de sett och funnit intressant. så innebär svensk kultur att MAN ANPASSAR SIG och sitt sätt att vara efter omgivningen. i förra delen av denna bloggartikel serie visade jag på hur man anpassat maträtter, verktyg samt produktion utifrån de förutsättningar som finns här uppe
Det är det som är första biten i att vara svensk. Handlar alltså inte i om var i världen dina föräldrar är födda eller om du har bruna, blå eller gröna ögon. Handlar om att svenskhet som Zulmir Bečević helt lyckades missförstå i sin debattartikel är så konsekvent logisk som tänkas kan! Det handlar om ett förhållningssätt när man kommer ny till någon del av Sverige.
Idén om svenskhet bygger på en absurd logik, Zulmir Bečević på GP Debatt 20 oktober 2013
Innan någon börjar yttra ordet rasistiskt, så vill jag utveckla detta genom exempel:
Exempel 1: Året var 1972. På den tiden hade studenter inte egen tv, än mindre hade alla studenter egen telefon. Det var på ett studenthem i Göteborg. I det stora TV-rummet där TV:n var lite större än vanliga TV-apparater var på den tiden. Vi satt på motsatt sida i bänkrader som närmast liknade en mindre biosalong i nutiden.
Sittplatserna var nästan fulla när Ishockey-VM skulle spelas. Bland de studenter som satt fanns en från dåvarande Tjeckoslovakien och några från Finland. Han från Tjeckoslovakien hade kommit till Sverige några år innan med sina föräldrar när ryssarna gått in i Tjeckoslovakien och stoppat det vi idag kallar Tjeckiska våren. (Obs. Europas karta har alltså skrivits om även under åren innan Jugoslaviens sammanbrott. Idag är Tjeckien och Slovakien två skilda länder). Killens föräldrar hade för sin och hans räkning ansökt att bli svenska medborgare. Gick inte så snabbt på den tiden. Förresten så blev ingen ungvuxen myndig innan man blev 21 år. Därav att det var hans föräldrar som fick ansöka. Finnarna, och jag kallar dem finnar även om jag inte har en aning om vad gäller medborgarskapet på en av dem, hade vuxit upp här i Sverige. Helt riktigt hade vi på den tiden i de sk. Östra stadsdelarna av Göteborg fått finska klasser. Stort antal av de som bodde i Gårdsten och Angeredsområdet på den tiden var invandrare från Finland. Med eller utan finskt medborgarskap i behåll. Observera att på den tiden gick det inte utan vidare att få vara dubbelt medborgarskap. (en annan historia)
Nåväl vi satt och tittade först på en match där Sverige spelade mot Finland. Det som skilde de som var finnar från oss andra oavsett var vi kom ifrån var en sak. Finnarna var oavsett medborgaskap mer stolta över det finska ishockeylandslaget. Svenskarna var som mest stolta när vi hörde svenska nationalsången i början samt att ”våra” killar var gula och blå.
* Det är en av de viktiga bitarna i svensk kultur som går tillbaka längre än vad t.o.m. många heraldiker och historiker känner till. Att vara stolt över de blå och gula färgerna i vår svenska flagga. Flaggans ålder kan vi diskutera. Tar det på annan plats. Men färgerna för de som bodde i Götalandskapen och Svealandskapen, troligen Norrland också men där har jag inget skriftligt belägg förrän senare tid, var viktiga långt tillbaka. Som minst under Medeltiden. Det finns två ”skolor” när man talar om blågul historisk bakgrund. Den officiella och den som finns bevarad i gårdsarkiv i bl.a. Östergötland och/eller finns omnämnd av utomstående besökande/invandrande källa. Den senare versionen går ut från att färgerna har att göra med land och hav. Viktiga bitar i det äldre Sverige. Människor må hellre kallat sig götar, Ostrogoter (tidiga belägg på kartor….) eller svear än svenskar. Det som var viktigt för människor här uppe i norr var den bygd, den plats man själv bodde i och här i norr var det vad landet och vad vattnet gav som utgjorde livsförutsättningarna. MAN ANPASSADE SIG EFTER DEN PLATS MAN KOM ATT BO PÅ. Därav att sederna, en del av kulturen, in i våra dagar kan skilja sig i matvanor och dialekter.
Att vara svensk är inte detsamma som att ha svenskt medborgarskap oavsett om föräldrar också är svenska medborgare eller inte. Det handlar helt logiskt om ett sätt att förhålla sig till det som finns som förutsättningar. Det är så långt från multikulti-idéerna som tänkas kan. Det handlar helt kort om detta: Att våga vara stolt över att man är svensk. Att som de gamle sa: Ta seden dit man kommer
Exempel 2: I norra Bohuslän liksom i Göteborg är inte Stockholmare ett positivt begrepp. Speciellt i norra Bohuslän, ett landskap som kom att tillhöra Sverige efter en fred för flera hundra år sedan, har synsättet på naturen skilt sig från övriga Sverige. Stockholmare var från 1800-talet när Kung Oskar (vi hade två) började besöka landskapet kommit som sommargäster på tillfälligt besök. Så har det varit in i våra dagar. Fast de flesta turister idag inte har en aning om vad ortsbefolkningen verkligen menar när de pratar med varandra. Men det är en annan sak. I många av de små stenhuggar och fiskesamhällena är det släkten som in i våra dagar är viktigast. Det innebär att om du inte lyckas anpassa dig efter de förutsättningar som gäller, vilket ett antal av sommarfolket inte lyckas, så räknas du inte dit även om du är svensk medborgare sedan generationer och du själv haft råd att köpa dig ett hus eller en sommarstuga. Det är HUR du uppträder som är viktigt och alltid varit viktigt. Där som i övriga Sverige.
Exempel 3: Efter Sydvietnams fall kom ett antal båtflyktingar till Sverige och norra Bohuslän. Båtflyktingar från Vietnam som har väldigt lite med dagens sk. båtflyktingar att göra för de kom hit från flyktingläger som kvotflyktingar och hade inte betalt sin ‘flykt’ hit. Första månaderna märktes dessa väldigt mycket. Men det som skilde den gruppen från många som kommit senare, med eller utan dubbelt medborgarskap (det är inte samma att vara svensk och att vara svensk samt något annat se även juridiska skillnaderna på Migrationsverkets sida). Det som dessa invandrare gjorde var att ta seden dit de kom. Inte så att de övergav sin religion eller sin kultur, men att de precis som svenskar tog sakerna som de var och att de om de inte lyckades få jobb inom kort tid så såg de till att lära sig prata bra svenska med svenskar samt att skapa sig jobb när det inte fanns jobb i den delen av landet. Idag räknas de som Bohuslänningar tack vare att de förstått vad det innebär att vara svensk finns det sällan eller aldrig (och då ofta sommargäster) någon som kallar dem något annat.
Svenskhet är ett logiskt förhållningssätt utgående från att våga stå upp för Sverige. Att våga inse att Sverige har fel och brister men ändå är värt att älska. Att våga känna sig stolt när Sveriges landslag, oavsett vilket ‘lyckas’ i någon idrott i VM och OS. Att trots att Sverige och svenskar genom tiderna betett sig på alla möjliga vis ändå känna gemenskapen när svenska nationalsången sjungs och när svenska flaggan hissas.
Förstår man inte skillnaden mellan detta och rasism, förstår man inte skillnaden i att ta seden dit man kommer som är något helt annat än att kräva att få leva som man gjorde i sitt hemland eller i den storstad/landsbygd i Sverige man kommer ifrån, inser man inte logiken i den svenska historiens alla bitar, även de svåra och svartgrå, så har man inte förstått vad det är att vara svensk. Det är synd.
Som man hörde många gånger förr, numera vågar många inte säga det annat än mellan skål och vägg: Jag är så glad att jag är svensk. Sverige är mitt fosterland som jag älskar med alla fel och brister. Detta trots att jag från farmors sida fått ärva många åsikter och levnadsråd, värderingar o.s.v. från Norge.