Allra först tycker jag rent allmänt att något märkligt måste hänt när man numera räknar 15-18 åringar som barn. Som unga, ja, men de som får för sig att 15-18 åringar är barn, de har verkligen helt missat barn- och ungdomars utveckling. För en 15 åring var så sent som när jag gick ut vanliga skolan inte något man satte i lekhagen. Det är det man försöker göra när 15-åringar numera inte anses gamla nog att ta ansvar för sina handlingar. De 15-18 åringar som idag är brottslingar, förlåt ungdomsbrottslingar, de har i nästan samtliga fall mycket tjocka luntor där gärningarna i flertalet fall blivit grövre och grövre, våldsammare och våldsammare från tidiga skolåldern och framåt. Innan någon får för sig att jag skulle tro att barn som blir brottslingar är predestinerade att bli det, oavsett om det är pga miljö eller arv, så är inte fallet. Dessa barn som varenda svensk ämnes- och stadiebehörig lärare känner igen tidigt, kommer från alla sorters miljöer. Ingalunda så att de till övervägande delen kommer från sk. hem i farozonen. Tvärt om. Ofta är dessa barn i 8-12 års åldern lätta att se just för att många av dem kommer från familjer som ‘lyckats’ i tillvaron. Allt handlar inte om föräldrar som inte har råd att göra utlandsresor eller ge barnen nya mobiler och märkeskläder. Det handlar i flertalet fall om föräldrarna varit närvarande i sina barns liv eller bara gett dem sk. kvalitétstid.
Barn behöver egna råmodeller inte nödvändigtvis perfekta snyggt klädda med fasta jobb och lyckade karriärer. De behöver närvarande föräldrar som tar sig tid när barnet behöver det. Det är något som ungdomar i 15-18 års åldern oftast klagar på. Att föräldrarna varit frånvarande närvarande.
Detsamma gäller från dagis till skola och fritids. När vuxna försöker hitta orsaker till att barn är utåtagerande alternativt blir mobbade i barnens hemmiljö eller sätta bokstavsbeteckningar på något som inte alls har med socialstatus eller egna utvecklingsmöjligheter att göra, så blir de barn som kommer från sk. lyckade familjer ofta ettiketerade med bokstäver. Stackars föräldrarna måste ju ha något att kunna skylla på. Andra barn som behöver extra hjälp att läsa, skriva eller bara få vara barn lite längre när de är 8-10 år, är barn som kommunerna efter skolans kommunalisering under Göran Perssons tid skolminister i sann ‘Alla skall med anda’ puttar upp i nästa klass oavsett om barnets egen utveckling och förmåga är samma som den normala normen förutsätter. Dessa barn som tvingas upp i nästa skolår får svårare och svårare att hänga med, för de får inte det stöd som Skollagen kräver och vi utbildar dem mer efter deras önskningar än vi försöker hitta varje barns egen styrka. Det är inte fel att låta barn gå om ett skolår. Egentligen borde det vara en mänsklig rättighet, som en invandrarpappa jag pratade med förra året sa, att få utvecklas i sin takt. Nåväl de barnen som blir osynliga, syns kanske inte förrän när de inte kommer in på gymnasiet eller hoppar av för att de känner sig otillräckliga – de har aldrig fått lära sig grunderna. En del av dem, de som syns, märks och agerar utåtriktat har skolan med föräldrars hjälp eller mot föräldrars vilja placerat i särskola. Allt för att det inte skall märkas för väl att även om Alla barn är lika värda, så är de olika och utvecklas i högst varierande takt.
Stort antal av de sk. bokstavsbarnen som jag träffade på under åren, var mycket intelligenta deras IQ var ofta högre än flertalet lärares. De var ingalunda sk. avanter men skolorna och ofta barn- och ungdomspsykologer missade att det var EQ som aldrig fått utvecklas. För de vuxna från hemmet via dagis, skola och fritids var och är frånvarande närvarande. ‘Alla skall med’ innebär de facto att ingen eller ytterst få får det stöd och den stimulans det innebär att även få utveckla sin empatiska förmåga genom att få ta personligt ansvar för sina handlingar. Samhället, speciellt sociala myndigheter och icke ämnes-/stadiebehöriga lärare hittar alla möjliga psykologiska, sociologiska eller ekonomiska skäl att etikettera i tidiga åldrar. Vilket innebär bortförklaringar i stället för ansvarstagandets utveckling. Samtidigt som de barn som är överintelligenta precis på samma sätt som de barn som är normala men upplevs som stökiga och bokstavsetiketteras är de som förlorar. Alltså inte bara de barn som inte får det stöd och den hjälp som Skollagen kräver men många kommuner förnekar dem.
Barn måste få lära sig i sin egen takt med det stöd de behöver. Däremot behöver de varken klapp på huvudet eller bokstavsetiketter, inte heller behöver de bortförklaringar och sittande med psykologer/sociologer. Det är vi vuxna som skapar stor del av de problem som resulterar i ungdomskriminalitet. Inte hemmen eller skolorna i sig utan vår stora vilja att finna förklaringsmodeller. Om någon får alla möjliga epitet genom bokstavsbeteckningar eller genom olika förklaringsmodeller, så är det lika illa för det barnets utveckling som när en mobbad elev inte får hjälp av vuxna utan de vuxna skyller på den mobbade alternativt bara ser på och säger ‘det finns olika syn på vad som hände’. Vuxna är de som etiketterar barn till att uppleva sig annorlunda!
Sedan finns det ett fåtal. Inte många, men för många som via dessa bokstavsbeteckningar, ursäkter från sociala myndigheter/skola/psykologer för barnens ‘sociala’ bakgrund, alternativt tvärt om det måste vara fel på barnet. För föräldrarna har ju så bra social bakgrund, slinker igenom trots att de redan som mycket små utmärkt sig genom att vara genomelaka. Det får man väl inte säga i Sverige numera, men jag gör det. Man till man och kvinna till kvinna har de flesta som jobbar med barn vågat säga det i sin egen trygga krets, oftast inte på arbetsplatsen: Alla är inte så snälla söta och oskyldiga som ‘Alla skall med’ vill göra dem till. Vissa, precis som det berättats om när det gäller de riktigt grymma som den som nu håller på att plåga ihjäl katter i Frölunda, vissa borde verkligen tagits bort från vanlig skola för att de är så oempatiska och vägrar inse (obs sällan frågan om att de inte skulle kunna) att våld är fel. Har berättat i bloggen om den rödtott som de flesta såg på Avenyn under kravallerna i Göteborg. Första gången jag såg honom tog han en katt i svansen och använde som diskus. Då var han 5 år. Andra gången jag såg honom var vid en askultation på dagis i 6 års grupp där han tilläts vara kung för att det skulle vara lugnt(?!?) i barngruppen. Senare sparkade han min dotter i ryggen, vilket skolan försökte få till mitt och hennes fel. Än en gång tack till Lasse L och Beatrice A som hjälpte till tillsammans med andra politiker oavsett partitillhörighet att snabbt få skolbarn att omfattas av Arbetsmiljölagstiftningen. Återigen tack till politiskt aktiva kvinnor, för det var kvinnor, från FP och V som hjälpte till att få ordning samt tack till de poliser som slog fast och fick fram erkännanden på allehanda våldsdåd.
Det är ett fåtal barn som borde få etiketteringar. De som är riktigt våldsamma vid tidiga år. De som sparkar andra, slår eller hotar alternativt försöker tända eld i papperskorgar(!) på skolorna de går innan de gått ut grundskolan. Övriga är det inte rätt att sätta etiketter på. Vi fördärvar barns utveckling om vi inte låter barn ta ansvar för sina handlingar. När de vuxit upp till ålder som för 50 år sedan ansågs vuxna – dvs när de konfirmerats eller nått den åldern samt gått ut vanliga skolan, så skall de inte längre daltas med eller kallas barn. Lika lite nu som tidigare. Bara för att samhället fått för sig att dölja arbetslöshet med att mer eller mindre tvinga alla att läsa vidare, innebär inte det att unga vuxna inte skall ta sitt ansvar för sina egna handlingar. Ge möjlighet för alla att läsa gymnasium eller yrkesutbildning är bra. Tvång är det inte. Fånga upp så många som möjligt på vägen genom att ge dem stödet de har rätt till är också bra, men det gäller att undvika att få barn från 8 år och uppåt att känna sig misslyckade. De få barn som verkligen skulle behöva speciell hjälp, de ursäktas oftast och släpps ut timmarna efter grövre och grövre brott som polisen tagit dem för. Det är inte kommunalt sociala myndigheter som bör ha rätten att ursäkta dessa genom allehanda felbedömningar och felbehandlingar. För det är där i att de i nätet fångar in alla möjliga som ursäktas i stället för att de får ta ansvar som felet ligger enligt mitt sätt att se. Det behövs en ungdomsdomstol. Straffen kan vara allt från att behöva gå med någon vuxen och städa på stan någon timma efter skoltid till att i grövre fall få totalförbud under viss tid att ge sig ut på helger samt i ytterst få fall – det är inte helt fel i dessa få fallen – att få tillbringa en natt i ungdomshäkte.
C-förslag: Barn misstänkta för brott ska inte isoleras, SvD 24 mars 2013 Att inte låta unga vuxna, för 15-18 åringar ÄR INTE BARN, få ta ansvar för sina handlingar är ett brott om än inte annat än moraliskt och etiskt brott mot barn- och ungdomars utveckling! Sluta upp att dalta. Sluta upp att etikettera alla som inte passar in i normen ‘Alla skall med’ men låt varje ung människa ta ansvar för sina egna handlingar! Att fortsätta att förneka att det faktiskt finns de unga 15-18 åringar som för sitt eget livs bästa och för andras säkerhet faktiskt behöver vara isolerade från sin normala omgivning ett dygn, det hjälper inte dem och det är det som skapar problem för andra.
Skippa alla möjligheter för kommuner, skola och sociala myndigheter att tillsammans med barn- och ungdomspsykologer bokstavsetikettera barn till särskola i stället för att ge dem de verktyg och den hjälp som skollagen ger dem rätt att få för att klara av att lära sig läsa, skriva, räkna samt utvecklas i sin egen takt. Där börjar problematiken att man buntar ihop mängder av barn med det fåtal som verkligen skulle behövt annat stöd eller annan behandling från samhällets sida. Det har inte med uppväxtmiljö eller sociala omständigheter att göra. Även om det självfallet finns sådana fall också. Stort antal barn och unga hamnar felaktigt i särskola. Jobbade en termin i särskola och träffade på den mest intelligente elev jag någonsin träffat på. Eleven borde aldrig någonsin hamnat annat än möjligen i en specialklass för överbegåvade. Träffade även på barn som aldrig någonsin fått stimulera sina starka sidor utan bara fått höra om de svaga. Vad säger det om vårt samhälle?
Minst fem barn felaktigt i särskola, SvD 25 mars 2013
Minst fem barn felaktigt i särskola, GP 25 mars 2013
Minst fem barn felaktigt i särskola, Aftonbladet 25 mars 2013
Minst fem barn felaktigt i särskola, Västerbottenskuriren 25 mars 2013
Minst fem barn felaktigt i särskola, Skånskan 25 mars 2013
Minst fem barn felaktigt i särskola, Norrbottenskuriren 25 mars 2013
Minst? Stort antal av de barn som med bokstavsbeteckningar som grund har placerats i särskola är allt annat än dumma. Det är vuxna som är dumma för att de inte klarar av att stimulera utifrån barn- och ungas egen utveckling och dessa barn- och ungas egna styrkor. Samhället försöker hitta svagheter att ‘behandla’ i stället för att utveckla förmågor!
Sedan är det viktigt att skilja på BARN och UNGA VUXNA. Det är viktigt att stimulera utveckling även av ansvarstagande. Några få finns som skadar mer för sig själva och utgör fara för andra. Det är de barn, för de går tidigt att se att de är rent ut sagt våldsamma när de inte får som de vill. De barnen bör inte få fortsätta trakassera, hota och ligga bakom sin egen och andras utveckling mot kriminalitet. Dessa barn är så få men det är inte de som fångas upp idag. OBS våldsamma barn är inte samma som utåtagerande, lär Er skilja på detta.
Read Full Post »
Norah4you's Weblog 