Syrien-Turkiet, kris med rötter runt 1000-talet

Egentligen får vi gå tillbaka till innan det Osmanska rikets fall, dvs under Seljuq-turkarnas imperiets början dvs någon gång runt år 985 för att finna bakgrunden till dagens koppling mellan Syrien och Iran (forna Persien). När historien börjar, så levde Seljuq-turkarna norr om Aralsjön bort till norr om Kaspiska Havet. För att göra en mycket lång historia kort, så vandrade Seljuq-turkarna söderut och konverterade till den muslimska tron runt år 1000. När riket som inte ens alla historielärare eller ens historiker känner till speciellt mycket om var som störst omfattade det större delen av nuvarande Turkiet över Persien via stor del av nordvästra Afganistan och Turkmenistan bort till Kirgisien och mindre del av nuvarande Kina. Från norr till söder sträckte sig riket Uzbekistan ner till en lång remsa längs östra Medelhavets kust dvs från Syrien ända ner till de delar som Israel occuperar på Västbanken och Gaza inklusive större delen av det av FN-godkända gränserna för Israel ända ner till Eilat.

I dåvarande Persien kom Seljuq-turkarna som blivit muslimer att mer eller mindre assimileras med de ledande persiska grupperna. De anammade persisk kultur och började tala persiska språket som hemspråk. Samtidigt som Seljuq-turkarna som blivit perser även kom att utgöra anfäderna till nuvarande turkar i Turkiet, så blev historien en annan och det är där vi ser exakt samma uppdelning i inbördes religiösa grupperingar som vi ser i dagens Turkiet-Syrienkonflikt.

Efter Malikshāh I:s död 1092 efterträddes han i Anatolien, även kallat Asia Minor, som i princip utgjordes av den halvö där Turkiet nu finns av Kilij Arslan som grundade sultanatet Rum. I Persien efterträddes han av Mahmud I:e och återigen gör jag en lång historia kort genom att berätta att han efterträddes av sin bror Tutush I:e i det område som motsvarar nuvarande Syrien. Allt som allt var det fyra söner till Malikshāh samt en av hans bröder som fick dela på det stora Seljuq-imperiet. I efterdyningarna av de stora inbördesstrider som inträffade kom de blivande Ottomanerna att växa sig starka.

Det var inte bara familjestrider utan också religiösa skillnader i tolkningen av Islam, som splittrade Seljuq-imperiet. Något som glöms bort i dagens säkerhetsdebatt är att dessa grupper till skillnad från de Seljuq-turkar som hamnade i nuvarande Turkiet under Osmanska rikets tid precis som de Seljuq-turkar som hamnade inom nuvarande Syrien fick andra förutsättningar. I flera av de av Seljuq-turkättlingar existerande områdena fick dessa under Osmanska riket viss ‘självstyre’ i form av emirat som lydde under Osamanska riket. Så icke i större delen av det nuvarande Turkiet.

Samtidigt fanns det en stor folkgrupp som enligt vad språkforskaren och professorn Nikolaj J Marr (död 1934) skall ha hävdat antingen var ursprungsbefolkningen i det som många nu kallar Kurdistan. Åtminstone skall kurderna språkmässigt kunna bevisas ha bott inom Kurdistan minst 1000 år före alla andra inom det ursprungliga kurdiska området, från norr till söder över ett stort antal av östra Medelhavets nuvarande länder från södra Ryssland ner till delar av Syrien och Irak. Jag kan inte gå i god för det. Är inte en språkmänniska…. Kurdernas ursprungliga religion var Zarathustra. Redan på 600-talet, dvs före det Seljuq-turkiska imperiets tids begynnelse började Islam spridas bland kurderna. Idag är cirka 70% muslimer. Finns en del kristna kurder också om än i ringa grad.

För att förstå problematiken i Syrien ännu mer krävs kunskap om de Alawiter, idag i Syriens ledning, som bildades på 850-talet av de som ansåg sig vara faktiska ättlingar till Profeten Muhammed. Eller som jag skrev i en tidigare bloggartikel om Syrienproblematiken.

Alawiterna, de som idag är i Syriens ledning bildades på 850 talet av de som ansåg/anser sig vara faktiska ättlingar till profeten Muhammed efter att den nya muslimska religionens framväxt resulterat i interna maktstrider där sunnimuslimer var de som ‘segrade’ inom nuvarande Syriskt område. (Glöm gamla beteckningar på länder i området. Gränser och namn är något som ofta ändrats i historien). Alawiterna blev behandlade som paria på samma sätt som de kastlösa i Indien. De förföljdes och 1317 resp 1516 utsattes de för ren massaker på liknande sätt som de själva idag långt senare ger igen.

Osmanska Rikets historia och efterdyningarna av dess upplösning i slutet av Andra Världskriget har jag skrivit om i I skuggan av Osmanska Rikets fall, Norah4you 12 april 2012. För att göra en lång historia kort, så fick Frankrike Syrien som protektorat på samma sätt som England fick dåvarande Palestina. Frankrike försökte styra Syrien genom att låta alawiterna som var i minoritet bli de som fick ledningen i armé och statsledning. Alawiterna hade i princip ingen annan möjlighet att få utbildning än att gå med i militären. Vilket många gjorde. Det var där och då 1959 samt vid de alawitiska baathisternas kupp 1966 som dagens skrämmande situation blommade upp
Rötterna till dagens kriser, Norah4you 15 juli 2012

I en av de många säkerhetspolitiska analyser som finns på nätet finns en betydligt förenklad version av den komplicerade historiska bakgrunden:
Första världskriget blev slutet för det ottomanska Osmanska riket. I Sèvresfreden 1920 föreskrev segrarmakterna hur det som fanns kvar av riket skulle styckas upp. Där talades i vaga ordalag om att bilda ett självständigt Armenien och söder därom ett ”självstyrande” Kurdistan.
Men republikanska turkiska nationalister vägrade acceptera fredsvillkoren och återupptog kampen med krigets segrarmakter. Sedan de kört ut alla ockupanter kunde de turkiska nationalisterna under Kemal Atatürk utropa Republiken Turkiet 1923.

I den nya Lausannefreden nämndes inte kurderna. Det vi här kallar turkiska Kurdistan var nu en del av Republiken Turkiet. Men andra kurdiska områden som lytt under det ottomanskaOsmanska riket hade gått förlorade för Turkiet. De hade i stället hamnat under brittiskt respektive franskt mandat. Dessa områden ingår nu i Irak och Syrien.

Republiken Turkiet var tänkt att bli en modern nationalstat enligt den tidens europeiska ideal: ”ett land, ett folk”. Turkiska nationalister mindes med bitterhet hur europeiska makter hade söndrat det ottomanskaOsmanska riket genom att uppmuntra olika minoritetsfolk att bryta sig loss. De var därför avogt inställda till alla grupper i Turkiet som ville ha någon form av särställning. Turkiets invånare uppmanades att erkänna sig som turkar eller lämna landet.
Kurderna/Fördjupning, sakerhetspolitik.se
Den versionen stämmer väl med vad som står i svenska historieböcker….. Men enligt mitt förmenande bör man känna till hela bakgrunden för att få fast mark under fötterna när man diskuterar dagens krutdurk Turkiet-Syrienkonflikten, samt för att kunna förstå varför denna krutdurk inte enbart kan fås att explodera för att Turkiet tillhör Nato och Syrien stöds av Ryssland och Kina. Det senare nog så förståligt om man känner till historien längre tillbaka. För både Ryssland och Kina har delar inom sina länder där Seljuq-turkiska folkgruppers ättlingar utgör orosmoment in i nutiden. För att inte tala om Afganistan…

Ny beskjutning över gränsen, GP 5 oktober 2012
Turkiets motangrepp – efter Syriens granat, Expressen 5 oktober 2012
Turkiet beskjuter Syrien, SvD 5 oktober 2012
FN fördömer Syrienattack mot Turkiet, DN 5 oktober 2012
Turkiet beskjuter Syrien, Aftonbladet 5 oktober 2012

Tillägg 10.05 Nya gränsintermezzon Syrien-Turkiet, SvD 6 oktober 2012

Tillägg 22.26 Turkisk vedergällning mot granateld, GP 6 oktober 2012

Tillägg 08.20 7 oktober Bildt: Turkisk reaktion är inte svår att förstå, Expressen 6 oktober 2012 Håller med.

Read Full Post »

Att vara stolt över sitt kulturarv,

att känna sin ‘egen’ historia är inget som har med nationalism, patriotism eller rasism att göra. Vi har återerövrat svenska flaggan, speciellt i fotbollssammanhang där nationalsången ofta sjungs även när det inte är landskamp, från rasister, nazister och Sverigedemokrater. Skall vi verkligen behöva återerövra vår svenska och nordiska historia från vänsterfolket också? Kanske är det så.

Det är nämligen en paradox att stilla bedja om, som förmodligen kommer som en åsnespark i baken på marxister, leninister, kommunister, nazister och rasister samt troligen också Sverigedemokrater att om man lyfter blicken från den egna naveln och tittar ut för att se vad som finns skrivet i äldre tider om tidigare svenskar, i vissa fall namngivna ostgoter som kom över havet från ön i den norra Oceanen och går att följa ner i Europa samt från Gotertiden till Vikingatidens slut i östeuropa och områden kring Svarta Havet och Kaspiska Havet samt ner till Asia Minor och nuvarande Syrien/Libanon, så är det i arabiska källor, samt i kazariska bevarade källor i minst lika hög grad som berättelserna om hur det såg ut här uppe i Norden, vilka seder och bruk som var gällande, skillnader mellan folkgrupper i nuvarande Norge och Sverige, vilka folkgrupper som bodde i nuvarande Finland före 650 e.Kr (inte något av de tre finska grupperna) som ‘vår’ historia har bevarats. Jag talar inte om Ibn Fadlan på 920-talet eller någon av de andra mer ‘kända’ arabiska eller östliga källorna.

Här och nu skall jag bara beröra en enda. Jag har de äldre av berättelserna med full notapparat till referenser i mitt manuskript den Gotiska Mosaiken. De senare har jag berört i min D-uppsats Johansson Inger E, Källorna till svenskt 800-tal i europeiskt perspektiv, en kritisk granskning av Lars Gahrns avhandling Sveariket i Källor och historieskrivning, D-uppsats Historia INSTITUTION TEMA
Avdelning för Historia, Linköpings Universitet 1995 samt har dem med i manuskriptet Grönland och Grönlänningarna eftersom det finns så många källor från 230 f.Kr(!) fram till 1150 e.Kr. som aldrig brukar refereras till men som utgör grunden för hur det kommer sig att vi än idag har stor likhet med ‘våra’ förfäder, på gott och ont, trots alla invandringar genom århundradena.

Den märkligaste källan är en skriven av en armenisk historiker Moses Khorenatsí (History of the Armenians,ed. transl. RW Thomson, London 1978) Moses Khorenatsí, eller Moses Chorenensis som han skrivs utanför Sveriges gränser, levde på 400-talet och skrev utöver den angivna boken även bok om den då kända geografins gränser. I båda fallen finns det avsnitt som om man jämför med andra samtida källor ger oss en mycket intressant bild av en person som i slutändan efter att försökt göra sig till kejsare sedan han och några av hans män rymt från romerska armen, tagits till fånga varvid de övriga sex i olika omgångar avrättades medan han själv slogs i bojor och fördes till ‘Tuli’ långt uppe i norra Oceanen. Historien som den framträder ur ett antal andra källors mer detaljerade uppgifter, stämmer mycket väl överens med vad Varin ristade på Rökstenen om sin anfader.

I en av de övriga källorna får man också reda på hur folket från ön i Norra Oceanen räknade ut hur mycket tyg som gick åt till byxor att ha när man färdades på båtar och land. De syddes inte på samma sätt som de i öst och mest anmärkningsvärt tyckte några av historieskrivarna det var att man räknade med att tyget skulle gå upp till armhålan för att man skulle kunna ha byxor ända dit upp när man inte ‘bara’ hade tyget ihoprullat och hållet uppe av ett rep i midjan.

En annan källa som är viktig för nordisk och nordeuropeisk historia men i princip helt bortglömd är Ibn Miskawaih (The Eclipse of the Abbasid Caliphate, ed. Amedroz HF & Margoliuth PS, Oxford 1921.) det finns ett antal arabiska historiker och geografer som gjorde besök här uppe på ön i norra Oceanen eller seglade på det vi kallar Östersjön så långt norrut att de med häpnad beskrev såväl att solen aldrig gick ner under sommaren som tvärt om och hur folk uppe i nordligaste delarna av Östersjön för att ta sig fram över snö gjorde sig snöskor. Hur de jagade ripa, snara; hur de hade något som en geograf ritade som en skida på varje fot och en stav för att staka sig fram. Folket de beskrev var ovanligt långa och axelbreda.

Men så var det det där som framkommer gång efter annan under perioden 260 e.Kr fram till 844 e.Kr. Nordbor, från början kallas de visigoter i slutet av perioden Ar-rus, ofta handelsmän som Kol och Steinar från ön i Norra Oceanen, eller äventyrare som hamnade i den romerska armen som en som slängts ut från Ranriki på ön när hans far dött. Killen ifråga blev i slutändan romersk ståthållare inom nuvarande Spanien. Han beskrivs av mer än 10 olika samtida historiker i ett flertal olika händelser som en lögnare och arrogant typ. Det finns fler namngivna och mycket intressanta personer från ‘ön’ häruppe och det har INGET med rasism eller nationalromantik att göra att vara intresserad av nordens äldre historia!

Vill slutligen återigen, skrivit detta förut, berätta om vad det var som berättades om ‘våra’ förfäder, observera att under perioden så förekom invandringar vilket gör det hela ännu mer intressant ur integrationssynpunkt:
Arroganta, nonchalanta, lättstötta. De dricker inte ofta. Bara när de har fest. Men de är mycket bra på att hitta skäl att ha fest.
Eller som en postmästare i Asia Minor skrev:
De far till öst, till Kina och långt ner i Indien
De far till väst, till Rom, Bysans och Albion (England)
och varför? Bara för att kunna säga att de varit där!

Låter precis som sentida backpack ungdomar från Sverige.

Kontroll över kulturarvet SD:s medel för att nå makt, DN debatt 3 oktober 2010

PS. Om Ni gör en djupdykning i Westerberg Anna, Utveckling av gammalt a framför ld och nd,Uppsala 1991 samt Moberg Lennart, Om de Nordiska nasalassimilationerna mptt, nk>kk, Uppsala 1944 och tittar speciellt på triangeln från Gamleby till Söderköping och upp mot Roxen, så kommer Ni att hitta ett område där det finns lång kontinuitet arkeologiskt, historiska och pollenanalys som styrker att området efter Båtyxe- och Gropkeramiska tiden även språkmässigt utifrån ursprungs ljud mycket väl kan ha haft samma grupp boende under alla generationer trots en dansk arme som gick härjande fram och alla invandringar under årtusendena. Skrev om det i min C-uppsats Vattenvägarna in mot Roxen i äldre tider, Linköping 1993

Read Full Post »