När Juldagsmorgon glimmar

en av de psalmer jag minns från min barndom. Då på 50- och 60-talet gick man i julottan oavsett väder. Minns en gång när pappa tyvärr inte kunde vara med och snön fallit djup under natten. Vi bodde nära Folkets Park i Linköping och bussen vände i skogen samt hade första hållplatsen till stan vid Tornhagsskolan. Skogen stod tät där bostadsområden utåt mot nuvarande Ryd låg. Skogen stod tät fram till kolonilotterna på nersidan Folkets Park. Ett enda hus fanns uppe på höjden med en ilsken ”käring” som inte ville att någon skulle gå förbi längs gångvägen upp till en liten kulle, idag på andra sidan vägen mellan dåvarande Folkets Park och Rydsskogens början.

Jag var under 10 år men nästan lika lång som nu när jag krymper som 65-åring. Stövlarna gick upp till knäna men ändå var det drivor där snön kom in och började rinna ner längs innersidan och benen. Vi skulle åka första bussen. Det kom ingen buss. Det var bara att gå. Lång väg även för en som var ung, frisk och hade pigga ben.

Nere i Domkyrkan slog värmen och glädjen emot en när man steg in genom vapenrummet utanför själva kyrkan. Det strömmade förhoppningar om bättre tider och kyrkans altartavla med en stor välkomnande Jesus Kristus kändes helt rätt. Kristendomen är kärlekens budskap. Man bjuder in, sorterar inte ut. Vad om sedan händer, om människor väljer att ingå, väljer att lyssna eller bara lyssnar för att det är tradition. Det är något som var och en själva måste ta ansvar för och våga ta ställning till.

Igår blev jag hämtad av min dotter runt tidig lunchtid. På väg ner till hennes bil träffade jag en av grannfamiljerna med en äldre generation. De lät uppriktigt sagt oroliga att jag skulle vara hemma och ensam. Sa som det var att jag skulle ut till min dotter, hennes familj inkluderande svärföräldrar samt andra anhöriga till dem. Tänkte jag skulle komma hem efter jullunch, Kalle Anka och Julklappsutdelning. Så blev inte fallet. I trevligt sällskap går tiden fort och framåt eftermiddagens slut övergick vi till att spela sällskapsspel. Precis som så många jular i min barndom då valet stod mellan sällskapsspel eller att lägga ett stort pussel. Helst ett nytt. Ofta kom tomten med ett pussel och en bok till de större barnen. Utöver de obligatoriska mjuka paketen med mammas/mormors/farmors eller fasters stickade vantar/sockar och ofta med de mycket nödvändiga nästa storleken på vinterkläder. Vi var inte vana vid annat innan TV:n blev var mans egendom. Vi var inte vana vid annat ens när jag i mitten på 60-talet började gymnasiet. TV:n på jul var Kalle Anka. Julen i Radion började med Nicke Lilltrolls: ”Mossa, Mossa på er alla människobarn”….

Andra tider, sedan länge flydda. Men ack så roligt att ha kvar i minnet. Julborden var större, dvs fler rätter men mindre på tallrikarna så det gällde att välja och inte bara välja det man helst ville äta mycket av. Lutfisk och dopp i grytan var en institution i många hem. Själv försökte jag missa det förra och minimera det senare. Det räckte så väl ändå. Stämningen var hög.

När jag var riktigt liten var vi sällan under 21 personer på julafton. Igår var vi ”lagom”. Vi var 11 om jag räknat rätt. Lilla Novas, mitt barnbarns, första jul. 11 månader gammal och redan bra på att ta upp paket gick hon glatt vidare på nästa paket att öppna för att titta på. Ja inte gick utan krypande. Stabilt stående men inte gående än. Ett av de hårda paketen innehöll en undervisningsstol med svamp att slå på och plastsidebok att bläddra i. Så talade den också. D.v.s. när först mamma och farmor gett upp i att medelst samt utan instruktionspapper sätta ihop den och överlåtit till pappa och farfar att ta fram skruvmejsel och slå sina kloka huvuden ihop. Hårt platt paket att sätta ihop. Från Ullared och inte Ikea bör tilläggas. Värre att sätta ihop än IKEA:s platta paket alltså. Nova satte sig i stolen och stolen sa Nu sitter du i stolen Sedan sjöng stolen, pratade, härmade djur m.m. allt medan lilla Nova började dansa sittande i stolen. Efter en stund trillade hon ur. Alla gapskrattade för stolen sa extra högt Nu sitter du inte längre i stolen. Nova reste sig upp. Slog på svampen som talade om vilken färg den lyste med, bläddrade i plastsidorna som talade om vilket djur som svampen härmade och lyssnade på musiken som spelades efter varje djurljud. Nova dansade. Dansade på riktigt. Stadigt stående men ännu inte gående. Helt underbart. Allt medan Daisy, vovven låg utsträckt efter att ha öppnat sina två paket. Ett med en boll och ett med köttbullar inuti en tom toarulle.

Bilden nedan är tagen i förväg.

Daisy

Själv kom jag hem, hemkörd, strax före 23-tiden. Trött.

Från Göteborgs stora ö, Hisingen, vill jag önska Er alla en God Fortsättning i Mellandagarna. Vi fick se snö falla igår eftermiddag. Sedan blev det uppehåll tills min dotter på hemvägen passerade Landvetter Flygplats.

Hisingen förresten. Stor ö med lång historia. I förrgår hade var enda isbjörn i Arktis ensam större yta än vad 2 och en halv gånger Hisingens yta är….. så finns det CO2-troende som glömt bort att vi inte skall ha någon annan Gud vid Guds sida. Glömmande den heliga nattens värde och innehåll har de gått på myten om ett Arktis som skulle bli isfritt. Glömmande det de lärt sig i skolan om årstider och infallsvinkel för solen. Glömmande midvinternattens köld som nästan men inte riktigt är den natten som går mellan den allt mörkare tiden fram till Jesu födelsedag och den ljusare framtid i form av mer dagsljus som undan för undan rör sig norrut. Nu är det evigt mörker och kyla i Arktis. Precis som varje år växer isen respektive smälter med årstiderna. Men verkligheten är väl inte alltid det som faller alla på läppen 🙂

Ha det som vi med Norröne påbrå säger. Menande att vi önskar allt väl och mer därtill.