Sviker vi de unga?

Ett barn som föds borde alltid ses som en gåva. Något vackert oavsett allt annat. Oavsett om barnet varit planerat eller oplanerat; oavsett om du älskar ditt barns andra/andre förälder. Barnet har inte bett att få komma till världen och förälder är man hela livet.

Ibland undrar jag hur folk tänker. De säger sig längta efter barn. Så långt så gott. De flesta har bra intentioner och inser att det lilla barnet måste få vara sig själv. Inte ett substitut för det föräldern själv drömt om. Ett barn är heller inte något man ställer på hyllan och tar fram när det passar en själv. Skaffar man ett barn, så måste barnet få ta den tid barnet behöver. Snacka inte om kvalitétstid. Kvalitétstid är något för vuxna. Närhet, trygghet och någon som finns där att prata med, någon som tar sig tid att lyssna när barnet växer upp, det är det som ger ett barn självkänsla samt identiet.

Ibland undrar jag också hur samhället tänker. Stora barngrupper är redan det ett problem. Stora barngrupper i mindre åldrarna är något som inte gynnar ett barns utveckling. Speciellt inte ett barn vars förälder är ensamstående eller där båda behöver jobba för att klara det nödvändigaste. Det nödvändigaste är inte att ha flott bil, ha lust och råd att åka utomlands på semester när barnet är litet eller ens senare. Visst är det roligt för den vuxne att få fortsätta leka sitt tidigare ‘vuxenliv’. Inte tu tal om annat. Men skaffar man barn, så måste man inse att det är ett nytt liv som i alla lägen måste få gå före. Är man inte beredd på det, så är man enligt mitt sätt att se inte moget att vara förälder. Är man inte beredd på det, så är man heller enligt mitt sätt att se inte lämplig som politiker som avgöra hur många barn som skall finnas på en dagisavdelning eller ens hur kvalitén sett ur barnets synpunkt bäst går att åstadkomma.

Ibland undrar jag även över varför vårt nutida samhälle är så pigga på att skilja ut i stället för att bjuda in. Jag talar om hur det är på dagis och skola. Alla barn är lika värda, men olika. Varje barn måste få växa utifrån sin egen möjlighet. Måste få växa inte bromsas av något ‘Alla skall med tänkande’. Inte bromsas av att vuxna söker hitta orsaker till att alla barn inte gör exakt som de vuxna tänkt sig. Det är styrkan med och hos barn som får förtroendet att växa upp utan att få alla möjliga syndrom- och bokstavsbeteckningar lagda på sina axlar. Styrkan finns hos det lilla barnet men det är vuxna som skiljer ut och trycker ner.

Inte så att jag vill urskulda barn och unga som begår brottsliga handlingar eller verkligen uppträder på ett sätt som gör att det krävs mer tid av ena eller andra skälet för att få barnet att känna självkänsla. För det är det som alla de barn som skriker ut sin oro antingen i form av att de är utåtagerande eller självskadande eller bara inte följer med normen ‘Alla skall göra lika för alla skall med’, det är det de behöver. Stärka självkänslan samtidigt som de också måste få det stöd de behöver för att lära sig våga ta ansvar för sina egna handlingar.

Finns inget skäl i världen att det ens skall få förekomma att barn som lämnats utanför oavsett om det är av föräldrar, omgivning eller samhälle; att barn som redan tidigt får höra att de har brister i stället för att de fått höra vad de är bra på, skall behöva riskera att hamna i tablettrillares händer oavsett om dessa är aldrig så välmenande psykiatiker eller vanliga allmän läkare.

Finns inget skäl i världen att något enda barn skall behöva spännas fast. Hur i hela fridens namn finns det en enda vettig person, för jag hoppas att det ändå finns sådana, som kan säga att det får ske ens för att hindra barnet att inte skada sig själv. Var i hela fridens namn finns alla de vuxna som borde finnas på en vårdinrättning där barn som saknar det viktigaste, tron på sig själv och tron på en bättre framtid ?
Att alltför mycket pengar hamnar på administrationens altare och läggs på politiska nämnders beslut, det är ingen ursäkt att man inte vågar finnas där ens som professionell för barn som behöver närhet och bekräftelse de aldrig fått tillräckligt av eller fått för mycket av.

Mentalvårdens tvångströjor har förhoppningsvis försvunnit. Alla dessa konstiga metoder som jag hörde kusiner och vänner som jobbade som mentalskötare, sjuksköterskor o.s.v. berättade om på 60- till 80-talet. Det borde inte höra hemma på 2000-talet.
Tron på lyckopillret, oavsett vilket, som skulle lösa alla problem hör också hemma på 1900-talet. Inte på 2000-talet. Det kan förvisso finnas kortare period som något barn precis som någon vuxen skulle kunna behöva dämpa sina känslor med tabletter för att psykiskt orka med. Men inte månad ut och månad in.

Vi ger våra barn alla möjliga kemikalier. Vi säger jag. Detta trots att jag pga egen och min dotters matallergier haft för vana att gå ut från rena råvaror. Tyvärr finns det ofta i svensk mat, vilket man döljer från alla håll, rester av bekämpningsmedel. Så kemikalier får våra små i sig i större eller mindre mängder. Hur dessa kemikalier som i en del fall lagras i kroppen samverkar till de ‘störande’ beteenden som en del föräldrar och/eller lärare upplever att en del barn kan visa upp, det är den stora frågan. Mer kemikalier är däremot alltid något som hämmar Barn- och Ungdomars utveckling.

Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, SvD 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, DN 20 juli 2013
Personal larmar om vårdskador i barnpsykiatrin, Sveriges Radio 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, Aftonbladet 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, GP 20 juli 2013

Read Full Post »

Var finns föräldrarna?

En av kommentatorerna Lena Sjööns skriver i sin kommentar via Facebook till Aftonbladets artikel En av tre tonåringar nätmobbas, Aftonbladet 23 januari 2012

”Hur lågstadiebarn kan sitta ostört och mobba alt. mobbas på nätet är för mig en gåta! Har föräldrarna inget intresse alls av vad de små barnen har för sig? dom kan ju lika gärna sitta och chatta med en pedofil och föräldrarna har inte en aning om vad som händer. Dåligt och ansvarslöst!:-( ”

Jag håller helt och hållet med. Var finns föräldrar idag. Det gäller tyvärr inte bara lågstadiebarn. Som jag skrivit i min blogg tidigare har vi en kategori som här i Göteborg kallas V70-föräldrar. De kommer med bilen och släpper av sina ättelägg på träningen. För träning är ju numera ett måste för många barn som skall leva upp till föräldrarnas drömmar. Föräldrarna går möjligtvis in vid uppstarten av säsongen. Frågar när de är tvungna att koka kaffe, vakta, köra etc. och ses sedan inte mer än kommande i fart för att plocka upp barnet efter träningen. En del kommer till matcher men långt ifrån alla. Det finns många situationer under de dagarna, alltså inte bara i skolan eller hemma när barnet kommer hem och i bästa fall har någon mat att värma upp innan föräldrarna kommer hem efter väl(?) förrättat jobb, som barn kan känna sig ensamma och använda både det ena och det andra mediet för att få ‘någon’ att tala med.

Var finns föräldrarna som på morgonen talar om att de älskar sitt /sina barn och som sedan tar sig tid när de kommer hem att sitta ner med barnet/barnen för att höra om barnets dag, äta tillsammans samt även acceptera att barnet tar med sig inte bara en utan flera kompisar hem? På min tid, jag är 62 år gammal och mamma var hemma trots att vi inte hade så mycket pengar, så var båda sakerna vanliga.

Idag när jag står vid busshållplats, spårvagnshållplats eller går i mitt eget eller min dotters bostadsområden så kommer många ungdomar fram och pratar. Alltför många av dem säger att det är skönt att få växla några ord. Finns ingen hemma när de går till skolan. Ingen hemma när de kommer hem. Sedan skall de flesta av dem bussas runt tills de vågar säga ifrån eller föräldrarna inser att de inte blir någon stjärna i än det ena och än det andra. Är det inte bättre att veta var barnen och deras kamrater finns och vad de gör även om det blir trångt i vardagsrummet eller i barnets sovrum? Är det inte bättre att verkligen känna att ditt barn mår bra?

Sedan till det viktigaste. Eftersom jag själv blev mobbad för utstående framtänder m.m. så vet jag hur du som är mobbad känner det. Kom ihåg en sak: Du duger hur du än ser ut och vilka kläder dina föräldrar har råd att ge dig och vad du än tycker är roligt att göra. Du duger som du är.

Till dig som mobbar. Det finns tre saker du borde tänka på: Att inte bete dig så att du inte kan se dig själv i spegeln efteråt när du själv råkar ut för kritik eller mobbning. Du är inte ett dugg bättre än de du mobbar. Tvärt om. Bara de som inget har att komma med försöker sätta sig på andra. Världen kretsar inte runt vad du tycker och du gillar eller vem du råkar vara vän med. Skärpning!

Till de vuxna som finns omkring: Våga se. Våga ingripa. Våga tala om vad som är rätt och fel. Våga gå fram till ett barn som står ensamt eller ser ledset ut. Tala inte ytligt tala med barnet inte till det. Våga berömma det som är bra i stället för att kritisera det som är mindre bra. Det handlar ALDRIG om att det finns två uppfattningar om vad som skett. INGET att reda ut. Det är ALDRIG NÅGONSIN TILLÅTET att vi som vuxna inte utan att tveka ställer upp för det barnet som uppfattar sig mobbat. Du får ha vilken uppfattning du vill, men du får aldrig någonsin glömma bort att det inte handlar om vad du har för uppfattning för du får ALDRIG NÅGONSIN ge den som upplever sig mobbad skulden direkt eller indirekt för att den är mobbad. Det är de som mobbar och inga andra du direkt skall skälla ut. Skräd inte orden. Glöm heller inte att avsluta med att i din skola, din klubb, ditt område o.s.v. handlar det om att BJUDA in – inte skilja ut!

Tillägg 24 januari 08.39 Stoppa mobbarna och få fler elever, GP Debatt 24 januari 2012

Read Full Post »

Det är i hemmen, inte i skolan

som flickor måste bli mer sedda och bekräftade. Bekräftade för de de är som individer och få reda på att föräldrarna älskar dem oavsett hur de ser ut, grupptrycket som kräver idealutseende finns bland ungdomar över allt, att de är älskade även om de inte skriver felfritt på proven om även om de inte idrottar så att de ligger i topp. Killar tar för sig speciellt inom familjer tar killarnas träningar och matcher ofta överhanden över tjejerna, att bara duga ändå det bör varje svensk förälder visa i ord och handling till sina flickor.

I skolan blir flickorna sedda. Även de flickor som brukar kallas de tysta flickorna. De blåläser för att de tror att varje prov måste vara felfritt. Det är en av avigsidorna när inte betyg ges som en naturlig del att vad än som sägs om flickans kunskap, hur hon sköter sig i skolan, för det gör hon i de flesta fall, så kommer flickorna tack vare sin tidigare utveckling än killarna mentalt tidigt i ett stadie där de försöker hitta sig själva genom att jämföra med andra. Har de då inte fått grundtryggheten hemma att de duger som de är, så är det lätt att de hamnar i märkesstress, provstress, känner sig icke önskade och icke sedda. Trots att de är det i skolan, men tyvärr inte alltid hemma. Flickorna är beroende av att få tid, inte kvalitetstid utan just tid, med sin förälder/sina föräldrar.

I skolan har flickor precis som pojkar i bästa fall 1,5 till 2 minuter ‘egen’ lärartid per lektion och en lärare har upp till 150 elever i veckan på högre stadie, förberedelser inför lektion, bortplockning inklusive borttagande av skräp som eleverna lämnar kvar dvs även fastsatta tuggummin och papper av alla de slag, gående till lärarrum – om de hinner – innan nästa lektion och däremellan självfallet rast som alla andra – dvs om de inte får den begränsad pga av rastvakt på skolgård, korridorer eller i matsal eller någon elev söker dem på lärarens ‘egen’ lunchrast. Lärare har dessutom en hel del inläsning, rättning av vanliga läxuppgifter, framtagande av skrivningsmaterial, rättning av skrivningar, lärarlags tid då ny kurslitteratur, nya skrivningar, inriktning av nästa kurs och anpassning av den för de elever som går i skolan, vidareutbildning, kollegium o.s.v. det finns inte en svensk ämnes- och stadiebehörig lärare som inte arbetar mer än tiden i skolan + den sk. förtroendetiden, dvs den tid som ligger utanför den som läraren är på skolan. Rättning hinns ytterst sällan med under den tiden för lärare som har flera årskurser och ofta mer än en klass i varje årskurs.

V70-föräldrarna finns speciellt när det gäller killar, V70-föräldrar, ett begrepp här i idrottskretsar i Göteborg, har föräldrar som kommer jagande släpper av barnen och undantaget första träningen då de går in för att noga kolla av när de måste baka och när de måste stå för kaffet och det andra vid matcherna. Sedan sticker föräldrarna och kommer ofta när träningen väl är över. De är lika illa de som många andra föräldrar som i och för sig curlar för sina barn, men inte ägnar dem tiden hemma vid köksbordet att förhöra dem på läxan, prata om hur dagen varit och vad de funderar över. Grabbar har ofta sina kompisar ofta i större ‘sammanhang’, inom idrotten eller på ungdomsgården. Tjejer har i bästa fall några få kompisar de litar på. Många säger att de inte riktigt litar ens på sin ‘bästis’. Har de då inte stödet hemifrån, det vill säga att föräldrar tar sig tid varje dag att finnas där, så hjälper det inte om lärarna hade haft möjlighet att ta mer tid med varje enskild elev. Arbetsdagen har sin begränsning i tid och med 120-150 elever går det inte att kräva mer tid utanför lektionstid till var och en av flickorna. De blir sedda, de lyckas oftast mycket bra på proven och de får beröm som de suger i sig men sedan känner sig osäkra på om de ändå duger eller om det bara är beröm som inte betyder någonting. Det är flickorna som står på led när lektionen är slut för att få mer bekräftelse, mer uppgifter och gång på gång få höra att de är duktiga. Det är i hemmet detta borde höras varje dag – Du duger som du är.

”Nu måste flickorna bli sedda”, Wendela Aftonbladet 28 augusti 2010

Read Full Post »