Landet reste sig från söder

inte från öster. Människan följde efter. Vid tidpunkten då den 1500 år gamla nyfunna graven var ny, fanns det redan icke samisk befolkning i Jämtland som tidigt hade inflytande från norska kusten.

Utdrag ur Förutsättningar i äldre tiders Skandinavien, Utdrag ur den Gotiska Mosaiken, Johansson Inger E 1995

Landhöjning

Landhöjning är en retarderad rörelse. Landet som längst tyngts ner av den tjocka isen under istiden reser sig fortare än det land där isen tidigt försvann.[1] Sverige höjer sig därför inte lika fort i söder som i norr, utan landet ”tippar”. Landhöjningen resulterade ~ 5.700 f.Kr. att Vättern tippade.[2] Det svenska fastlandets ”tippning” har bidragit till att landområden mellan Skåne och Danmark lagts under vatten. Detta beror på att Östersjön minst 10 månader varje år tömmer ut stora mängder vatten i världshaven på grund av landhöjningen. F.n. töms 10 miljarder kubikmeter vatten ut via Öresund, Lilla och Stora Bält.[3]

Landet reste sig från söder och norrut. Människorna följde efter från söder. När de första människorna nådde norra delen av Mellansverige, låg fortfarande landet norrut under tjock is. Detta betyder i korthet att människorna vandrade in från söder, inte från öster. Där var det inlandsis ända ner till område i nuvarande Finska Viken och bort österut  mot våra dagars Moskva och vidare åt öster när t.ex. Jämtland – Hälsingland nått vattenytan. Det skedde under Bronsåldern. Lite varierat var men helt klart är att det varken var samer eller dagens nordbor som var här först.

---

[1]        Jfr. om man tynger ner en kork. D.v.s. vad vi får är ett fysikaliskt fenomen. Den kraft som får ett tidigare nertyngt föremål att höja sig ur vattnet är relaterat till den nedåt riktade kraft som tyngt ner det. Ju större tryck neråt, ju snabbare reser sig föremålet.

[2]               Håkansson Lars, Ahl Thorsten; SNV PM740 NLU Rapport 88 , Uppsala 1976, sid 12 ff

[3]        Horn Anna red., Från Arkösund till Kråkelund,, Oskarshamn 1978 sid 2

Utdrag ur Var Ansgar först att kristna Sverige, utdrag ur Johansson Inger E den Gotiska mosaiken kapitel 8, 1995

 

Hur ser den arkeologiska situationen ut i Norden när det gäller ev. kristna gravar? Först måste vi definiera vad vi menar med kristna gravar. Det allra första kravet är att gravarna är s.k. skelettgravar. Kravet inkluderar självfallet att gravarna tidsmässigt tillhör tiden efter Kristifödelse. Bakgrunden är att skelettgravar funnits långt tidigare, men att den seden övergetts till förmån för urngravar. Det andra kravet är att gravarna skall ligga orienterade i öst-västlig riktning. Detta senare ”krav” anses tyda på kristen begravning eller åtminstone en kristen influens.

 Från ~100 e.Kr. och framåt börjar skelettgravar förekomma allmänt på norra och centrala Jylland. Tidigare hade urngravar varit vanliga under lång tid. På norra och centrala Jylland finns det klart avgränsade begravningsplatser.[1]

 

På den Skandinaviska halvön skedde en samtidig förändring i begravningssederna efter ~100 e.Kr. Den ”kristna seden”(?) med jordgravar nådde Skåne runt samma tid som den nådde Jylland. Denna återinförda begravningssed tycks helt ha dominerat i Skånes södra delar under 200-talet.[2] I Norge märks förändringen också tidigt. Från Osloområdet spred sig gravskicket med jordbegravning(med eller utan kista) in i Östlandet inom loppet av etthundrafemtio år. Under 300-talet blev jordbe­gravningar van­ligt förekommande längs hela norska kusten ända upp mot Tromsö.[3]

 

De kristna gravsederna kan redan vid denna tiden ha spridit sig till delar av Sverige. Influenserna märks på öarna i Östersjön före folkvandringstiden. I Jämtland och Medelpad märks en kristen påverkan under 400-talet från norskt område. Fynd från Storsjöområdet har stora likheter i grav­skick, gravformer och tidsperioder som i Norge. Här skiljer sig Jämtland och Medelpad från resterande ”mellansverige”. Hur kan ett kulturinflytande från väster ha spridit sig geografiskt till ”svenskt” område? En trolig inflytelseriktning är från Trondheimsfjorden -> Neadalen -> Vemdalen -> Stjørdalen -> Vattenstäket (nuv. gränsen mot Sverige) -> Storsjöns vattenområde -> Östersjön. Under samma tid spred sig de ”svenska” jord­bruksbygderna vid Indalsälvens och Ljungans utlopp norrut via de båda flod­områdena.[4]

 

I norska inlandet övergavs skelettgravarna i stort sett under 400-talet, medan man i Vestfold och Telemarken höll sig till samma gravsed ännu på 500-talet.[5] Tröndelag och Nordnorge skil­de sig under  600- och 700-talet från övriga Norge. I dessa områden jordades de döda ända in på 700-talet. De flesta hittills funna och undersökta gravarna från 700-talet i Tröndelag och Nordnorge innehåller skelett som lagts i träkistor.[6]

---

[1]        Klindt-Jensen Ole, Foreign influences in Denmark´s early ironage, Køpenhavn 1950, sid 176-179

[2]        Strömberg Märtha, Järnåldersguld i Skåne, Lund 1963 sid 44

[3]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 252-256

[4]        Norsk Historie, bind 1 red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 281ff

[5]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 256ff

[6]        Norsk Historie, bind 1, red. prof. Knut Mykland, Oslo 1976, sid 416-421 Fram till 1925 hade 193 järnåldersgravar grävts ut i Vest-Agder. 77 st av dem var skelettgravar.

Vilket självfallet får betydelse när grav från 500 e.Kr. skall analyseras….. För övrigt finns det i arabiska geografers arbeten från 400 e.Kr och framåt uppgifter om fasta bosättningar upp till en breddgrad motsvarande nuvarande Gävle.

Dassgrävare gjorde järnåldersfynd, SvD 6 november 2012
Dassgrävare gjorde järnåldersfynd, GP 6 november 2012

Återkommer när jag fått tillfälle att gå igenom gamla artiklar på disketter med referens till en bosättning före 500 e.Kr i nuvarande Jämtland som inte finns med i svenska vetenskapliga verk men omnämnd med bild och ritningar i ett norskt arbete, från en tidig utgrävning vars hela grävningsrapport jag till sist fick tag på hemma hos barnbarn till arkeologen.