Satt härom dagen med min kusin, lärare från hon gick ut lärarhögskolan efter gymnasiet till pension, och drack kaffe. Vi träffas med regelbunden oregelbundenhet och har telefonkontakt där emellan. Frågade henne om hur hon tyckt om en privat ny skola i vårt närområde. Själv hade jag funderingar för jag har sällan eller aldrig sett så glada barn som de som går på vid skolan som startade i höstas och åker upp till Tuve. Hon berättade mycket positivt om besöket som hon och ett antal av hennes tidigare kollegor fått göra på skolan.
En av de mycket roliga saker min kusin berättade var att en tidigare elev till henne glatt mötte henne. Barnet hade varit ett problembarn men hade på den nya skolan fått tillfälle att synas – gå en hel dag med vaktmästaren och rätta till fel på skolan. Det finns nästan ingen klass i svenska skolan som inte har minst 1 eller 2 problembarn. Samtliga har som en av de viktiga faktorerna den svaga anknytningskontakt/respekt för föräldrarna barnen säger har för lite tid att lyssna när barnet själv vill prata. Som om det normalt skulle kunna lösas av skolan? Tyvärr är det ingen lösning med mindre klasser rakt av. För att det skall vara en vettig lösning krävs nivågruppering som ju de flesta idag inte vill se.
Se även: Samma andas barn – de som går till IS och de som bråkar i samhället
Vilka är då problembarnen?
Det finns tre stora grupper i samhället som inte mår bra alla gånger i den vanliga svenska skolan:
Först och främst alla de barn som är berättigade till stöd men inte får det.
I den gruppen ingår dels de som behöver stöd för att de har dyslexi eller annan inlärningsproblematik;
dels de som har alldeles för lätt för sig men aldrig eller nästan aldrig får rätt nivå som ger dem utmaningar att gå vidare. De tvingas ofta repetera och repetera tills hela klassen hunnit (hmm) ifatt….
Men där finns en annan grupp som ofta inte märks annat än genom att de är utåtriktade och stökiga. Elever som behöver mentorer eller liknande samt föräldrar som behöver få utbildning nog att orka vara föräldrar. (OBS dessa elevers föräldrar finns i samtliga samhällsgrupper från V70-föräldrar till föräldrar med egna problem. För att stötta ett barn behöver samhället stötta föräldrarna så att de mår bättre och stressar mindre).
I gruppen med problembarn finns en oftast glömd grupp. De jag i min avslutande uppsats på lärarhögskolan kallade ”de tysta flickorna”. Mest flickor. Ofta med höga krav på vad de skall klara av på prov. Sitter oftast tysta på lektioner och räcker sällan frivilligt upp en hand för att fråga om något eller reflektera över det de läst in. Dessa elever behöver stöttning inte bara få lära sig nya verktyg som underlättar så att de förstår det de vrålläser in för prov men sedan för det mesta har glömt. Många av dem lider, enligt min personliga uppfattning, också av felaktig kroppsbegrepp. De har eller har fåtts att tro att de inte duger så flera av dem har utöver stress som lärare inte kan undgå att märka även oro för vad de äter. Hur de ser ut och om de är klädda på ”rätt sätt”.
Sedan finns det alla de barn som utan att tillhöra någon av dessa grupperna blivit hängande när samhället gått från bondesamhälle och gårdskultur där det alltid funnits någon som haft tid att lyssna på dem och berätta om än det ena än det andra som utvecklar de unga. De jag tänker på är de där anknytningen/respekten till föräldrar saknas av ena eller andra skälet. Barn som inte alltid syns av övriga samhället. Men en utbildad ämnes- och stadiebehörig lärare märker tidigt de som tillhör denna gruppen. Ofta redan när dessa barn börjar skolan.
Hur man skall lösa problemen? Visste jag det vore det bra. Men först måste kontakterna mellan föräldrar och barn stöttas och stärkas. På något sätt.
Norah4you's Weblog 