Läser till min förvåning att det finns någon markägare som har betydligt större delen än min släkts km av Vandringsleden från Lindome till Strömstad på sin mark som begär att kommunen skall plocka bort 3 rastplatser. Undrar vad i hela fridens namn denne markägare sysslar med? Om han är av norröne påbrå eller urbohuslänning, så borde han veta ‘att man äger inte marken’ utan man vårdar den till nästa generation!
Vandringsled riskerar avbrott, Bohuslänningen 19 oktober 2013
Vandringsled riskerar avbrott, GP 19 oktober 2013
Vandringsled riskerar avbrott, Aftonbladet 19 oktober 2013
Vandringsled riskerar avbrott, SvD 19 oktober 2013
Vandringsled riskerar avbrott, DN 19 oktober 2013
Bohusleden riskerar nio kilometers avbrott, Expressen 19 september 2013
Förvisso går det att räkna ut vilken markägare som likt biskopen som en gång för länge sedan innan han testamenterade markerna runt Tanum till norske kungen till och med var så sträng mot promenerande och ridande att det inte fick anläggas väg från nuvarande Knäm direkt till Tanumshede. De som skulle ta sig dit fick nästan ta sig ner till gamla Vikens Nes (Sannäs i Tanums kommun) via Bräcke och västra ridvägen ner till Nes för att sedan via numera sedan länge försvunna Arendals by passera öster om Håkeby upp till nuvarande T-korsningen från Sannäs till Tanumshede respektive nuvarande Grebbestad. (obs Tanum är stationens namn, Tanumshede är centralorten som förr kallades ‘Hede’ av lokalbefolkningen). Men dumt är det att någon har ont av regnskydd.
Förvisso finns det en del som har hål i sina fickor, för det måste det vara när staniolpapper och annat ‘tappas’ i skogarna. Förvisso har jag själv skällt ut en stockholmare som två år i rad för 10 år sedan ställde sig med sin son att kasta sten på duvhöks bo liksom jag har skällt ut de som går och tror att allemansrätten ger dem tillåtelse att avvika från Vandringsleden för att korsa tomt där det då fanns plantering. Snillena försökte påstå att de hade allemansrätten att gå mellan gäststuga och hus där tvättlina med tvätt fanns uppspänt. Under åren har man sett mycket märkliga saker. Folk som tror att de får elda var som helst; folk som tror att det är tillåtet att ta fridlysta blommor likaväl som bryta kvistar på levande träd för att elda med eller de som har fått för sig att de kan ta med sig yxa och hugga för att ta hem ved(!) Det senare inte vandrare och de flesta av de andra är det vi i Tanum kallar ‘sommargäster’ förr kallade ‘badgäster’…. men det är få av de som vandrar längs leden som missköter sig. De som gör detta tillhör en annan kategori av storstadsbor som inte har en aning om vad som krävs för att vi skall lämna naturen vidare till kommande generationer.
Så mycket jakt bedriver inte jaktlagen i området att det skall väga över i förhållande till att ha Vandringsleden som alla dåvarande ägare skrev på tillstånd för tid och evighet. Trämedaljen som min släkts markägare fick som tack hänger i min dotters sommarstuga som pappa byggde. Marken skötte farfar för stenhuggeriet i många år innan min släkt fick köpa den. Såg den senast i onsdags. Stillheten ovanför Sannäs som från tisdag sen eftermiddag inte bröts förrän första morgonplanet till Oslo passerade ovanför alldeles innan fåglarna började kvittra på onsdagsmorgonen, den stillheten är underbar.
Nu är det tyvärr så att skyltningen i Tanum, övriga delen av Vandringsleden känner jag sämre, är mycket dålig. Förvisso fanns (finns?) Rövarkulan utmärkt. Flera utsiktspunkter på berg saknar skyltning. Finns två berg inom Tanum där såväl vårdeld förr brann som människor satt och spanade ut över havet. Man ser från Väderöarna i söder långt in i Norge och vid klara mornar såväl över Kosteröarna till Norska Sörlandet som (om man har tur innan daggen stiger) topparna på Galtöpiggen och Glittertind. Att man självfallet ser långt in i Dalsland behövs väl inte talas om. Höll på att glömma säga att det finns bra ställen att öva bergsklättring för de som talar med ortsbor.
Undrar hur har man lyckats tappat bort/glömt Munkeklava som faktiskt finns beskriven i bevarad tidig medeltida text refererande till den biskop som många påstår inte funnits (Sigfrid kallad i Sverige). Vandringsbiskopen som följde Olav Tryggvason hem till Nordlandet och sedan via Munkeklava samt ett ställe nära Lyckorna vandrade vidare tills han träffade Olof Skötkonung. Biskopen som en del historiker inte hittar i texter men som finns omnämnd i engelska MS från det att han följde Anlaf (Olaf Tryggvason) efter att denne kristnats (villkor för fred) efter strid med Æthelred 991. Text om såväl fredsavtal som annat MS där biskopen som vi kallar Sigfrid finns omnämnd kvar finns i original. Två original en text på anglosaxiska och en på latin finns hos British Museum.