Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Börja i rätt ände!’

För det handlar i första hand inte om integration. På ett sätt upplever jag de som påstår att det handlar om integration som varande mer rasister än många av oss andra som oavsett vad vi röstar på, är moderat ekonomiskt höger socialt vänster. Hur? Att skylla på integration, är i sig att säga att de som skall integreras inte har någon känsla för lag och moral, eller åtminstone inte samma som vi andra. Förvisso kan det finnas sådana fall bland vuxna och de som kommer som unga vuxna. Det är med det som den engelska grammatiken, det är undantagen som utåt bekräftar regeln. Det är undantagen som blir synliga.

Allra först – kristna och icke kristna uppvuxna i kristna länder är inte ensamma om att ha samma grunder, utgående från de tio budorden, för vårt moraliska och juridiska samhällssystem. Vi är tre religioner som delar på samma texter om än personer i dem getts olika namn. Vad jag talar om är det vi kristna kallar Gamla Testamentet. För att inte krångla till det alltför mycket och vålla onödig split, så bör det också sägas att Sverige må vara sekulariserat men vi har mycket av den gamla bymentaliteten kvar. Det räcker att åka upp till norra Bohuslän där fler än mina släktingar har sommarstugor. Vad lokalbefolkningen säger om de som inte har sina rötter där, det vill ni knappast veta. Så det där med att bjuda in, där brister det både här och där.

Men det är de små som börjar skolan vi bör börja med. Någon gång på 90-talet och ganska tidigt gick respekten för människan förlorad. Respekten för auktoriteter raserades, på gott och ont. Respekten för äldre och vuxna, den skall vi bara inte tala om. Det började för all del redan på 70-talet när velourklädda lärare satte sig på katedern och frågade eleverna: Vad vill Ni lära Er som om de som inte lärt hela ämnesområden och inte ens nosat på de ”högre” nivåerna inom ett område skulle ha ett uns aning om vad av allt det som är grundstoff och grundkunskaper de hade mest nytta av längre fram under skolgången.

Inte nog med det. I och med att småskollärarna försvann och det ansågs att ‘Alla lärare’ skulle vara svensklärare, så försvann också stor del av den viktiga didaktiska och metodiska kunskapen i att få elever med skilda bakgrunder, behöver inte handla om barn vars föräldrar inte fötts i Sverige, att lära sig läsa, skriva och få grundläggande kunskaper i ordförståelse. Där är en av bristerna idag. Inte ens de som numera kallas ‘Tidiga lärare’ har de kunskaperna med sig även om de är legitimerade att undervisa i svenska språket och har legitimationen för de tidiga skolåren.

En annan bit är att samhället under 90-talet började översvämmas med ‘tycka synd om syndromet’ Tycka synd om syndromet innebär konkret att alla handlingar mäts utifrån elevens sociala eller kulturella bakgrund. Står aldrig det någonstans, men det är det det handlar om. Stackars dig/Stackars lilla söta rara du utifrån om elevens föräldrar bor i ett problemområde, har alkohol-/drogproblem, är arbetslösa eller sjuka, är invandrare eller o.s.v. så har under de första skolåren moralen som eleverna fått med sig hemifrån (och någon moral har i stort sett alla fått med sig) suddats ut i bortförklaringar, lallande med de elever som begått brottsliga handlingar i mycket tidiga år, lallande med elever som satt sig själva som kungar över kompisarna mer och mer för varje gång deras handlingar bortförklarats. Precis lika tokigt för ett barn/en ung vuxens självkänsla som motsatsen där man särar ut och sätter bokstavsbeteckningar som förklaring till att alla barn inte ‘passar in’ i Alla skall med andan

De flesta av oss har väl läst om senaste våldsdådet i Linköpings förort, Ljungsbro. För det är vad spaningsledaren Jan Staaf gör när han två gånger under lördagens presskonferens använder ordet ”ohygglig”…….Våra förhörsledare har berättat genom åren om hur de träffar på en ohygglig massa människor som mår dåligt ute i samhället”.Vad säger han – egentligen?, Kerstin Weigls kolumn Aftonbladet 3 augusti 2013

Om den aktuelle gärningsmannens bakgrund vet jag inget annat än att han är 34 år och begått våldsbrott tidigare.34 åringen dömd för flera brott, DN 2 november 2013
Vad jag däremot vet är en hel del om den åldersgrupp han tillhör. Under början av 90-talet gick jag min SO-lärare 4-9 utbildning i Linköping. Fick göra ett avbrott pga ett benbrott när jag hade 1 och 1/2 termin kvar. Var ute och vikarierade på skolorna efter nerven i kläm (benbrott åt ena sidan, spricka åt andra). Har under åren då, när jag vikarierade samt som mor till en dotter som blev mobbad, sparkad i ryggen, slagen, förföljd o.s.v. samt som boende i först Ryd sedan Skäggetorp (Linköpings problemområden) sett en hel del och samtalat med många poliser under åren i Linköping.

Det är märkligt för i början av 90-talet hade Linköping utvecklat mycket bra system med att det var samma poliser som var ute på skolorna och talade som träffade de unga under patrullering och när vilsegångna får kallades till polisförhör. Det försvann i en omorganisation. På skolorna var det ofta som skolorna försökte dölja problem. Problemen skylldes ofta antingen på offer eller på omständigheter runt förövaren. Alldeles för ofta hördes antingen från skolpersonals sida stackars dig, det är inte konstigt att du….. och så radades ett antal sociala eller kulturella skäl upp som i sig stärkte bråkstakar i självsynen att de minsann hade rätt att känna sig förorättade, de minsann inte själva var orsak till att de agerade som de gjorde o.s.v. Tycka synd om syndromet växte och många skolelever fick aldrig ta ansvar för sina egna handlingar. Jag talar inte om hårda tag, men väl om klar markering från vuxnas sida vad som är tillåtet och inte tillåtet i samhället. Poliser som jag känt uppe i Linköping har i de flesta fall gått i pension de senaste åren. En sak hörde jag från 1991 fram tills för något år sedan. Vad hjälper det att vi tar in X som stulit bil/rånat/slagits o.s.v. han är ju inte 18 år och direkt efter att vi förhört honom i förälders och/eller socialens närvaro, så slipper han ut samt blir behandlad som kung av halvkriminella gelikar.

Det är det andra. Vi måste finna ett Rättssystem som medger klara riktlinjer beroende på vad det är frågan om för brott ÄVEN för de som inte ens är straffmyndiga (15 år). Själv lutar jag åt att vi i Föräldrabalken klarare skall skriva in Föräldrars skyldighet att ta ansvar för sina icke staffmyndiga barns brott och konsekvenserna av desamma. Det är ytterst föräldrars, inte samhällets, ansvar att ge sina barn uppfostran som innebär respekt för andra människors, människovärdet samt andra människors tillgångar. Det går inte att skylla på dålig uppväxtmiljö, annan kultur eller på att barn med föräldrar bor i ett problemområde. Det är dags att utifrån varje människas egen ålder se till att alla får klart för sig det personliga ansvaret för egna handlingar!

Enligt mitt sätt att se det, så krävs att problemet lyfts ovanför kommunnivå. Det skall inte handla om att man på lokal nivå har egna normer och regler. Regionalnivå som minst. Det bör finnas personal som är utbildad på barn- och ungdomars utveckling samt i att förmedla vad det innebär att vara förälder som kopplas in. Personal som består av en kombination av vidareutbildade lärare, specialsociologer, poliser m.m. Varje gång något barn skadat någon eller t.ex. tänt på papper i en papperskorg, så bör kännedom om detta gå direkt till den gruppen som är de som bör avgöra och inte lokalt socialkontor om hur barnet bäst skall få det stöd det behöver SAMTIDIGT som föräldrar får hjälp att stärka/förstå sitt samhällsansvar som föräldrar. Skyll inte på segregation utan börja med att låta varje människa ha människovärdet det innebär att få ta ansvar för sina egna handlingar. Som de gamle sa: Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli.

Så vill de få ett stopp på segregationen GT 3 november 2013
Vad skall integration betyda i Sverige, SvD ledarsidan 3 november 2013

Vi läser att Fler unga försöker ta sina liv, Carl Johan Tamm, riksförbundet SPES, och Katarina Mohlin, försäkringsbolaget If på SvD Debatt 3 november 2013 Vad förväntar vi oss, vi som är föräldrar, grannar, lärare, arbetande på AF eller inom socialen? När vi inte arbetar från första klass med att stärka det som är bra hos barn, inte tar oss tid att lyssna och förklara, inte har tid för annat än att vara V70-förälder(skriv ordet i sökrutan) eller stående vid sidan om utan att säga till när andra (för det är väl inte du) föräldrar direkt tar upp mobilen och pysslar med den i stället för att ägna stunden vid återföreningen när man hämtar barn på dagis eller möter dem vid skolan till att vara där för barnet?

Read Full Post »