På Magnus Erikssons tid, han som gav oss våra första Landslagar, så sträckte sig Sveriges kolonier från Disco Bay på Grönland ner till Korsnes och ytterligare en diocese under Gardar Stift hela vägen till öster Sveaborg och in i det som blev ursprunget till Ryska Riket. Staraja Ladoga. På Magnus Erikssons sons tid, så försvarade Kung Hakon norsk kung de Nordiska Kolonierna i Nordamerika. Som tidigare berättats i min historiblogg, så skrev redan Olaus Magnus om detta:
I Olaus Magnus stora verk Historia de gentibus septentrionalibus, svenska översättningen, finns i 9 kapitlet följande rad:
”Själv har jag år 1505 sett tvenne sådana läderbåtar ofvan östra portalen inne i domkyrkan i Oslo, som är helgad åt den helige Halvord, där de voro uppsatta på muren till allmänt beskådande. Det berättades att konung Håkon förvärvat dem, när han med en krigsflotta passerat Grönlands kust, just då man hade för afsikt att med dem sänka hans skepp i hafvet”.
Olaus Magnus (1490-1557) bekräftar
English text: Olaus Magnus (1490-1557) confirms
Observera: För att segla med Krigsflotta förbi Grönland, så måste man antingen startat öster om Grönland och seglat väster om Grönland, eller tvärt om.
I öster hade Rurik eller som jag brukar kalla honom Rus Erik,fullföljt ”återerövring” av stora områden från Baltiska viken hela vägen ner till Svarta Havet som från Hermaneriks/Ermaneriks tid legat under ”svenskarna”. Namnet jag gett Erik kommer utifrån uppgifter på runstenar om en dåtida Erik som enligt andra källor samregerade nära Nyköping med bröder och far.
För uppgifter om Hermanerik/Ermanerik går det att gå till närmaste bibliotek och där beställa Zosimus, New History. Det går också att läsa kortfattat om Ermanerik på denna länken: Hermanerik, Norah4History bloggartikel
Rurik/Rus Erik och ”svenskar” som byggde upp Ryssland finns berättat om i Nestorskrönikan. Vad många inte känner till, är att den avgörande händelsen år 861, efter att ”svenskarna” under mitten av 800-talet förlorat sina tidigare rättigheter och land söder och sydost om Baltiska Viken, att den händelsen utan angivande av namn helt bekräftas av ett för oss svenskar än idag välkänt 860-tals skrift: Rimberts Vita Ansgari. Se Nestorskrönikan bekräftas av Rimberts Vita Ansgarii
Engelsk text: Vita Ansgarii, Nestor’s Chronicle and Russian History
Rimbert skrev sin Vita Ansgarii senast år 867, för det var då den presenterades som hyllningsskrift över Ansgar och hans mission i Sverige.
Ända in i våra dagar har Sverige, som land genom våra kungar och statsministrar, tillämpat en märklig form av kolonialism som inte står protektionism långt efter. De kolonier vi haft i Nya Världen, de som finns bekräftade på Erik XIV:s Riksäpple från 1560-talet om än i spegelvänd etsning, de som fram till våra dagar stått Sverige och Norden nära, de tenderar våra politiker till att se i vitt medan de kolonier och/eller handelsområden Sverige fick skatt från ända fram till Birger Jarl samtidigt med Smolenskavtalet avsade Sverige rätten till, de områden som Sverige tidigt förlorade kontrollen över, de tenderar såväl svenska politiker som media att svartmåla. Korrigerare oavsett om de sitter i Halmstad och stryker inlägg på Twitter som inte passar in i deras version av vad som bör stå i media; politiker som aldrig lärt sig Rysslands historia än mindre Ukrainas Svenska Historia raljerar och desinformerar. Att det finns många nyanser av grått mellan vitt och svart, det har de glömt eller aldrig lärt in.
Läste i natt en mycket intressant och viktig ledarartikel i Göteborgsposten. Här först några citat:
Det finns två kategorier av artiklar om Östeuropa i svensk press. Den ena består av intressanta och kunniga skildringar, oftast skrivna av personer med lokal kännedom eller språkkunskaper.
Sen finns den andra kategorin som utgörs av politisk rapportering och samtidsanalyser. Den senare kategorin av artiklar säger mer om svensk än östeuropeisk samtid.
Det finns nämligen ett underligt, väldigt svenskt, filter som gör sig synligt så fort händelser i Östeuropa ska beskrivas.
…….
Östeuropa tycks vara intressant så länge det går att varna för riktiga eller inbillade fascister. En sorts projektionsyta för svensk samhällsdebatt. Kanske handlar det om att hålla samman berättelsen om ett Europa på väg åt helvete? I övrigt är intresset för de Östeuropeiska länderna svalt.
Förståelsen för våra grannländer tar skada av detta. De enda konturer som tecknas är av råkapitalistisk öken eller högerextrem jungfrujord. Östeuropa har åter blivit den där obehagliga skurken i filmer från kalla kriget. Arg, kall och alkoholiserad. Numera också fascist. Man förfasas och lägger pannorna i djupa veck, oroar sig lite. Sen går man vidare och har inte gjort läsarna ett dyft klokare.Den svenska koloniala blicken, GP ledarkrönika 1 oktober 2015
Tänk jag kommer utsökt att tänka på: ”Att inom Sveriges gränser vinna Finland åter”. Som vi på min tid var tvungna att analysera på Svenska i III:e ring.
