Vems är ansvaret när barn spårar ur?

Vems är ansvaret när barn spårar ur?

Läser åter igen om anlagda bränder, bilbränder och luntningar, stenkastning och arga unga. Alldeles för många skyller ifrån sig på samhället. Men samhället är inte förälder till barn som har sin förälder eller annnan egen vårdnadshavare. Något gick snett och i dessa frågorna lever vi fortfarande år 2013 kvar i ett tänkande som alla åren av Socialdemokratin fram till Ingvar Carlsson lade grunden för. Kollektiviseringstänkandet gick tidigt för långt i Sverige.

Garage brann kraftigt – spred sig till området, GT 24 juli 2013

Individens egna ansvar för sina handlingar glömdes bort. När inte det kollektiva tänkandet räckte så började de som inte passade i normen utpekas med alla möjliga syndrom och beteckningar. Sverige var länge landet som var mer socialistiskt och kontrollerat än något annat utanför dåvarande östblocket.

Vi har inte ens idag rättigheten att ställa kravet att få se de som sitter i skolnämnder och/eller sociala nämnder som ‘våra’ representanter på vallista. Partierna tillsätter sina representanter och vi antas automatiskt ha gett det partiet vi valt fria händer att oavsett allting och oavsett personers kunskaper samt ev. förutfattade meningar i och med att vi valt ett parti att rösta på. Huruvida detta skall kallas riktigt demokratiskt eller ej överlåter jag till den som läser detta att själv ta ställning till.

Den enda skulden samhället har, enligt mitt sätt att se det, är att det fått alldeles för många föräldrar att bli osäkra på vad som ett barn behöver för att må bra. Inget annat.

Tro mig jag har sett det här problemet från många håll under årens lopp. I sann familjen Myrdalanda, läs gärna deras böcker om hur barn skall socialiseras(mitt ord inte deras) genom att samhället tidigt skall in, precis som det blivit i dagens dagisvärld. Resten av ansvaret ligger på föräldrarna. Vilket för var och en, du lika väl som jag, kan tyckas vara hårt. Ingalunda förhastade och snabba slutsatser.

Mina slutsatser kommer från en lång räcka av års erfarenheter och upplevelser samt studier. Först samtidigt som jag började med politik, tillhörde FPU först Göteborg sedan Bohuslän, då läste jag två betyg i Sociologi. Givande eftersom tankegångarna var helt andra när det gällde problemformulering samt när det gällde hur ett barn, en ung människa o.s.v. lärde in sina normer och upplevelser av vad som var rätt och fel.

I denna blogg har jag lyft problematiken efter annan se Barn, föräldrar och samhälle Det är inte samhällets barn. Sätter man ett barn till världen oavsett om barnet är planerat, länge önskat eller inte, så är man förälder hela livet oavsett allting. Barnets bästa måste gå före egna subjektiva önskningar och egna subjektiva mål.

Under 70-talet och fram till 2000 var jag oavsett vad jag jobbade med ren datanörd. När jag blev mamma 1983 så fick databiten förvisso vika i tid för en sak har jag haft med mig från barndomen. Det handlar inte om pengar, vi hade aldrig mer än vi absolut behövde trots pappas fina titel, men det handlar om stora rum. Inte nödvändigtvis stora rum i den bemärkelsen att man hade stora rum hemma. Utan i att oavsett hur det såg ut hemma, så fanns det alltid rum för mina kompisar det fanns alltid tid att få prata med mamma, pappa och vid högtider samt sommartid andra äldre i släkten. Tid att lyssna på barn är att ge barnet rum i tillvaron samt trygghet. Stora rum för mig innebär också att det fanns kärlek, närhet samt att världen utanför fick vänta om än bara några minuter på att det eller de av barnen som finns i familjen (i vår släkt har vi till familjen alltid räknat mer än kärnfamiljen se * nedan) får tid att säga det som var viktigt. Inget utanför fick ta bort den möjligheten. Korta av tiden möjligtvis, men vi var alla synliga något flera av mina kusiner och jag talar om än idag.

Men som sagt, under min resas väg till nuvarande 63 år, har jag sett mycket. Varit politiskt aktiv, numera moderat vänster i sociala frågor men höger i ekonomiska, utbildade mig andra gången till att bli lärare. SO-lärare. Innan jag pga ett benbrott fick göra ett längre avbrott eftersom jag inte fick studiemedel för mer än en ytterligare termin men pga benbrottet hade som minst 1,5 termin kvar, så läste vi och studerade verkligheten utifrån olika teorier om Barn- och Ungdomars utveckling. Medan Sociologin varit mer inriktad på socialpsykologi, så kom den viktiga kursen mer att rikta in sig på en viktig bit: Alla barn är lika värda, men olika. Samtidigt som det utifrån verklighet och relevant forskning går att säga att ett barn sällan kan springa innan det först krypit, ställt sig upp och stapplande börjat gå, så fick vi se och lära in att detta gäller för all utveckling hos ett barn. Det går inte att säga att ett barn vid viss ålder skall klara det och det. Däremot går det att säga att ett barn för att kunna klara t.ex. A måste ha utvecklats så att det klarar B. Det det handlar om är att varje barn har rätten i hemmet, skolan och samhället att få utvecklas i sin egen takt. Det står förvisso inte i de Mänskliga rättigheterna, men det borde stå där.

Varje förälder bör inse att det börjar inte med en tonåring som spårar ur. Det börjar hos det lilla barnet. Vikten av att ett barn får känna sig synlig, värdefull/viktig, älskad oavsett vad är något som förälder har att tänka på. Inte en gång utan hela tiden. Det är inte fel att sätta gränser, för gränser behövs. Det är däremot svårt att säga att alla barn som är födda ett visst år behöver exakt samma gränser. Det beror på varje barns utveckling och hur situationen ser ut i familjen. En sak har gått förlorad när olika generationer numera ofta lever långt ifrån varandra. De äldre som förr kunde hjälpa till, inte nödvändigtvis med barnpassning självfallet, de som kunde lyssna, ta sig tid att berätta, de finns ofta inte i barnets närhet i det dagliga livet.

Något jag lärt mig under åren, eller rättare sagt från mitten av 70-talet och framåt hört från de sk. stökiga barnen, numera bokstavsbarn eller med annan ‘diagnos’, oavsett om barnet kommer från sk. goda ekonomiska förhållanden eller har förälder som pga sjukdom/ekonomi eller för att föräldern inte själv kommit in i samhället (i de fall vi talar om de som kommer till Sverige som flyktingar av ena eller andra skälet) är en och samma visa:

Nästan alla de stökiga barnen berättar en av två saker:
* antingen är de mobbade i skolan utan att skolans lärare och annan personal ser eller vill se.
eller och det är det vanligaste de berättar
* så får barnet inte ta med sig mer än 1-2 kompisar hem och ‘måste’/’behöver’ då ge sig ut på stan för att få träffa sina kamrater.

För mig är detta groteskt. Själv släpade jag hem hela klassen när vi kände för att träffas, så gjorde mina kamrater också. Det saknade betydelse om man som vi bodde i ett radhus med vardagsrum som vi fick vara i eller om den som släpade hem klassen bodde med förälder/föräldrar i liten tvåa där vardagsrummet och köket på kvällarna fick bli sovplatser för att alla barn skulle få egen sovplats. Det saknade betydelse om man som jag hade en mamma som var hemma och ofta bakade bullar eller inte någon förälder hemma. Vi satt på golvet när stolar och soffor inte räckte till. Fanns det bara saft och te eller kaffe så räckte det. Vi kunde prata, lyssna på musik eller t.o.m. se på TV ändå.

* För mig var under min uppväxt kärnfamilj inte bara närmaste familjen utan även de som är ingifta i familjen, deras föräldrar om de bor nära eller när de är på besök, mina föräldrars släkt till sysslingar och deras respektive med barn samt mammas och pappas bästa vänner med familjer.

Read Full Post »

Barn, Föräldrar och samhället – ny sida

Under fliken Aktuella debatter har sidan Barn, Föräldrar och samhället nu lagts in. Se Barn, föräldrar och samhället
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är någon Mänsklig rättighet att få barn. Däremot är det en Mänsklig rättighet att barnets bästa kommer i första handen när barnet väl fötts till världen.

Read Full Post »

Bra det finns, men ingen Mänsklig Rättighet

att barn som får syskon skall få vara på dagis alls.

Det är bra för barnet att vara hemma och inte känna sig undanskuffad, för barn har en tendens att känna sig förfördelade OM syskon får något de själva inte får. T.ex. närhet och tillgång till mamma eller pappa som inte är hemma så länge, har tid så ofta. Läs tar sig tid så ofta. Skylla på att man behöver jobba båda för att man behöver pengarna eller för att man vill bo/resa/ha bil eller sommarstuga är inget argument som hindrar ett barn från att känna sig undanskuffat. Så undrar en del föräldrar och dagispersonal varför nyblivna storasystrar/storebröder blir stökiga och oroliga…. Dags för Er att vakna upp. Förälder är man hela livet och är man inte beredd på att vara det, dvs ändra sitt liv och i förlängningen sina värderingar, då är det något som brustit någon gång nånstans. Låt inte det vandra vidare till nästa generation!

Men som sagt. Det är bra att barn som blir storebror eller stora syster har rätt att vara på dagis 15 timmar per vecka. För om nu förälder inte anser sig klara av att ge båda eller flera barn den tid de behöver, så är det självfallet klart att barnet behöver få känna sig sedd. Därom råder inget tvivel. Dock är det enligt svensk tradition och lag FÖRÄLDRAR som ansvarar för sina barns uppfostran. Ibland undrar jag hur det står till för när en förälder klagar för att barnet inte får vara mer än 15 timmar i veckan på dagis, då undrar jag varför man skaffat fler barn. Barn behöver inte prylar och fina märken, inte utlandsresor eller egna mobiler i tidig ålder. Barn behöver vuxna som har och tar sig tid med barnet. Barn behöver bli sedda, kramade, pussade och få vara med i köket, i trädgården, få egen tid med föräldern när föräldern inte är stressad, få rätten att vara barn.

Ger jag dig som är ensam förälder dåligt samvete? Det behöver du inte ha. Du har inte många alternativ utan tvingas ta de jobb som finns om du vill byta jobb eller jobba kvar där du jobbade innan du blev förälder oavsett om ni då var två eller du tidigt blev ensam. Jag skilde mig själv när min dotter var tre år. Man måste välja vad som är bäst för barnet. Det är inte en mänsklig rättighet att bli förälder men en rättighet för ett barn att få leva utan hot, slag eller rädsla. Det är en Mänsklig rättighet barnet har att få tillgång till sin kultur, sitt arv och att ha föräldrar som bryr sig om. Bry sig om handlar om att ta tid, för tid har man alltid råd med även om det inte är hela dygnet, hela dagen eller ens när man som ensam förälder tvingas lämna barnet på dagis halv sju för att åka kollektivt till jobb och vara där mellan 8 och 17 (eller 16) för att därefter hämta barnet, handla, laga kvällsmat o.s.v. En ensam förälder behöver tid med sitt barn innan barnet skall sova. Barnet är inte det som frågar efter framtida idrottskarriär eller modelluppdrag och för att en ensam förälder skall orka, så behövs den gemensamma halvtimman/timman utan stress så barnet somnar och föräldern får tid att bara vara. Det unnar jag alla. Barn och vuxna.

Laga kvällsmat är förresten ett utmärkt tillfälle att låta barnet vara med. Barn kan hjälpa till eller bara få vara nära. Äta gemensam kvällsmat i lugn och ro unnar jag varje barn. Inte att stressa i sig en macka eller snabbmat för att sedan köras till någon aktivitet om än aldrig så rolig. Att vara barn är att få vara barn och inte prackas på alltför många val i allt för tidig ålder. Att bara vara är viktigt hela livet men mest viktigt när man är liten. Att känna sig älskad och att mamma/pappa lägger ner tidningen, sätter sig ner och lyssnar/berättar är viktigare än all världens barnprogram på TV som tyvärr ofta används som surrogat för barnpassning. Barnpassning som alltför många barn upplever att de får alltför många timmar per dag.

Alva 4 år fick vänta i regnet medan kompisarna åt frukost, SvT 14 oktober 2012 OCH? Vilken förälder tänker så lite på sitt barn att den när man är mamma eller pappaledig tar barnet till kompisar vid tid man vet att de skall äta? Oavsett om kompisarna äter på dagis eller hemma? Något ansvar för sina egna barns känslor måste väl alla föräldrar känna? Eller har jag fel tycker Ni som tror att samhället skall och har råd att uppfostra och ta hand om Era barn för att tillfredställa Ert behov av tid utan barnet? Skilj på tid som du tvingas ta för att jobba och tid du väljer bort att vara med ditt barn. Två helt olika saker. Inser du inte det, då undrar jag varför du skaffat barn. Barn är inte ett snyggt attribut att visa upp nytvättat när det passar. Väljer man att skaffa barn, så är man förälder hela livet!

Syskon stängs ute från förskola, SvT 14 oktober 2012 Jag vet att paret Myrdal ansåg att samhället är det som skall uppfostra barnen. Jag vet att det var vanligt i vissa länder och kulturer att barn och föräldrar skilts åt och bara haft umgängestid tillsammans. Men tycker du verkligen att det är det som är vad ett barn behöver och vad ett barn skall ha rätt till? I så fall undrar jag varför du valde att bli förälder. Behöva jobba är en sak. Välja att göra annat i stället för att umgås med sitt/sina barn något helt annat. Alldeles för många av de stökigaste ungdomarna, och jag talar med sådana varje vecka, säger två saker: Att föräldrarna inte tar sig tid att lyssna när barnet behöver. Samt att de sällan får ta in mer än en kompis eller två åt gången. Tro sjutton att vi har ungdomar som inte fått normer hemifrån och som drar på gator och torg samt hittar på det ena eller andra. Låt dina barn ta in kompisar. Så länge det finns golv att sitta på så duger det. Har du bara saft hemma så duger det. Annars duger vatten. Det är tid med dig ditt barn behöver och att du accepterar att barnet tar hem kompisar. Vad gör det om det blir lite stökigt eller högljutt. Har du gett tid till ditt barn, så är det troligt att ditt barn ger av sin tid till att hälsa på dig när du blir äldre!

Föräldrar kritiska till förskoleregler, Expressen 14 oktober 2012 Själv är jag kritisk till föräldrar som inte vill/vågar eller törs vara föräldrar.

Read Full Post »

Råmodeller?

Visst ligger det något i det där gamla talesättet: ”Vissa skulle inte ha barn” ? För vad skall man säga om föräldrar till 11-åringar som efter ett slagsmål på isen börjar slåss på läktaren så att poliserna som vanligen har att göra med huliganer och bråkstakar i högriskmatcher på stora arenan tvingas utrymma en läktare på en tränings/sidoarena? Undrar på vad sätt dessa bråkiga föräldrar lever upp till att vara råmodeller för lämpligt beteende? Eller är det så att äpplet inte faller långt från päronträdet???

Hockeyföräldrar i slagsmål, GP 3 december 2011
Matchen fick avbrytas när föräldrarna slogs, GT 3 december 2011
Pojkmatch avbröts när föräldrar slogs, Expressen 3 december 2011

Read Full Post »

Föräldrar SKALL uppfostra sina barn

det är inte samhällets uppgift. Föräldrar bör också hållas skadeståndsskyldiga för den skada som deras telingar orsakar. Jag är så urbota trött på att höra kommentarer som:
”Regeringen fortsätter att trampa på de svaga.
Nu riskerar de även personlig konkurs pga att barnen valt fel kompisar.
Vad gör jag om jag har ett barn på glid som inte lyssnar?
Det verkar som man då måste sparka ut barnet för att inte riskera sitt eget liv.
Vilken sjuk syn Moderaterna och deras anhang har.
Säg som det är! Ni vill inte satsa på vård av dessa barn för det kostar för mycket.” signaturen Per till artikel Skadestånd: Föräldrar bör ges större ansvar, Johannes Åman DN 13 februari 2010

Det är alldeles för lätt för många föräldrar att skylla på barnens kamraters inflytande eller på samhället som inte ger barnen vård. MEN varför skaffa barn om man inte är beredd att vara närvarande förälder nog för att barnen skall kunna lära in vad som är rätt och fel? Jag har under åren, både som frånskild ensam mamma till en snart 27 årig dotter med jobb, egen lägenhet, bil och sommarstuga, hon köpte ut andre delägaren utifrån egna inarbetade pengar, bankkontakter o.s.v. (började extrajobba som 15 åring för att vi behövde), och som SO-lärare innan jag blev handikappad, sett alldeles för många problembarn vars föräldrar skyller ifrån sig, rent ut sagt många gånger abdikerat, som inte förstår att det är viktigt att kunna sitta ner med sitt barn efter skoldagen eller i nödfall om man är ensam förälder efter fritids, gå igenom läxorna i i lugn och ro och lyssna, lära känna barnets kamrater redan när de är små o.s.v.

Jag har stött på många sk. problembarn, pratade med en som lyckats trots föräldrarna så sent som igår, som berättar att föräldrarnas sk. kvalitétstid inte innebär att föräldrarna finns där för att bara vara närvarande och lyssna. Klaga sedan inte när Ni sitter på ålderdomshemmet och barnen inte ringer och sällan kommer på besök även om de bor nära. För det viktigaste vi har är våra barn och det är vi som är föräldrar som måste ta ansvar för våra egna barns uppfostran. Inte samhället! Då har något tidigt gått fel.

Se även Uppfostran är föräldrars ansvar, Norah4you 3 februari 2010 och Många glömmer vara föräldrar först, Norah4you 9 oktober 2009

Read Full Post »

Hur står det till????

Ett litet barn undersöks, felbedöms och felbehandlas flera gånger.
”Eftersom febern inte går ner söker familjen på nytt upp akuten på Astrid Lindgrens sjukhus. Pojken läggs in och en jourhavande läkare uppmärksammar att pojkens vänstra ben är svullet.

Mitt i natten, detta är under påsken förra året, inkallas ett akut operationslag och pojken opereras. Först då upptäcker läkarna benrötan och blodförgiftningen.

Antibiotikabehandling sätts in intravenöst och infektionen går gradvist tillbaka.

Även om pojken återhämtat sig väl är det oklart hur skadan i höftleden kommer att påverka hans fortsatta liv.

Chefläkaren på Karolinska Universitetssjukhuset, Svante Baehrendtz, säger att han och berörda läkare har förståelse för att föräldrarna anmäler fallet. Ändå tycker han inte det för närvarande finns anledning till någon Lex Maria-anmälan.

–Jag kan inte se att det finns något uppenbart skäl till det, säger han”. Ny misstänkt felbehandling, SvD 30 december 2009

Hur i hela fridens namn resonerar ‘karln’ och efter alla dessa ärenden så uppkommer frågan HUR STÅR DET TILL med kunskaperna om Hälso- och Sjukvårdslagstiftningen samt vidareutbildning i etik på Astrid Lindgrens sjukhus??????

Read Full Post »

Många glömmer vara föräldrar först,

men det är så dags när de sitter på ålderdomshemmet och klaga att barnen inte har tid för dem…. Jag bor i Tuve, Göteborg, härom sommaren berättade en bekant i 50 års åldern att hon blivit uppringd från ett hem i en annan stadsdel. Personalen på ett äldreboende undrade varför hon, som var sin fars enda barn, aldrig kom och hälsade på. Hon berättade att hon sa till personalen: Han gick ut genom dörren när jag var liten, hörde aldrig av sig ens när hon ringt och han lovat, så varför skulle hon söka sig till en som medvetet valt bort henne även när hon i tonåren försökt söka kontakt? Förälder är man hela livet – men jobbet, det kan vara eller gå i sta. Hur är det då möjligt att vi lever i en tid då de som satt barn till världen hellre stressar upp sina barn till aktiviteter för att få tid att själva förverkliga sig i karriär och privatliv, och ändå så tror dessa föräldrar att det är skolan och samhället som stressar barnen?

Starkare relation till jobbet än till barnen, SvD Brännpunkt 9 oktober 2009

se även min bloggartikel från förra året: Förälder är man hela livet, Norah4you 8 augusti 2008

Read Full Post »

Barns rättigheter glöms ofta

Att barns rättigheter ofta glöms, både i svenska hem och skolor är illa nog. Vi har barn som oavsett sin hemmiljö, den kan vara allt från helt perfekt till något helt annat, oavsett om de är födda i Sverige eller kommit hit, kan vara mobbade utan att skolorna vill erkänna mobbningen som finns mitt framför lärarnas och rektorns ögon. Vi hör om dessa barn gång efter gång. Jag har själv varit där som förälder, som lärare, som granne till dessa barn. Barn i sig är ofta grymmare än vi vuxna vill tro.

Bland allt jag sett under åren, från när stryptag och sparkar i ryggen på min egen dotter t.o.m. inför busschaufför, mina föräldrars och deras grannars, som skolor önskat bortse ifrån till att lärare blivit arga när jag som ny på skola talade om att en flicka av resandefolket blev mycket illa behandlad och hånad av sina skolkamrater ”Hon får skylla sig själv då hon är zigenare!” ”Om hon har jumper (helt ogenomskinlig tjockstickad tröja) som gör att det syns att hon har bröst (5-e klassare) så har hon själv valt kläder och får tåla att bli kallad hora” är nog de värsta fallen barn som kommer från samhällets sk. topp där föräldrarna antingen själva inte varit Guds bästa barn trots att ”alla” trott det eller så uppe i sin egen karriär att de inte sett när barnen börjat sniffa, använda droger m.m. För barn som far illa är inte alltid de som samhället mest ser, vill se, ibland blundar samhället alldeles för länge av någon missriktad ‘välvilja’ mot politiker, sjukvårdspersonal, kyrkomedlemmar o.s.v.

Alla barn som omhändertas, omhändertas inte heller på rätta grunder. Det finns felaktigheter åt bägge håll. Detta oaktat, men i minne inte glömt, så är det skrämmande att inte ens de barn som av ett eller annat skäl omhändertagits, rätt eller fel är långt ifrån alltid möjligt att säga, skall kunna få sina rättigheter som barn tillgodosedda. Därför är det extra upprörande när man läser artiklar som den i dagens Aftonbladet:
”En ville inte sova. En annan drack läsk ur flaska. En tredje spottade på ett stängsel.
Alla tvingades in i en kal cell – avklädda.
På statens ungdomshem har personalen satt i system att straffa barn med olaglig isolering.
Nina, 11, vet. Hon låstes in fem gånger på två månader.

Ekot har hittat 463 dokumenterade fall där barn och ungdomar har satts i isoleringscell på statens ungdomshem. Samtliga har inträffat under andra halvåret 2008.
I fler än hälften av fallen saknas laglig grund för isoleringen, enligt Barnombudsmannens jurister som på Sveriges Radios uppdrag granskat materialet. ” Aftonbladet

Det är bra att vi har en barnombudsman, men frågan är om vi inte för att tillvarata BARNENS RÄTTIGHETER behöver kontaktpersoner utanför de sk. skyddsnät i form av socialtjänstemän, jurister och domstolars verksamheter. Jag vet att man på sina håll i landet inofficiellt har samarbete över religions- och kyrkogränserna där föräldrar och/eller barn som behöver hjälp kan få hjälp utan att det syns i journaler. Blev själv ombedd att vara kontaktperson för en då 16-årig flicka redan under den tid då jag på 70-talets mitt under ett år var ordförande för Folkpartiets Studentförening i Göteborg. Vi kanske borde ha något liknande där BO fick vara överordnad och inofficiellt muntligt måste informeras regelbundet. Något på regionalnivå. Ett telefonnummer utöver BRIS och telefonen till Barnombudsmannen borde varje barn som är tillräckligt stort att själv kunna ringa få när de behövt stöd någon gång tidigare i någon form.

Vi förfasas med rätta över tortyr som fångar råkar ut för i olika länders fängelser. HUR kan vi acceptera att barn i Sverige får sina rättigheter trampade på som i ovan nämnda fall? HUR kan någon vuxen som så starkt kränker barns rättigheter få arbeta med barn och ungdomar?

Läs gärna Rätt kräva kommunen, Norah4you 22 juni
Hur står det till med socialtjänstens tillsyn av barn i fara

Observera att det handlar inte om att racka ner på socialförvaltning, skola, myndigheter i stort. Det handlar däremot om att ta tillvara BARNS RÄTTIGHETER bättre!

Tillägg 14.26:
”Tvångsinlåsning är en mardröm – som kan ge barnen men för livet.
– Det här tillhör medeltiden, säger psykologen Anders Nyman.”
Psykolog i Aftonbladet

Det ÄR INTE LAGLIGT att behandla barn på det sätt som skett. Vänligen läs noga igenom Regeringsformen 1 kapitlet:
”2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet…. ”Regeringsformen

Läs igenom HELA Regeringsformen. OM du lyckas hittat ett undantag visande att barns rätt till social omsorg och trygghet inte skulle gälla, så strider det mot Barnkonventionen. Det kan väl aldrig svenska myndigheter eller organisationer ha haft för avsikt!?!

Read Full Post »

Varför blev de föräldrar?

Måste åter poängtera: Det är INGEN rättighet att bli förälder men innebär ett stort antal skyldigheter till barnet. Förälder är man hela livet!

Frågan är varför de som slår sina barn valde att bli föräldrar. Valde? Ja vid naturlig konception så är det alltid två om att bli föräldrar. Provrörsbefruktning resulterande i barn förutsätter jag att föräldrarna gjort ett medvetet genomtänkt val och förstår vad det innebär att bli och vara förälder. Så valde är det rätta ordet. Varför då ge sig på de minsta, de som de själva är satta att vaka över så de inte råkar ut för någonting farligt.

Visst, vi har senaste 20-30 åren sett en hel del curlande föräldrar. Men hur ser det ut i hemmen? Många har glömt bort vad det innebär att vara föräldrar. Att sätta gränser och det är inte bra det heller. För allt går inte att bara prata om femtioelva gånger. Det kan krävas tvförbud, utegångsförbud eller indragna förmåner. Det finns ingen allmängiltig lösning som gör en bra förälder, men det finns lösningar som gör en mycket dålig förälder. Slag och hot om stryk är sådana.

Read Full Post »

Förälder är man HELA livet!

Jag läste Diabate Dialy-Morys artikel i DN där han kräver att Rosengårds föräldrar måste ta sitt ansvar. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=865591

I Sverige gäller svensk lag. Enligt svensk lag är en förälder ansvarig för sitt barns väl och ve tills det blir myndigt . Det går INTE att skylla på samhället. Inte på politiker eller andra. Respekten för svensk lag börjar hemma!

Det är självfallet så att de i Rosengård, precis som på många andra ställen här i landet, bland svenskar såväl som bland invandrare, MÅSTE lära sig acceptera att det är DU som är förälder som MÅSTE lära Ditt barn att utomparlamentariska aktioner INTE är tillåtna OCH att INGEN har rätt att förstöra andras, samhällets eller enskildas egendom. Med andra ord: Förälder är man från det barnet föds tills någon av parterna dör. Det går INTE att skylla på politiker. INTE på att politiker inte lyssnar på ena eller andra gruppen.

I ett demokratiskt samhälle krävs att föräldrar tar sitt ansvar och uppfostrar sina barn så att saker som fotbollsupplopp, huliganslagsmål, förstörelse av busskurer och i förlängningen upplopp som i Rosengård ALDRIG kan hända. En förälder som tar sitt ansvar ser till att barnet/barnen som MINST närvar och lär sig förstå de krav som finns för att man skall få utöva de rättigheter som helt i enlighet med gällande lag och de mänskliga rättigheterna får begränsas när sådana här situationer uppkommer. Begränsas? Ja genom lagstiftning. Se tidigare blogginlägg gällande våra svenska Grundlagar. .

Read Full Post »