Är inte frågan större än så?
En man i Japan, som tidigare var kvinna men som har bytt kön, anklagar myndigheter för diskriminering sedan en domstol vägrat registrera honom som far till hans frus barn. Könsbytare nekad faderskap, GP 3 november 2012
Hade frågan bara varit om mannen i det aktuella fallet skulle få rätten att stå registrerad som far, så hade svaret varit mycket enkelt. Har ett lands domstol utifrån gällande lagar godkänt ett könsbyte, så är personen som har bytt kön juridiskt sett det nya könet och då borde det vara omöjligt att landet som godkänt könsbytet inte accepterar att detta gäller fullt ut. Speciellt som det i artikeln framgår trots att män som är sterila regelbundet tilldelas faderskap för barn som föds efter spermadonation.
Själv hetrosexuell av födsel och ohejdad vana ser jag dock problemet som ett betydligt allvarligare problem som handlar om principen att det är barnets rätt som är det som skall skyddas. Det är något fel rent generellt, anser jag personligen, när föräldrars rätt till barn/barnet väger tyngre än barnets rätt till föräldrar.
De som också borde vägas in i sammanhanget är de samkönade föräldrar som har ”gemensamt” barn För oavsett hur detta barn kommit till, så måste varje barn ha rätt till förälder. Det är även en fråga som borde omfatta de par, samkönade eller inte, där ”fadern” oavsett om vederbörande är man eller kvinna, för barnet är den som levt med mamman redan innan barnet föddes samt även de fall där ”fadern” funnits där som förälder för barnet sedan barnet föddes.
Frågan har enligt mitt sätt att se inte med könsbyte eller inte att göra. Jag har som alla som läst min blogg vet klart uttalat att jag skiljer på könsbyten fullt ut och andra fall. Men varje barn borde ha rätten till två föräldrar. Frågan är om man inte juridiskt bör särskilja biologiska föräldrar, vilka för barnets rätts skull bör finnas registrerade i sekretessbelagt centralt register som barnet får juridisk rätt att söka i vid uppnådd myndighetsålder, och juridiska föräldrar där det är frågan om man skall skilja på kön. Mitt förslag är helt konkret: Varje barn skall ha rätt till två föräldrar.
Detta innebär i förlängningen att vi även borde inkludera de fall där adoption skett och att de som idag benämns adoptivföräldrar helt kort och enkelt föräldrar. Varför skall vi skilja på den ena och den andra föräldrakonstellationen där ett barn/flera barn automatiskt under sin uppväxt upplever och uppfattar två personer som sina föräldrar?
Däremot är det ur barnet synpunkt viktigt att i de fall där det inte finns två personer som är beredda att stå som juridiska föräldrar, då skall självfallet faderskapet fastställas. Inte för moderns eller faderns skull utan för barnets. Barn har rätt till två föräldrar som skall stå för de kostnader som uppkommer när barnet växer upp. Återigen – inte för föräldrars rättigheter utan för barnets.
Könsbytare nekad faderskap, SvD 3 november 2012
Könsbytare nekad faderskap, DN 3 november 2012
Könsbytare nekad faderskap, Aftonbladet 3 november 2012
Norah4you's Weblog 
Detta är ju en vidlyftig fråga, som vi alla vet att Shakespeare var speciellt intresserad av. Vem är fadern egentligen. ”Min mamma säger…”
Jag hade en väninna, som tyvärr är död nu, som aldrig fick veta vem hennes biologiska far var fastän ´alla´ i bygden visste hur det stod till. På det viset levde hon i en skenvärld och ´alla´ hade i bakhuvudet detta att hon vet ju inte själv vem hon är. Det var alltid därför ett litet avstånd mellan henne och alla andra fastän hon var inte medveten om detta avstånd. Vi mänskor fungerar faktiskt så.
Men det finns ett skäl för att adoptivbarn tidigt ska få veta vem deras biologiska far är och det är att sjukdomar går i släkter. På min mors sida har man grönstarr, vilket idag kan fixas snabbt och behändigt och jag intalar mina två barn att noga ´se upp´ om de skulle märka skillnader i sin syn. En genealog jag känner söker alla släktingar i sin generation så långt bort det går därför att många i släktträdet hade lidit av manisk-depression. Han vill att även avlägsna släktingar skall vara medvetna om detta fenomen och handla realistiskt och få hjälp av modern medicin om det behövs.
Därför tycker jag det är fel att dölja vem, som är den biologiska fadern.
GillaGilla
Håller med att det är fel att dölja för barnet. Men ”alla andra” har inte med saken att göra. Vore som jag ser det bra att vi skiljer på juridiskt och biologiskt föräldraskap just för barnets bästa. De barnet ser som sina föräldrar bör få rätt att vara det oavsett hur familjesituationen ser ut.
GillaGilla
Det är inte ett problemfritt förslag att barn ska ha rätt till två föräldrar. Jag menar att det dyker upp några svårlösta problem med ett sådant förslag, problem som kan kollidera med andras fri- och rättigheter.
Ett exempel är när en (ursprunglig) förälder avlider. Med principen att varje barn har rätt till två föräldrar, behöver då den kvarlevande föräldern åläggas att inom en fastställd tidsperiod ersätta den förälder som dog med en ny? Eller kanske ska en myndighet stiga in och utse en ersättnings- eller övergångsförälder? Det kan låta ironiskt och absurt, men det är en av konsekvenserna med principen.
Ett annat exempel är om en mor skaffat barn utan att veta om identiteten hos spermadonatorn, ett fylleligg eller dansk spermabank, ska denna typ av föräldraskap förbjudas eller ska det återföras på ovanstående fall?
Ett tredje är om ena föräldern på något vis avlägsnas ur barnets liv, t ex vid internering, ska en ev. morddom upphävas med hänvisning till barnets rättigheter?
Det jag menar är att jag ser stora svårigheter att komma längre än till debattstadiet för en sådan idé. Men det kanske finns kreativa lösningar som inte jag sett.
GillaGilla
Calle,
jag har full förståelse för dina funderingar. Det du kanske inte observerat är att jag vill skilja på juridiska föräldrar (som jag anser att ett barn skall ha rätt till två stycken) och biologiska.
Så vi tar de olika fallen du beskriver:
När en förälder avlider (utgår från att du med ursprunglig förälder menar juridisk förälder) så finns det ju om mitt förslag skulle gå igenom två situationer:
* den andre föräldern bor med den avlidne föräldern
* den andre föräldern bor inte med den avlidne föräldern.
I båda fallen har ju barnet när det vuxit upp fram till dess att ena föräldern avlidit haft två juridiska föräldrar som kan men inte behöver ha varit biologiska en eller båda till barnet. I det fall som den överlevande föräldern bor med barnet är ju saken enkel – situationen blir som den är nu. Änka eller änkling (även om föräldrarna bara varit sambo borde de räknas på samma sätt som gifta) blir ensam med ett eller flera barn.
I de fall där de juridiska föräldrarna inte bor tillsammans, t.ex. separerat när barnet vuxit upp, så borde enligt min mening en vuxen som bott ihop med den avlidne föräldern som minst vara intresserad av att inte kapa banden med barnet i många fall kanske det till och med är bäst att barnet fortsatt får växa upp i den miljön som barnet redan levt i. Då borde en form av ställföreträdande föräldraskap, för barnet har i de allra flesta fall om den avlidne föräldern levt med annan vuxen längre tid ändå betraktat denne/denna som den som gett barnet trygghet, kärlek o.s.v i den miljön. Barnets bästa borde alltså enligt min mening i förekommande fall inte automatiskt vara att flyttas över till den överlevande juridiske föräldern. Det borde vara möjligt av domstol att på begäran pröva om den vuxne kunde få gå in som ställföreträdande förälder självfallet innebär det en del bitar och måste vara frivilligt, men möjligt.
En mor som skaffat sig barn via spermadonator, bör som minimum ha någon annan vuxen som skulle kunna stå som ställföreträdande juridisk förälder (oavsett dennes kön) för barn behöver någon form av trygghet om den ensamme föräldern i aktuella fallet skulle bli sjuk eller annat. Denne person skulle då helst vara en som finns naturligt i barnets omgivning.
En förälder som begår mord på den andre föräldern har enligt mitt uppfattning förverkat rätten att få vara juridisk förälder för barnet. Då får domstol pröva vem som är bäst lämpad att gå in som juridisk förälder. Den som begått annat brott får självfallet prövas från fall till fall hur umgänge skall ske för barnets bästa, inte för förälderns bästa. Sitt straff skall en brottsling ändå sitta av men frågan är var och hur beroende på ärendets art.
GillaGilla
Nej, det hade inte gått mig förbi att det är juridisk förälder du syftar på. Det som jag hade svårt att komma förbi var den princip du ställde upp: att ett barn ska ha rätt till två föräldrar. Jag tycker att det är en behjärtansvärd princip men om man inte diskuterar följderna av en sådan princip blir det inte mycket mer än tom retorik eller en argumentationsövning (som iofs kan vara intressant). Jag citerar från ditt svar ovan: ”I det fall som den överlevande föräldern bor med barnet är ju saken enkel – situationen blir som den är nu. Änka eller änkling (även om föräldrarna bara varit sambo borde de räknas på samma sätt som gifta) blir ensam med ett eller flera barn”. Det besvarar inte frågan om det för principens genomförande krävs en ersättningsförälder eller inte, du byter fokus till ”barnets bästa” som är en annan princip som ingen kan argumentera mot. Och det är inte att argumentera mot jag är ute efter, jag tycker att det är en intressant men i praktiken svårgenomförbar princip som det kan vara intressant att finna goda och hållbara argument för, stöta den mot några svårigheter och se vad som händer.
”En mor som skaffat sig barn via spermadonator, bör som minimum ha någon annan vuxen som skulle kunna stå som ställföreträdande juridisk förälder” är inte heller det ett förslag som går i linje med ”rätten till två föräldrar”. Det är en moralisk utsaga som snarast säger att man bör ha minst en förälder, inte två. Om barnet ska ha rätt till två föräldrar ser jag det som en möjlig konsekvens att ensamma föräldrar tvingas anlita ytterligare en juridisk förälder. Inte så liberalt, men vem har sagt att lagen ska vara det?
Sen uttryckte jag mig nog otydligt på punkten om internering av en förälder. Det var inte nödvändigtvis att mörda den andra föräldern jag avsåg, utan att en av föräldrarna på något vis dragit på sig ett långt fängelsestraff, t ex genom grovt narkotikabrott, landsförräderi eller andra brott på den högre delen av straffskalan, hur ska detta lagens avskiljande av den ena föräldern ställas mot principen om barns rätt till två föräldrar? Är den moraliska rätten till ett föräldraskap förbrukad i och med förbrytelse mot en tredje part?
Jag hoppas att du uppfattar dessa som ett urval av många möjliga exempel på när det i ett genomförande kan bli problematiskt. Jag delar som förälder din inställning att agera för barnens bästa. Det kan vi göra på ett genomtänkt vis, inte genom att ställa upp ihåliga slagord.
GillaGilla
Slagord är det inte det jag för fram. Men jag uppfattar att du delvis missförstår mig.
Tänk följande situation som alla barn står inför. Förälder skall anges till myndigheterna. Biologiska och vid adoption juridiska föräldrar. Första delen av mitt förslag innebär konkret att om ett par får ett barn, så bör dessa två ska båda få möjlighet stå som juridiska föräldrar oavsett om de bägge är biologiska föräldrar eller inte. Oavsett hur parkonstellationen ser ut.
Biologiska föräldrar kan ändå stå i Folkbokföringsregister.
En av orsakerna till att jag reagerar är de fall där det finns två föräldrar, där den ene är biologisk förälder och den andre inte. Den förste dör och barnet som är helt uppväxt med den andre kan riskera att behöva byta miljö för att den förälder som inte är biologisk förälder inte har någon rätt att fostra barnet även om barnet t.ex. växt upp sina 7 första levnadsår med denne som förälder.
GillaGilla
Vi kanske diskuterar förbi varandra i viss mån ja. Javisst ska barnet har rätt till sina föräldrar, dvs de som barnet uppfattar (eller mest sannolikt uppfattar om barnet av något skäl inte kan kommunicera sin uppfattning) som sina föräldrar snarare än de som bidragit med generna. Helt riktigt. Det är något stenålders över biologisk bestämning av föräldraskap, jag ser mycket hellre en fenomenologisk.
GillaGilla
Sedan finns det självfallet ett antal fall varje år som kan vara svåra om och när man skulle fått en lagändring tillstånd. Tänk dig att någon av föräldrarna är svårt sjuk eller sitter i fängelse när barnet föds och att barnet av det skälet får växa upp i fosterhem. Jag är principiellt inte för att barnet hålls ifrån den föräldern om vederbörande inte begått allvarligt brott med någon form av våld. Fosterföräldrars rättigheter får gärna stärkas, men inte på bekostnad av att barnet i de fall där detta är möjligt inte får en kontinuerlig kontakt med föräldern i fråga. Man måste där skilja på fosterföräldrar och adoptivföräldrar. Dock skall enligt mitt förmenande en lagändring, om och när den kommer tillstånd, även täcka in möjligheten för barnet själv att vid t.ex. 12 års ålder om barnet så själv önskar och fosterföräldrar verkligen stöttat kontakten med den frånvarande föräldern (förutsättning tycker jag) det finnas möjlighet till adoption. Men allt skall ske på barnets villkor. Inte på hur vuxna ser barnets bästa. Kan vara två skilda saker.
GillaGilla