En av kommentatorerna Lena Sjööns skriver i sin kommentar via Facebook till Aftonbladets artikel En av tre tonåringar nätmobbas, Aftonbladet 23 januari 2012
”Hur lågstadiebarn kan sitta ostört och mobba alt. mobbas på nätet är för mig en gåta! Har föräldrarna inget intresse alls av vad de små barnen har för sig? dom kan ju lika gärna sitta och chatta med en pedofil och föräldrarna har inte en aning om vad som händer. Dåligt och ansvarslöst!:-( ”
Jag håller helt och hållet med. Var finns föräldrar idag. Det gäller tyvärr inte bara lågstadiebarn. Som jag skrivit i min blogg tidigare har vi en kategori som här i Göteborg kallas V70-föräldrar. De kommer med bilen och släpper av sina ättelägg på träningen. För träning är ju numera ett måste för många barn som skall leva upp till föräldrarnas drömmar. Föräldrarna går möjligtvis in vid uppstarten av säsongen. Frågar när de är tvungna att koka kaffe, vakta, köra etc. och ses sedan inte mer än kommande i fart för att plocka upp barnet efter träningen. En del kommer till matcher men långt ifrån alla. Det finns många situationer under de dagarna, alltså inte bara i skolan eller hemma när barnet kommer hem och i bästa fall har någon mat att värma upp innan föräldrarna kommer hem efter väl(?) förrättat jobb, som barn kan känna sig ensamma och använda både det ena och det andra mediet för att få ‘någon’ att tala med.
Var finns föräldrarna som på morgonen talar om att de älskar sitt /sina barn och som sedan tar sig tid när de kommer hem att sitta ner med barnet/barnen för att höra om barnets dag, äta tillsammans samt även acceptera att barnet tar med sig inte bara en utan flera kompisar hem? På min tid, jag är 62 år gammal och mamma var hemma trots att vi inte hade så mycket pengar, så var båda sakerna vanliga.
Idag när jag står vid busshållplats, spårvagnshållplats eller går i mitt eget eller min dotters bostadsområden så kommer många ungdomar fram och pratar. Alltför många av dem säger att det är skönt att få växla några ord. Finns ingen hemma när de går till skolan. Ingen hemma när de kommer hem. Sedan skall de flesta av dem bussas runt tills de vågar säga ifrån eller föräldrarna inser att de inte blir någon stjärna i än det ena och än det andra. Är det inte bättre att veta var barnen och deras kamrater finns och vad de gör även om det blir trångt i vardagsrummet eller i barnets sovrum? Är det inte bättre att verkligen känna att ditt barn mår bra?
Sedan till det viktigaste. Eftersom jag själv blev mobbad för utstående framtänder m.m. så vet jag hur du som är mobbad känner det. Kom ihåg en sak: Du duger hur du än ser ut och vilka kläder dina föräldrar har råd att ge dig och vad du än tycker är roligt att göra. Du duger som du är.
Till dig som mobbar. Det finns tre saker du borde tänka på: Att inte bete dig så att du inte kan se dig själv i spegeln efteråt när du själv råkar ut för kritik eller mobbning. Du är inte ett dugg bättre än de du mobbar. Tvärt om. Bara de som inget har att komma med försöker sätta sig på andra. Världen kretsar inte runt vad du tycker och du gillar eller vem du råkar vara vän med. Skärpning!
Till de vuxna som finns omkring: Våga se. Våga ingripa. Våga tala om vad som är rätt och fel. Våga gå fram till ett barn som står ensamt eller ser ledset ut. Tala inte ytligt tala med barnet inte till det. Våga berömma det som är bra i stället för att kritisera det som är mindre bra. Det handlar ALDRIG om att det finns två uppfattningar om vad som skett. INGET att reda ut. Det är ALDRIG NÅGONSIN TILLÅTET att vi som vuxna inte utan att tveka ställer upp för det barnet som uppfattar sig mobbat. Du får ha vilken uppfattning du vill, men du får aldrig någonsin glömma bort att det inte handlar om vad du har för uppfattning för du får ALDRIG NÅGONSIN ge den som upplever sig mobbad skulden direkt eller indirekt för att den är mobbad. Det är de som mobbar och inga andra du direkt skall skälla ut. Skräd inte orden. Glöm heller inte att avsluta med att i din skola, din klubb, ditt område o.s.v. handlar det om att BJUDA in – inte skilja ut!
Tillägg 24 januari 08.39 Stoppa mobbarna och få fler elever, GP Debatt 24 januari 2012
Norah4you's Weblog 
Jag kom att tänka på denna så kallade upptrappning. Det är bra märkligt att en introduktion till dagis, i en kaosartad miljö och i konkurrens med tjugo andra hysteriska ungar, tar två veckor. 5 dagar i veckan. Men en introduktion till sin egen mor, det tar ett halvår. Eller tre månader. Och då talar vi slutresultat på tre dagar i veckan… Jag må ha korkade myndighetspersoner och tröga system emot mig, samt en pappa som utnyttjar detta till fullo, men inget kan slå en kil mellan mig och mina barn och det ska inte drabba andra heller – därav mitt politiska engagemang, bland annat. Jag är så emot hora/madonna, eller snarare hora/mamma-komplexet. Och i ärlighetens namn även hora/dotter-komplexet. Släpp hederskulturen för f….. Att det för vissa, kanske till och med många, vore en skam att ha en familjemedlem, käresta eller vän som är/har varit hora säger allt. Det finns ett stort och outforskat utrymme att arbeta med inom feminismen och politiken. Ett utrymme som ingen riktigt vågat ta tag i, men jag gör det gärna. Jag ser en hederskultur kring horor fortfarande som är totalt ovärdigt ett land som säger sig ligga i framkant angående mänskliga rättigheter, jämställdhet och rättvisa. Jag är så trött på varför människor inte kan inse att det finns gott om tjejer därute som kan hantera både sex och pengar – och i kombination. Och det finns ingen anledning för en mamma att inte gå loss på all jordens karlar om hon så vill; sålänge hon mår bra utav det (och det avgör bäst hon själv). Jag har fått jättemycket tack via mail, facebook och PM och några uppmärksammade mig även på en tråd tillägnad mitt tilltag på konferensen där det sprids en del varma ord. Tack själva, så jättejättemycket, för ert stöd och er positiva feedback! Jag har inte hunnit svara så mycket ännu men ska sätta mig ned med det så snart jag samlat ihop mitt huvud en aning!
GillaGilla
En väg för att uppfylla barns rättigheter är att se till att alla, vuxna och barn, vet om att de finns. Den som känner till sina rättigheter har lättare att kräva dem. Och det gäller självklart även föräldrar. Det står mycket tydligt i Barnkonventionen att barnet alltid har rätt att säga sin mening och att de vuxna är skyldiga att lyssna. Tillsammans har vi, genom Barnkonventionen, bestämt att barnets bästa ska komma först. Inte för att barn är framtiden, utan för att de är viktigast nu. Barnkonventionen gäller alla överallt – i skolan, hemma, i asylprocesser, under fritidsaktiviteter, i sjukvården, i stadsplaneringen och på alla andra platser där barn på något sätt är berörda direkt eller indirekt. Lev upp till Barnkonventionen!
GillaGilla
Jag tycker att du har alldeles rätt i ditt inlägg och jag håller till 100 % med dig. Men nu ser inte samhället ut så, mobbingen förekommer i hela samhället, på alla nivåer. De med myndighetsstatus och i vissa fall lärare och kuratorer mobbar och kränker föräldrar. Vi har fått ett stasi samhälle där angiveri har lagförts. I mitt fall omhändertog de mitt barn och undanhöll oss stöd, för att jag just agerade mot vad som var ett destruktivt beteende hos mitt barn och den ”mobbing” som jag därefter har blivit utsatt för, av personer med rätten att använda sig av myndighetsutövning är regelvidrigt och har fått upp mina ögon för hur rättsosäkert samhället är. De har terroriserat och ”mobbat” mig i min egenskap som förälder i mer än ett år nu. Situationen är helt surrealistiskt.
Om man vill vara lite konspiratorisk, så skulle man kunna tro att det är en medveten strategi av staten att splittra familjer med hjälp av olika insatser i den politiska sfären och genom lagar. Mer finns att läsa på:
http://vonlocksley.blogspot.com/2012/01/share-var-addthisconfig.html
Läs även denna metautredning i anonymiserad form som är till för utbildningssyfte och skriven av docent Bo Edvardsson. Den handlar om en annan familj från samma kommun som jag bor i. Man kan undra hur många drabbade familjer det finns egentligen, för jag tror inte detta är ett undantag utan snarare regel.
http://oru.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:460313
GillaGilla
Hej Vonlocksley,
gå direkt på två personer i kommunen: Arbetsskyddsombudet på skolan, skicka kopia på ditt brev till Barnombudsmannen och till tillsynsmyndighet.
Den andre du skall gå direkt på är Kommunstyrelsens ordförande, ställ frågan ”På vad sätt anser Du att man i ärende X tillgodosett nu gällande krav och lagar att se till att mobbningen slutar. Skicka en kopia till Anders Knape Sveriges kommuner och Landsting samt be honom skicka de riktlinjer som SKL har hur skolor skall behandla sådana här problem samt en kopia till Skolverket be dem om utdrag ur gällande Skollag som är applicerbart samt att de tar och går igenom om Skolan ifråga handlar enligt gällande lagar.
Anders Knape föreslår jag inte för att han är moderat som jag själv är utan för att jag från våra barndomsår och ungdomsår sommartid i Sannäs vet att karln är rättskaffens. Han bör få kännedom om detta.
Så en liten upplysning. När min egen dotter nu snart 29 år råkade ut för mobbning, slag, förföljelse m.m. så hjälpte Lasse Leijonborg (FP) och Beatrice Ask (M) till så att de fick med sig flera i Riksdagen på ett beslut så att skolelever numera omfattas av Arbetsmiljölagstiftningen.
Ett enkelt tillägg till de som inte kan frågan. Det handlar aldrig om hur omgivningen uppfattar mobbning eller inte mobbning. Ett barn som är mobbat är Skolan och Kommunen enligt såväl Skollag, Regeringsformens 1 kap 2 § samt Barnkonventionen skyldiga att se till att de som mobbar slutar, i nödfall omplaceras. De får ALDRIG någonsin skylla på att den som upplever sig mobbad är klädd på ett visst vis eller beter sig på ett visst vis. De som påstår det skulle varken jag eller annan ämnes- och stadiebehörig Samhällskunskapslärare någonsin gett godkänt. För de har själva bevisat att de inte lärde in det som krävs för godkänt enligt kursmålen för Samhällskunskap årskurs 9. Det är förvisso tillåtet att vara dum, men enfaldigt och dumt att bevisa det själva. Vilket de gör.
GillaGilla