Det där med jämlikhet är svårt. För vad är jämlikhet? Idag tycks det vara millimeterrättvisa i rätt att ta plats utifrån ‘sin’ könstillhörighet. Det må vara kvotering som förespråkas för kvinnor till styrelserummens heliga, oheliga?, beslutanderätt eller kvotering för att fördela barnledigheten efter varje ny babys födelse. Det må vara rätten att ‘förverkliga sig själv’ lika mycket som med-/mot? parten får göra. Kvinnan vill kliva rakt ner i mannens skor som de står där under hatthyllan. Och varför? Bara för att försöka fylla ut skorna och gå i gamla fotspåren som fortfarande finns från den tid då männen var, enligt kvinnors sätt att se det, de som gick före. Nåväl än och annan man fanns det säkert som trodde att han var grädden på tårtan och att frun hans bara var utsmyckningen. Därtill indoktrinerad av en framväxande socialdemokrati där kampen mot överheten blev kampen för den orättvisa rättvisan utifrån dogmer och teorier som sällan hade sin verklighetsförankring ute i den grå vardagen annat än under efterkrigstidens 50-tal.
Själv hade jag en helt annan bild och har den kvar i minnet. För mig var det naturligt att män var de som dammsugade, hjälpte till att hänga tunga tvätten när de kom hem från arbetet. Jag är 60 år gammal och det jag tänkte berätta om mitt 50- och 60-tal har väldigt lite med den socialdemokratiska verklighetsbilden att göra när det gäller könen.
I ärlighetens namn så skurade mamma som var hemma golven. Men från mina första år och fram till ett halvår innan pappas död för två år sedan månaden innan han blev 93 då de, mamma och pappa, pga pappas svåra cancer fick flytta till vårdhem, så var det pappa som var den som dammsugade mest. Minst en gång i veckan och gärna oftare om mamma var hos hårfrisörskan, på stan och handlade – hon älskade att gå i affärer även om kassan sällan innan de sista åren tillät många inköp, så kom dammsugaren fram. Hon trodde att hon var den som dammade allt. Men det räckte att hon och vi systrar, har en, vände ryggen till, så kom dammtrasan fram och pappa gjorde grovjobbet. Däremellan pysslade han med äppleträden, gräsmattan och de andra buskarna. Mamma skötte blommorna. Jag trodde faktiskt att alla, nåväl nästan alla, hade det så för så var det inte bara när jag som enda barn fram tills vi flyttade till Linköping från Utby hade det. Det var undantag bland alla de som byggt sina egna hem där i Utby där det inte var männen man såg bära ut mattorna och som minst hjälpa till att piska dem. Där fanns lokföraren och försäljaren, där fanns poliskonstapeln och arbetaren på SKF, där fanns alla möjliga och bara i några få undantagsfall som den intellektuelle vars fru och äldre barn förmodligen gjort mesta jobbet när huset byggdes och byggmästaren som hade hand om byggandet av några av de första höghusen i Kortedala, som man aldrig såg med dammsugare eller bärande mattor som behövde skakas, piskas och/eller grovtvättas.
Inte förrän något år efter att vi flyttat först till en lägenhet och sedan till ett radhus där i Linköping såg jag ens en barnflicka. De första som skaffade sådant var doktorn vars fru älskade att gå på auktioner för att med små pengar göra fynd någon gång i bland. Främst stora äckliga, som jag uppfattade det, och fula vaser. Den andra som skaffade det var politikern i det nybyggda kedjehusområdet intill vårt. Förskola? När jag var 6 år fick man gå halva dagen under ett år. Vi sydde, ritade, klippte och sågade. Oavsett kön. Lekte mycket ute. Först när jag gick på högstadiet fick stadsdelen sitt första verkliga dagis. Främst för ensamstående mammor, ofta änkor och familjer där båda arbetade men tvingades jobba samtidigt. Redan i Göteborg hade en del kvinnor jobb. Oftast var båda i familjen skiftarbetare som ‘möttes i dörren’ under veckodagarna. Pengar hade ytterst få. Förutom byggmästaren där och doktorn samt politikern i Linköping. Men en sak hade alla oavsett om de bodde i en etta i Haga eller på Plantagegatan eller i egnahemmet i Utby, i lägenheten i Tannefors eller radhuset nära Folkets Park i Linköping. Gott om tid. De tog sig tid med varandra, med barnen och att byta ord om än inte alla sprang och drack kaffe eller gick på fest hos varandra.
Nu är det stress och curling. Barnen skall få allt eller åtminstone det mesta de önskar. Sommarresor till bad och vatten hade många förr också. De som jobbade på Volvo eller SKF hade om de hade tur möjlighet att hyra på företagens semesteranläggningar. Andra hade ett slitet tält där alla möjliga sorters underlägg fick tjänstgöra som sängar för hela familjen när man åkte med buss, spårvagn eller egen bil, mer än en började få bil från mitten av 50-talet, ut i naturen till en sjö eller bara till en öppen glänta. Cyklade på utflykter gjorde nästan alla jag kände. Dagsutflykter för det mesta. Termos med kaffe och/eller te. Färdiggjorda smörgåsar ofta bara med ost eller om det var riktigt lyxigt vändstekt ägg. Någon hembakad bulle till och så hemgjord saft i flaska. För ‘alla’ som kunde plockade blåbär och/eller lingon. Lingondricka var gott.
Dammsugaren då undrar någon. Det var en grön volta med brunröda ändar. Därför började vi i Göteborg kalla den gröna marsipanrullen doppad i choklad för dammsugare. Numera hörs det i hela landet.
Men åter till dammsugaren. Det var vanligt att män i många hem hjälpte till med grovstädning och dammsugning förr i tiden. Nu låter det som om de som växte upp på 70-talet missat detta. Förmodligen för att de parkerats på något dagis långa dagar för det var ju så många hade det under 60-talet. På gott och ont. Skatteförändringen från sambeskattning av äkta makar till att var och en fick betala sin egen skatt fick den effekten. Vi fick först OMSättningsskatt sedan, Mervärdesskatt kallad moms. Från början sas det att det bara var under ett övergångsskede som de vanliga skatterna skulle vara så höga samtidigt. Illa visste vi att skatterna skulle öka och öka för varje nytt påfund som socialdemokratiska regeringar kom på när de åter kom till makten efter första borgerliga regeringen på många många år.
Jämlikheten som fanns i vardagen förr försvann någonstans på vägen. Visst var det vanligare att män jobbade och att en gift fru var hemma med barnen. Men män förr hjälpte till på ett helt annat sätt än dess velournissar från 70-talet och framåt som tror att de bröt vallen.
Sedan undrar jag här på slutet: Varför skall kvinnan kliva in i mannens skor. Är det något eftersträvansvärt. Inget ont om att både kvinnor och män arbetar, men varför skaffa barn om man inte som minst har gott om tid när man inte arbetar att ägna åt barnen? Man behöver inte mycket pengar för att ta sig en extra kvart med barnen, sätta sig ner och bara vara där, någon gång ibland.
Andras uppfattningar om könsfrågan, om kvoteringar och vad som hände under Internationella kvinnodagen finner du här:
Kvinnodag lockade till demonstration, GP 8 mars 2010
Enfaldig enfald består i svenskt näringsliv, DN 8 mars 2010
Kvinnodagen firad med barnvagnsmarsch och armbrytning, SvD 8 mars 2010
Manifestation mot maktmissbruk på internationella kvinnodagen, Expressen 8 mars 2010
Jämställdheten splittrar könen, Aftonbladet 8 mars 2010
Vi kan vi vill vi törs sjöngs från teaterscenerna på 70-talet. Det var rätt tänkt att kvinnan fick stärka sin position där så behövdes, men helt fel tänkt att kvinnan för den skull skulle kliva i mannens fotspår oavsett om dessa gått rakt eller vingligt oavsett om det ens var rätt stig för att nå målet. För jämlikhet för Dig är inte detsamma som jämlikhet för mig och inte ens i samma släkt eller bekantskapskrets är det säkert att jämlikhet verkligen betyder millimeterrättvisa.
Read Full Post »