Vems är ansvaret när barn spårar ur?

Vems är ansvaret när barn spårar ur?

Läser åter igen om anlagda bränder, bilbränder och luntningar, stenkastning och arga unga. Alldeles för många skyller ifrån sig på samhället. Men samhället är inte förälder till barn som har sin förälder eller annnan egen vårdnadshavare. Något gick snett och i dessa frågorna lever vi fortfarande år 2013 kvar i ett tänkande som alla åren av Socialdemokratin fram till Ingvar Carlsson lade grunden för. Kollektiviseringstänkandet gick tidigt för långt i Sverige.

Garage brann kraftigt – spred sig till området, GT 24 juli 2013

Individens egna ansvar för sina handlingar glömdes bort. När inte det kollektiva tänkandet räckte så började de som inte passade i normen utpekas med alla möjliga syndrom och beteckningar. Sverige var länge landet som var mer socialistiskt och kontrollerat än något annat utanför dåvarande östblocket.

Vi har inte ens idag rättigheten att ställa kravet att få se de som sitter i skolnämnder och/eller sociala nämnder som ‘våra’ representanter på vallista. Partierna tillsätter sina representanter och vi antas automatiskt ha gett det partiet vi valt fria händer att oavsett allting och oavsett personers kunskaper samt ev. förutfattade meningar i och med att vi valt ett parti att rösta på. Huruvida detta skall kallas riktigt demokratiskt eller ej överlåter jag till den som läser detta att själv ta ställning till.

Den enda skulden samhället har, enligt mitt sätt att se det, är att det fått alldeles för många föräldrar att bli osäkra på vad som ett barn behöver för att må bra. Inget annat.

Tro mig jag har sett det här problemet från många håll under årens lopp. I sann familjen Myrdalanda, läs gärna deras böcker om hur barn skall socialiseras(mitt ord inte deras) genom att samhället tidigt skall in, precis som det blivit i dagens dagisvärld. Resten av ansvaret ligger på föräldrarna. Vilket för var och en, du lika väl som jag, kan tyckas vara hårt. Ingalunda förhastade och snabba slutsatser.

Mina slutsatser kommer från en lång räcka av års erfarenheter och upplevelser samt studier. Först samtidigt som jag började med politik, tillhörde FPU först Göteborg sedan Bohuslän, då läste jag två betyg i Sociologi. Givande eftersom tankegångarna var helt andra när det gällde problemformulering samt när det gällde hur ett barn, en ung människa o.s.v. lärde in sina normer och upplevelser av vad som var rätt och fel.

I denna blogg har jag lyft problematiken efter annan se Barn, föräldrar och samhälle Det är inte samhällets barn. Sätter man ett barn till världen oavsett om barnet är planerat, länge önskat eller inte, så är man förälder hela livet oavsett allting. Barnets bästa måste gå före egna subjektiva önskningar och egna subjektiva mål.

Under 70-talet och fram till 2000 var jag oavsett vad jag jobbade med ren datanörd. När jag blev mamma 1983 så fick databiten förvisso vika i tid för en sak har jag haft med mig från barndomen. Det handlar inte om pengar, vi hade aldrig mer än vi absolut behövde trots pappas fina titel, men det handlar om stora rum. Inte nödvändigtvis stora rum i den bemärkelsen att man hade stora rum hemma. Utan i att oavsett hur det såg ut hemma, så fanns det alltid rum för mina kompisar det fanns alltid tid att få prata med mamma, pappa och vid högtider samt sommartid andra äldre i släkten. Tid att lyssna på barn är att ge barnet rum i tillvaron samt trygghet. Stora rum för mig innebär också att det fanns kärlek, närhet samt att världen utanför fick vänta om än bara några minuter på att det eller de av barnen som finns i familjen (i vår släkt har vi till familjen alltid räknat mer än kärnfamiljen se * nedan) får tid att säga det som var viktigt. Inget utanför fick ta bort den möjligheten. Korta av tiden möjligtvis, men vi var alla synliga något flera av mina kusiner och jag talar om än idag.

Men som sagt, under min resas väg till nuvarande 63 år, har jag sett mycket. Varit politiskt aktiv, numera moderat vänster i sociala frågor men höger i ekonomiska, utbildade mig andra gången till att bli lärare. SO-lärare. Innan jag pga ett benbrott fick göra ett längre avbrott eftersom jag inte fick studiemedel för mer än en ytterligare termin men pga benbrottet hade som minst 1,5 termin kvar, så läste vi och studerade verkligheten utifrån olika teorier om Barn- och Ungdomars utveckling. Medan Sociologin varit mer inriktad på socialpsykologi, så kom den viktiga kursen mer att rikta in sig på en viktig bit: Alla barn är lika värda, men olika. Samtidigt som det utifrån verklighet och relevant forskning går att säga att ett barn sällan kan springa innan det först krypit, ställt sig upp och stapplande börjat gå, så fick vi se och lära in att detta gäller för all utveckling hos ett barn. Det går inte att säga att ett barn vid viss ålder skall klara det och det. Däremot går det att säga att ett barn för att kunna klara t.ex. A måste ha utvecklats så att det klarar B. Det det handlar om är att varje barn har rätten i hemmet, skolan och samhället att få utvecklas i sin egen takt. Det står förvisso inte i de Mänskliga rättigheterna, men det borde stå där.

Varje förälder bör inse att det börjar inte med en tonåring som spårar ur. Det börjar hos det lilla barnet. Vikten av att ett barn får känna sig synlig, värdefull/viktig, älskad oavsett vad är något som förälder har att tänka på. Inte en gång utan hela tiden. Det är inte fel att sätta gränser, för gränser behövs. Det är däremot svårt att säga att alla barn som är födda ett visst år behöver exakt samma gränser. Det beror på varje barns utveckling och hur situationen ser ut i familjen. En sak har gått förlorad när olika generationer numera ofta lever långt ifrån varandra. De äldre som förr kunde hjälpa till, inte nödvändigtvis med barnpassning självfallet, de som kunde lyssna, ta sig tid att berätta, de finns ofta inte i barnets närhet i det dagliga livet.

Något jag lärt mig under åren, eller rättare sagt från mitten av 70-talet och framåt hört från de sk. stökiga barnen, numera bokstavsbarn eller med annan ‘diagnos’, oavsett om barnet kommer från sk. goda ekonomiska förhållanden eller har förälder som pga sjukdom/ekonomi eller för att föräldern inte själv kommit in i samhället (i de fall vi talar om de som kommer till Sverige som flyktingar av ena eller andra skälet) är en och samma visa:

Nästan alla de stökiga barnen berättar en av två saker:
* antingen är de mobbade i skolan utan att skolans lärare och annan personal ser eller vill se.
eller och det är det vanligaste de berättar
* så får barnet inte ta med sig mer än 1-2 kompisar hem och ‘måste’/’behöver’ då ge sig ut på stan för att få träffa sina kamrater.

För mig är detta groteskt. Själv släpade jag hem hela klassen när vi kände för att träffas, så gjorde mina kamrater också. Det saknade betydelse om man som vi bodde i ett radhus med vardagsrum som vi fick vara i eller om den som släpade hem klassen bodde med förälder/föräldrar i liten tvåa där vardagsrummet och köket på kvällarna fick bli sovplatser för att alla barn skulle få egen sovplats. Det saknade betydelse om man som jag hade en mamma som var hemma och ofta bakade bullar eller inte någon förälder hemma. Vi satt på golvet när stolar och soffor inte räckte till. Fanns det bara saft och te eller kaffe så räckte det. Vi kunde prata, lyssna på musik eller t.o.m. se på TV ändå.

* För mig var under min uppväxt kärnfamilj inte bara närmaste familjen utan även de som är ingifta i familjen, deras föräldrar om de bor nära eller när de är på besök, mina föräldrars släkt till sysslingar och deras respektive med barn samt mammas och pappas bästa vänner med familjer.

Read Full Post »

Sviker vi de unga?

Ett barn som föds borde alltid ses som en gåva. Något vackert oavsett allt annat. Oavsett om barnet varit planerat eller oplanerat; oavsett om du älskar ditt barns andra/andre förälder. Barnet har inte bett att få komma till världen och förälder är man hela livet.

Ibland undrar jag hur folk tänker. De säger sig längta efter barn. Så långt så gott. De flesta har bra intentioner och inser att det lilla barnet måste få vara sig själv. Inte ett substitut för det föräldern själv drömt om. Ett barn är heller inte något man ställer på hyllan och tar fram när det passar en själv. Skaffar man ett barn, så måste barnet få ta den tid barnet behöver. Snacka inte om kvalitétstid. Kvalitétstid är något för vuxna. Närhet, trygghet och någon som finns där att prata med, någon som tar sig tid att lyssna när barnet växer upp, det är det som ger ett barn självkänsla samt identiet.

Ibland undrar jag också hur samhället tänker. Stora barngrupper är redan det ett problem. Stora barngrupper i mindre åldrarna är något som inte gynnar ett barns utveckling. Speciellt inte ett barn vars förälder är ensamstående eller där båda behöver jobba för att klara det nödvändigaste. Det nödvändigaste är inte att ha flott bil, ha lust och råd att åka utomlands på semester när barnet är litet eller ens senare. Visst är det roligt för den vuxne att få fortsätta leka sitt tidigare ‘vuxenliv’. Inte tu tal om annat. Men skaffar man barn, så måste man inse att det är ett nytt liv som i alla lägen måste få gå före. Är man inte beredd på det, så är man enligt mitt sätt att se inte moget att vara förälder. Är man inte beredd på det, så är man heller enligt mitt sätt att se inte lämplig som politiker som avgöra hur många barn som skall finnas på en dagisavdelning eller ens hur kvalitén sett ur barnets synpunkt bäst går att åstadkomma.

Ibland undrar jag även över varför vårt nutida samhälle är så pigga på att skilja ut i stället för att bjuda in. Jag talar om hur det är på dagis och skola. Alla barn är lika värda, men olika. Varje barn måste få växa utifrån sin egen möjlighet. Måste få växa inte bromsas av något ‘Alla skall med tänkande’. Inte bromsas av att vuxna söker hitta orsaker till att alla barn inte gör exakt som de vuxna tänkt sig. Det är styrkan med och hos barn som får förtroendet att växa upp utan att få alla möjliga syndrom- och bokstavsbeteckningar lagda på sina axlar. Styrkan finns hos det lilla barnet men det är vuxna som skiljer ut och trycker ner.

Inte så att jag vill urskulda barn och unga som begår brottsliga handlingar eller verkligen uppträder på ett sätt som gör att det krävs mer tid av ena eller andra skälet för att få barnet att känna självkänsla. För det är det som alla de barn som skriker ut sin oro antingen i form av att de är utåtagerande eller självskadande eller bara inte följer med normen ‘Alla skall göra lika för alla skall med’, det är det de behöver. Stärka självkänslan samtidigt som de också måste få det stöd de behöver för att lära sig våga ta ansvar för sina egna handlingar.

Finns inget skäl i världen att det ens skall få förekomma att barn som lämnats utanför oavsett om det är av föräldrar, omgivning eller samhälle; att barn som redan tidigt får höra att de har brister i stället för att de fått höra vad de är bra på, skall behöva riskera att hamna i tablettrillares händer oavsett om dessa är aldrig så välmenande psykiatiker eller vanliga allmän läkare.

Finns inget skäl i världen att något enda barn skall behöva spännas fast. Hur i hela fridens namn finns det en enda vettig person, för jag hoppas att det ändå finns sådana, som kan säga att det får ske ens för att hindra barnet att inte skada sig själv. Var i hela fridens namn finns alla de vuxna som borde finnas på en vårdinrättning där barn som saknar det viktigaste, tron på sig själv och tron på en bättre framtid ?
Att alltför mycket pengar hamnar på administrationens altare och läggs på politiska nämnders beslut, det är ingen ursäkt att man inte vågar finnas där ens som professionell för barn som behöver närhet och bekräftelse de aldrig fått tillräckligt av eller fått för mycket av.

Mentalvårdens tvångströjor har förhoppningsvis försvunnit. Alla dessa konstiga metoder som jag hörde kusiner och vänner som jobbade som mentalskötare, sjuksköterskor o.s.v. berättade om på 60- till 80-talet. Det borde inte höra hemma på 2000-talet.
Tron på lyckopillret, oavsett vilket, som skulle lösa alla problem hör också hemma på 1900-talet. Inte på 2000-talet. Det kan förvisso finnas kortare period som något barn precis som någon vuxen skulle kunna behöva dämpa sina känslor med tabletter för att psykiskt orka med. Men inte månad ut och månad in.

Vi ger våra barn alla möjliga kemikalier. Vi säger jag. Detta trots att jag pga egen och min dotters matallergier haft för vana att gå ut från rena råvaror. Tyvärr finns det ofta i svensk mat, vilket man döljer från alla håll, rester av bekämpningsmedel. Så kemikalier får våra små i sig i större eller mindre mängder. Hur dessa kemikalier som i en del fall lagras i kroppen samverkar till de ‘störande’ beteenden som en del föräldrar och/eller lärare upplever att en del barn kan visa upp, det är den stora frågan. Mer kemikalier är däremot alltid något som hämmar Barn- och Ungdomars utveckling.

Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, SvD 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, DN 20 juli 2013
Personal larmar om vårdskador i barnpsykiatrin, Sveriges Radio 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, Aftonbladet 20 juli 2013
Larm om vårdskador i barnpsykiatrin, GP 20 juli 2013

Read Full Post »