Att vara stolt över sitt kulturarv,

att känna sin ‘egen’ historia är inget som har med nationalism, patriotism eller rasism att göra. Vi har återerövrat svenska flaggan, speciellt i fotbollssammanhang där nationalsången ofta sjungs även när det inte är landskamp, från rasister, nazister och Sverigedemokrater. Skall vi verkligen behöva återerövra vår svenska och nordiska historia från vänsterfolket också? Kanske är det så.

Det är nämligen en paradox att stilla bedja om, som förmodligen kommer som en åsnespark i baken på marxister, leninister, kommunister, nazister och rasister samt troligen också Sverigedemokrater att om man lyfter blicken från den egna naveln och tittar ut för att se vad som finns skrivet i äldre tider om tidigare svenskar, i vissa fall namngivna ostgoter som kom över havet från ön i den norra Oceanen och går att följa ner i Europa samt från Gotertiden till Vikingatidens slut i östeuropa och områden kring Svarta Havet och Kaspiska Havet samt ner till Asia Minor och nuvarande Syrien/Libanon, så är det i arabiska källor, samt i kazariska bevarade källor i minst lika hög grad som berättelserna om hur det såg ut här uppe i Norden, vilka seder och bruk som var gällande, skillnader mellan folkgrupper i nuvarande Norge och Sverige, vilka folkgrupper som bodde i nuvarande Finland före 650 e.Kr (inte något av de tre finska grupperna) som ‘vår’ historia har bevarats. Jag talar inte om Ibn Fadlan på 920-talet eller någon av de andra mer ‘kända’ arabiska eller östliga källorna.

Här och nu skall jag bara beröra en enda. Jag har de äldre av berättelserna med full notapparat till referenser i mitt manuskript den Gotiska Mosaiken. De senare har jag berört i min D-uppsats Johansson Inger E, Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning, D-uppsats Historia INSTITUTION TEMA
Avdelning för Historia, Linköpings Universitet 1995 samt har dem med i manuskriptet Grönland och Grönlänningarna eftersom det finns så många källor från 230 f.Kr(!) fram till 1150 e.Kr. som aldrig brukar refereras till men som utgör grunden för hur det kommer sig att vi än idag har stor likhet med ‘våra’ förfäder, på gott och ont, trots alla invandringar genom århundradena.

Den märkligaste källan är en skriven av en armenisk historiker Moses Khorenatsí (History of the Armenians,ed. transl. RW Thomson, London 1978) Moses Khorenatsí, eller Moses Chorenensis som han skrivs utanför Sveriges gränser, levde på 400-talet och skrev utöver den angivna boken även bok om den då kända geografins gränser. I båda fallen finns det avsnitt som om man jämför med andra samtida källor ger oss en mycket intressant bild av en person som i slutändan efter att försökt göra sig till kejsare sedan han och några av hans män rymt från romerska armen, tagits till fånga varvid de övriga sex i olika omgångar avrättades medan han själv slogs i bojor och fördes till ‘Tuli’ långt uppe i norra Oceanen. Historien som den framträder ur ett antal andra källors mer detaljerade uppgifter, stämmer mycket väl överens med vad Varin ristade på Rökstenen om sin anfader.

I en av de övriga källorna får man också reda på hur folket från ön i Norra Oceanen räknade ut hur mycket tyg som gick åt till byxor att ha när man färdades på båtar och land. De syddes inte på samma sätt som de i öst och mest anmärkningsvärt tyckte några av historieskrivarna det var att man räknade med att tyget skulle gå upp till armhålan för att man skulle kunna ha byxor ända dit upp när man inte ‘bara’ hade tyget ihoprullat och hållet uppe av ett rep i midjan.

En annan källa som är viktig för nordisk och nordeuropeisk historia men i princip helt bortglömd är Ibn Miskawaih (The Eclipse of the Abbasid Caliphate, ed. Amedroz HF & Margoliuth PS, Oxford 1921.) det finns ett antal arabiska historiker och geografer som gjorde besök här uppe på ön i norra Oceanen eller seglade på det vi kallar Östersjön så långt norrut att de med häpnad beskrev såväl att solen aldrig gick ner under sommaren som tvärt om och hur folk uppe i nordligaste delarna av Östersjön för att ta sig fram över snö gjorde sig snöskor. Hur de jagade ripa, snara; hur de hade något som en geograf ritade som en skida på varje fot och en stav för att staka sig fram. Folket de beskrev var ovanligt långa och axelbreda.

Men så var det det där som framkommer gång efter annan under perioden 260 e.Kr fram till 844 e.Kr. Nordbor, från början kallas de visigoter i slutet av perioden Ar-rus, ofta handelsmän som Kol och Steinar från ön i Norra Oceanen, eller äventyrare som hamnade i den romerska armen som en som slängts ut från Ranriki på ön när hans far dött. Killen ifråga blev i slutändan romersk ståthållare inom nuvarande Spanien. Han beskrivs av mer än 10 olika samtida historiker i ett flertal olika händelser som en lögnare och arrogant typ. Det finns fler namngivna och mycket intressanta personer från ‘ön’ häruppe och det har INGET med rasism eller nationalromantik att göra att vara intresserad av nordens äldre historia!

Vill slutligen återigen, skrivit detta förut, berätta om vad det var som berättades om ‘våra’ förfäder, observera att under perioden så förekom invandringar vilket gör det hela ännu mer intressant ur integrationssynpunkt:
Arroganta, nonchalanta, lättstötta. De dricker inte ofta. Bara när de har fest. Men de är mycket bra på att hitta skäl att ha fest.
Eller som en postmästare i Asia Minor skrev:
De far till öst, till Kina och långt ner i Indien
De far till väst, till Rom, Bysans och Albion (England)
och varför? Bara för att kunna säga att de varit där!

Låter precis som sentida backpack ungdomar från Sverige.

Kontroll över kulturarvet SD:s medel för att nå makt, DN debatt 3 oktober 2010

PS. Om Ni gör en djupdykning i Westerberg Anna, Utveckling av gammalt a framför ld och nd,Uppsala 1991 samt Moberg Lennart, Om de Nordiska nasalassimilationerna mptt, nk>kk, Uppsala 1944 och tittar speciellt på triangeln från Gamleby till Söderköping och upp mot Roxen, så kommer Ni att hitta ett område där det finns lång kontinuitet arkeologiskt, historiska och pollenanalys som styrker att området efter Båtyxe- och Gropkeramiska tiden även språkmässigt utifrån ursprungs ljud mycket väl kan ha haft samma grupp boende under alla generationer trots en dansk arme som gick härjande fram och alla invandringar under årtusendena. Skrev om det i min C-uppsats Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Linköping 1993