de fel som är rent strukturella och där besluten har fattats ofta över huvudet på stadsdelsnämnder. Biskopsgården minns jag inte när det byggdes, minns jag bara att kom till någon gång någonstans bortanför där vagnen vände, var det vid Wieselgrensplatsen eller? Däremot Bergsjön som jag minns det, minns jag när där bara var en ‘mosse’ dit brandkåren for Utby förbi i full fart så fort det blev gräsbränder i området under tidiga 1950-talet, byggde i grunden in för kommande problem redan när Bergsjön byggdes. Det som saknades då har aldrig tillkommit och utan själ i en stadsdels ursprungliga kärna, så hjälper det inte vilka som bor i ett område dit de som inte har råd att t.ex. bo i Majorna, Masthugget, Örgryte m.fl. ställen har ‘slussats’ för att det när de kom var där bostadsbolagen ‘gav’ dem bostad.
Bostadsbolagen, som väl ändå måste fått sina riktlinjer godkända av olika partikonstellationer i Göteborgs Kommunstyrelseledning under åren, har i sin struktur en tendens att skilja ut kreti och pleti. Av någon konstig orsak, som enligt mitt sätt att se, inte kan vara annat än politiskt betingat, så har politiker, politikers barn och kommunala ledande tjänstemän fått mer attraktiva och oftast billigare lägenheter speciellt efter att Göran Johansson (S) avgick. Någonstans måste det gått helt uppåt väggarna snett. Förut kunde man oavsett ledning i kommunen se att de som kom in till staden oavsett var de kom ifrån och som hade fått jobb här, kunde erbjudas lägenheter på andra ställen än Bergsjön, Angered och om de hade tur inte bara haft Västra Frölunda och Tuve som alternativ.
De som kommer till Bergsjön idag, och det är till stor del nyanlända till Sverige, gör på grund av den skeva bostadsfördelningen, och tro nu inte att jag predikar bostadskö för jag har sett avigsidor med den också – sett sådana som egentligen skaffat andra boenden och som hyr/hyrt ut den lägenhet de fått via bostadskön i andra hand med eller utan värdars tillstånd, att den avsaknad av ursprunglig stadsdelssjäl jag nämnt ovan blir än mer suddig och luddig i kanterna.
Inte blir det bättre heller när de som flyttar dit har lång väg till jobb. Både bokstavligt om de har fått eller får jobb men också bildligt. De som borde få en bra grund, i form av riktig svenska anpassad för personens ålder och utbildning/avsaknad av utbildning: Svenska för invandrare drar alla över en kam och att ha svenska 2 i skolan är att peka ut barn som plockas ur klassen när de skall ha svenska 2 och de andra har vanlig svenska likaväl som de plockas ur klassen när de skall ha hemspråk.
Där har vi ett annat problem – Hur vore det att satsa på att låta några av dessa hemspråk få tillgång till ämnes- och stadieutbildade invandrarlärare som skulle kunna ge en extra språkprofil till skolorna? Vad jag syftar på är att tredje språk som erbjuds elever i en skola mycket väl skulle kunna vara arabiska, persiska eller varför inte något asiatiskt språk som alternativ till tyska, franska, spanska och italienska? Skulle stärka skolornas profil och elevernas självförtroende OM Göteborgs Stads politiker talade om i handling och beslut att det är bra att fler än de som har ett språk som hemspråk får tillgång att lära sig språket. Skulle knappast motverka ökad sammanhållning och förståelse mellan olika grupper heller. Eller tänker jag fel. Man får jobba med vad man har utifrån de resurser man har. Inte bara tala om ersättningssystem. Det handlar mer om känsla och vilja för att stärka självförtroendet hos människor än om bidrag hittan och dittan. Det senare kan behövas men det skall väl ändå inte vara förutsättningen för att få möjlighet att utvecklas här?
Svenska krävs i Sverige som minst bör alla kunna prata och förstå oavsett var man själv och/eller ens föräldrar är födda, så enkelt är det. Då måste vi också ha politiker som vågar erkänna detta utan att se det som ett problem som mer pengar, resurser som det kallas så fint, skall ösas ut över utan att man analyserat problem, möjligheter och strukturellt behov.
Sedan är det ett problem i hela Sverige att stadsdelar som Bergsjön inte har en större central kärna. Centrum i många svenska ytterområden har utarmats. Att posten försvann var en sak. Det gjorde den ju i princip över allt. Att bankerna centraliserades till den milda grad att de inte verkar vara intresserade av vanliga kunder och kunders kontantinsättningar/uttag, är bara ett av många symtom som Sveriges ytterområden lever under. Någon sa igår till mig när vi diskuterade frågan att det är de stora köpcentras fel att små butiker går under. En annan sa då att Nej det beror på att de stora kedjorna inte gärna levererar till små butiker. Kan vara vilket som men jag undrar hur i hela fridens namn Sverige hamnat i den situationen då våra grannländer klarar av att ha små specialbutiker i lokala centrum lika väl som längs små huvudgator i förortsområdena. Politiska beslut som krånglar för folk när de skall till och från jobbet och som helt orealistiskt tror att kollektivtrafik som t.ex. tar mellan 44 minuter och dryga timman från Tuve till Majorna är något som passar på 2000-talet för trots alla gröna drömmar måste väl ändå något gått in om man skall jämföra det med bilens max 17-18 minuter? Från områden som Bergsjön/Angered in till centrum för att byta om nu inte personen jobbar eller går i skola relativt centralt är en normal restid i kollektivtrafik sällan under en timma och ofta upp mot dryga en och en halv. Säger sig självt att där finns ett problem. Vart tog alla 70-talets drömmar om att människor skulle kunna jobba närmare bostadsområdena eller t.o.m. hemifrån vägen? Politiska beslut i översiktsplaner och vägbyggande har satt många käppar i hjulet. Speciellt de senaste 2 åren.
Ersättningssystemen har urholkats, GP 10 juni 2012
Avståndet mellan barnen i Örgryte och Biskopsgården är ännu större, GP 10 juni 2012
På rätt sida älven, Janne Josefssons genombrott, GP.se
Read Full Post »
Norah4you's Weblog 