Förstå mig rätt, jag som är uppvuxen med verklig jämlikhet där män och kvinnor nästan utan undantag oavsett vem som jobbat heltid ute eller om någon varit heltid hemma, som var vanligt på 1950-60 talet, DELAT på hemarbetet. Har själv och i min, mina föräldrars samt i mina skolkamraters familjer, varit van vid att mannen (även när kvinnan varit heltid hemma) varit den som tagit hand om storstädning, hjälpt till med stortvätt och barn, disk o.s.v oavsett om vi talar om de män som haft tunga arbeten, stenhuggare lastbilsförare o.s.v. eller skrivbordsjobb. De män som inte hade som vana att duka av och hjälpa frun med disken, de män som inte utöver att sköta trädgård ville hjälpa till med än det ena än det andra, de var få i bostadsområde och vart jag än kom i min barndom. Visst fanns det slashasar, men de var få.
Vi hade inga fritidsgårdar men fick ta med oss så många kompisar som det fanns plats på soffa/sängar eller golv för att lyssna på musik eller bara vara innan TV:n, dumburken som många då kallade den, gjorde att vi satt klistrade redan innan Ingemar Stenmark drog allt och alla till att se på sina underbara skidkonster.
Någon gång på 70-talet gick det snett enligt min uppfattning. Samtidigt som ”Vi kan, vi vill, vi törs” en mycket bra pjäs började gå på Göteborgs stadsteater, så kom barn i kläm mellan många kvinnors önskan att ge sig ut i arbetslivet. Hemarbete nedvärderades och stort antal grabbar som förr fått hjälpa till hemma eller ta springpojksjobb efter skolan fick inte lära sig hjälpa till hemma och inte heller genom sina första jobb. Någonstans gick kvinnokampen snett. För inte handlar jämlikhet om att kvinnan skall kliva i mannens skor. Varje individ och varje familj har sina förutsättningar. Men barnen glömdes bort.
Skrivit det förr: Oavsett var unga som känner sig rotlösa kommer ifrån, föräldrars födelseland/vilken stadsdel de unga bor i/vad föräldrarna jobbar eller inte jobbar med, så är det en sak som hörts år ut och år in: Vi har ingenstans att träffas för ”jag” får inte ta hem mer en 1-3 kompisar och ungdomsgården/fritidsgården har lika lite som hemma någon vuxen som har tid att lyssna NÄR JAG/VI behöver det Se #V70-föräldrar.
Åtta S-debattörer: Fler kvinnor i Sverige ska kunna jobba heltid, Metro debatt 6 mars 2015
Jag bara undrar – Varför skaffa barn om det viktigaste är att kvinnan/mannen skall jobba heltid? Kanske har man glömt bort det viktigaste, sina barns bästa, samtidigt som avstånd i kilometer ökat år för år till den äldre generationen som förr ofta fanns där för de små och unga att tala med, de som var beredda att lyssna utan krav på ”kvalitetstid”?
Ingen av oss kan ta med oss det vi stressat fram i form av villor, pengar, inköpta resminnen etc när vi går….
Kanske det är dags att börja hemma med jämlikhet inte i form av att tvångsfördela vem som skall göra vad men att se jämlikheten utifrån barnets behov? Alla barn är lika värda, men olika. Så enkelt är det. Förvisso är det bra att barn har andra barn att leka med. Men vari ligger vinsten att låta små barn stå tillbaka för att vi själva skall få det bättre ekonomiskt?
V70-föräldrar är föräldrar som kommer körande till barnens träning. Oftast släpper de bara av barnen för de har ju så mycket annat att göra än att vara föräldrar. De måste ju gu bevars hinna träna eller försöka klämma in lite mer jobb för det är ju väldigt viktigt att det ser bra ut utåt. Villa eller dyr lägenhet, sommarstuga eller ständiga utlandsresor på sommar och storhelger. Nya mobiler och märkeskläder. Inte duger second hand. Inte ens om föräldrarna inte själva egentligen har råd till livet familjen lever.V70-föräldrar
Uppfostran är föräldrars ansvar
