Svensk tradition och kultur

Tvekar en stund innan jag skriver detta. Skälet är att det är en författare som liksom många svenska medborgare har sina rötter i annat land som skrivet en för mig och många andra helt främmande artikel om vad som är svenskhet. Tvekar. För numera i Sverige är det inte så att ordet är fritt. Yttrandefriheten tycks ofta vara något som är fina ord på papper. Allt som inte omfattas av vänsternissar till vänster om svenska Vänsterpartiet som politiskt korrekt, det försöker dessa vänsternissar som friskt förekommer i media att påstå vara rasism. Så är inte fallet.

Idén om svenskhet bygger på en absurd logik, Zulmir Bečević på GP Debatt 20 oktober 2013
Så långt från sanningen som tänkas kan. Men det är förklarligt eftersom de flesta svenskar som gått i Grundskolan efter 1970-talet aldrig någonsin fått lära sig vad som gällt. Förmodligen för att man mer och mer började inse att det skulle vara svårt för Sverige att göra upp med den rasism som vuxit fram först i Sverige, innan Tyskland, och som vi ännu inte fått göra upp om annat än möjligen börjat skrapa på ytan när man idag diskuterar Tvångssteraliseringen som blev ett led i att försöka stoppa det som inte ansågs värt att föra vidare…..

Sverige har många gamla traditioner. Traditioner där vi skiljer oss från de ‘brödraländer’ vi har omkring oss. Det handlar främst om det som Zulmir Bečević i debattartikeln i GP kallar svenskhet. För det är det som går att spåra långt tillbaka i tiden. Det är denna som är beskriven av historiska källor från Dio över tidsmässigt nästan samtida Tacitus via Zosimus, Priscus med flera långt innan vi svenskar kan sägas ha ‘egna’ skriftliga källor utöver runristningar på stenar, bergsidor och de sk. birkebreven. De senare finns i hela Norden. Speciellt i Norge är innehållet i dem väldigt avslöjande om skillnaden mellan norskhet och svenskhet. Men det lämnar jag till ev. senare artikel.

Svenskhet har inte med utseende att göra.

Det är det första som snabbt bör fastslås. Människor från de svenska områden som inte beboddes av norskar/danskar har aldrig före senare tider sagts vara ljusa och blåögda som norm. Lite ledtrådar till detta får vi genom att titta närmare på äldre ortsnamn som levt kvar in i Medeltiden. I samband med att jag skrev min C-uppsats i Historia, Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Inger E Johansson C-uppsats Historia Linköping 1993 så var det inte enkom vattenvägar som jag lät datorprogram analysera utifrån landhöjningar och havvattennivåer i världshaven och in till Östersjön från Stenåldern fram till år 1000 e.Kr. Inom mitt undersökningsområde, från Bråviken ner till Västervik och upp mot Roxen i form av en något skev triangel, fick datorn även arbeta med kända äldre ortsnamn samt ortsnamn idag på platser där det funnits kontinuitet från Stenåldern/tidig Bronsålder in i våra dagar. Bland de resultat som kom att presenteras i C-uppsatsen fanns följande exempel:

Äldre mansnamn inom undersökningsområdet.

Björn: Björstad, Björsäter
Black: (~svart hårig) ev. Bleckstad
Frode: Fröderum .(ev Frönamn)
Giste: Gisterum
Grim: Grimstad
Gunnar: Gunnerstad
Helge: Helgenäs
Kol: Kolstad
Kättil: Kättilö
Olof: Olofsrum
Ring: Ring
Trysil: Tryserum

Som framgår av dessa ortsnamn kan det inte varit helt ovanligt att det fanns människor som hade mörkt hår alternativt var mörka i utseendet på andra sätt. Black-, Svart- och Kol är namn vi känner från våra egna tidigaste skrifter. Kol förekommer även i såväl Arabiska som Grekiska och Romerska källor som namn på en nordbo som kommit från ön uppe i Norra Oceanen från tidig Gotertid och fram till Nordisk Medeltid.

Vi har andra ledtrådar som visar att alla inte såg ut som de människor som vissa på yttersta högerkanten försöker få dem till att ha varit. Vi har haft korta och bredaxlade, vi har haft långa (bland dem några av våra tidigast kända kungar) och allt möjligt annat. Blond och blåögd, det är däremot något rent mytiskt som smög sig in någon gång under 1800-talet (kanske tidigare) som karakterisering av Svenskar.

Svenskhet

Svensk tradition

Däremot finns det ett antal kännetecken som finns beskrivna under de senaste årtusendena på en icke homogen grupp boende där Sverige är nu och med språk som i vissa fall, t.ex. Östergötland går att visa att a-ljud, n-ljud m.m. är ursprungliga språkljud för bosättningsområdet. Mer om detta finns att läsa i:
Calissendorff Karin, Linquistic Evidence for Early Iron Producton ur Järnkontorets Iron and man, sid 157ff
Franzén Gösta, Sverige, ur Nordisk Kultur V ortsnamn, Stockholm 1939, sid 129
Hesselman Bengt, Ordgeografi och språkhistoria. Bidrag från Nordiska seminariet vid Uppsala universitet 1936, Uppsala 1936 sid 16-17
Lagman Svante, Östergötlands medeltida sockennamn, Uppsala 1981 sid 19
Moberg Lennart, Ortnamnen i Tjust, Tjustbygden 1947, Västervik 1947
Moberg Lennart, Västervik 1947 sid 9
Wessén Elias, Östergötlands ortsnamn, ur Östergötland utg av Östgöta nation, Stockholm 1937, sid 273

Många svenskar går och tror att alla de rätter som vi ser på svenska smörgåsbordet är ‘svenska’ till sitt ursprung. Men det är där det börjar vandras vilse i pannkakan. Utöver ett fåtal rätter där lutfisk och möjligen pepparkaka (som den numera ser ut) samt fetvägg (semla), så är det genom alla de resor, handelsresor/äventyrsresor/krigståg och andra härjningar som de olika rätterna hamnat på svenska smörgåsbordet. Vi har kort sagt ätit något vi tyckt om. Ändrat lite i recepten utifrån vad som har funnits att tillgå här uppe i Norden och försvenskat rätterna. Bland dessa rätter kan vi nämna allt från skotska Haggis (fanns en variant på Biskop Brasks måltidsbord när han hade gäster) till köttbullarna som introducerades av återvändande från Asia Minor/Persien området liksom kåldolmar.

På samma sätt har människor häruppe i alla tider anpassat sin livsstil efter det de sett och funnit intressant. Det började tidigt. Under svenska Stenåldern var vatten och vattenvägar det som förband människor. Den flinta som användes i stora delar av landet var man tvungen att hämta antingen nere i Skåne eller över hav som t.ex. från Baltikum. Flinta fanns inte naturligt överallt, Norah4history sida
Skogar och berg skilde människor åt och var i äldre tider här i Sverige farliga att färdas på. Inte bara det man nu kallar stråtrövare utan även de ”vägar” som fanns var allt annat än trevliga att färdas på ända fram till slutet av Drottning Kristinas tid. Ibland längre än så.

Så vad gjorde de som bodde i Sverige, t.ex. i Östergötland, till skillnad från våra broderfolk i Norge och Finland? Ett gammalt men sentida svenskt talesätt är: Man tager vad man haver tillskrivs Kajsa Warg men liknande förekommer i skriftliga dokument före henne. Som framgår av länk ovan använde man i Östergötland Grönsten när Flinta inte fanns att tillgå. Annat exempel är tidig järnproduktion i Sverige som utgick från myrmalm. Järnproduktion i tidiga Sverige, Norah4history sida

Det är en annan sak som kännetecknar svenskhet. I alla tider har människor från det numera svenska området uppe på ön i den Norra Oceanen beskrivits av historiker (och kyrkofäder) som handelsmän. Inte bara bärnsten som brukar nämnas utan främst tre saker: Vit rävskinn, dubbelsidiga svärd av kvalité som liknar stål samt ….. slavar. ‘Våra’ förfäder har varit kända för att kräva tribut från bosättningar de passerat på väg ner till Svarta Havsområdet-östra Medelhavet. Fick man inte tribut på 260-talet, tidigaste skriftliga noteringen jag har hittat, så nog såg man till att ta med sig de ledande från bosättningen att dra sina kärror eller ro sina båtar. Slavarna såldes sedan när handelsmännen kom ‘fram’. Handelsmännen som var typiskt svenska arroganta, nonchalanta o.s.v. som jag skrivit om tidigare i bloggen, har blivit noterade (ofta med namn som Stein/Svein/Kol etc) just för sitt typiska sätt att vara. Ett sätt som skilde ut ‘våra’ förfäder från andra Nordmän. Men det är en annan historia.

Det handlar alltså inte om utseende utan mer om sätt att vara och att värdera andra. En människosyn som under 1800-talet-1960-talet drogs till in absurdum av människor som bodde här uppe. Oavsett var deras anfäder kom ifrån, och alla skall ha klart för sig att vi hade tidiga invandringar från alla områden runt oss utöver att våra förfäder hade med sig krigsfångar från områden inne i nuvarande Ryssland och ner till Armenien (finns noterat i romerska källor) samt bort till tidigare Dalreida där en av de grupper som kom att utgöra sentida Skottar från början bodde. Inga snälla roliga historier men hit kom en hel del människor utifrån. Efter en eller två generationer har de alla ett förhållningssätt som bäst beskrevs av en postmästare i Asia Minor år 844 e.Kr. (de som läst detta tidigare får ursäkta att jag tjatar): Arroganta, nonchalanta, lättstötta. De dricker inte ofta. Bara när de har fest. Men de är bra på att hitta skäl att ha fest……
De far till öst, till Kina och långt ner i Indien. De far till Rom, Bysans och Albion (England) och varför? Bara för att kunna säga att de varit där!

Som jag skrivit tidigare:
Sverige måste själva göra upp med vår egen mörka historia innan vi kan börja klaga på andra inom och utom Sverige.

Om rasbiologins historia i Sverige och om Rasbiologiska institutet. Perspektivet är både internationellt och inhemskt svenskt. Urvalet av historiska uppgifter stammar från antiken, från Carl von Linnés 1700-tal och från Hjalmar Brantings 1900-tal. Sammantaget belyser den breda kunskapsinsamlingen den ytterst lösa faktagrund som inrättandet av institutet vilade på. Källa: Allt som kan mätas är inte vetenskap: en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet, ISBN/ISSN: 1653-5332 Distribution: Forum för Levande Historia; levandehistoria.seNär skall Sverige göra upp, Norah4you 14 december 2012