Ex. 1. Jag minns att jag själv tyckte att en person jag träffade ofta skulle rycka upp sig. Tänk vad lite man visste. Inte förrän långt senare när jag av en händelse hittade en förlovningsannons när kvinnan, det var en kvinna, hade förlovat sig vid 16 år ålder, började jag fundera. Men trodde självfallet att det ‘bara’ hade handlat om en uppslagen förlovning. Så var inte fallet fick jag reda på ytterligare några år senare när jag i min hand fick kvinnans anteckningsbok med svarta pärmar. De var för unga för att få gifta sig direkt. Först var de tvungna att vänta tills hon skulle bli 18 år. För att de skulle få ihop pengar tillräckligt de första åren gick han på trad mellan England och Sverige. De träffades när han var hemma under hans resor var hon i familj för att lära sig bondmorsyssla. Så kom då äntligen dagen då han skrev att han var på väg hem och skulle gå i land. En bit ut från kusten gick båten under. Hon kom hem och blev hemmaflicka under alla år med mor som bröt lårbenshalsen och blev liggande samt bror som skadat sig i en sprängolycka ungefär samtidigt som allt det andra hände. Det är inte konstigt att kvinnan med jämna mellanrum under åren fick psykiska besvär.

Ex 2. Vi hade på en arbetsplats en kvinna som var vackrare än de flesta och mycket duktig och noggrann. När hon gått in i väggen, vilket inte det kallades på den tiden, så visade det sig att hon för att klara av att arbeta i flera år tvingat sig gå upp två timmar innan hon behövde för att sminka sig så ingen såg hur hon mådde. Hon mådde dåligare och dåligare av att ha regelbunden arbetstid och inte ens våga, för på den tiden var det nästan skamligt med psykiska besvär, visa hur hon mådde förrän det blev helt svart och hon hamnade inlagd akut och långvarigt på sjukhus. Det är något som drabbar perfektionister mer än andra lärde jag mig när jag läste socialpsykologi.

Ex 3. Ung flicka bodde i studentkorridor. Hustomten, vi hade sådan där, och hans fru var gamla bekanta med mamma så han visste om att jag då var aktiv politiskt på studentkåren. Jag blev ombedd om jag kunde försöka få kontakt med henne. Hon verkade glad som en sol. Men ändå slängde hon sig framför buss, klarade sig åkte in akut på psyket men skickades hem. Inte en utan två gånger. Så kom helgen efter hon kommit hem. Jag visste att hennes föräldrar skulle komma vid 11-tiden så jag tänkte inte så mycket på att jag inte såg henne i hissen eller så. Klockan 16 kom en bekant till henne som jag lärt känna och talade om att flickans föräldrar fått förhinder och inte skulle komma förrän på eftermiddagen och att flickan inte svarade när den bekante knackade på dörren. Ambulanstransport. Hon klarade sig där och då. Sedan vet jag inte för hon skulle flytta hem. Bra mådde hon inte.

Ex 4. Person som feldiagnostiserats av läkare. Inte av en utan av många. Läkarna gav psykiska preparat. Det var bara det att killen, det var en kille, visade sig ha hjärntumör. Klarade operation och tycktes bli bra. Men det där året med beroende av narkotikaklassade preparat hade satt sig på hjärnan. Tog många år innan han var psykiskt frisk.

Det går att räckna upp hur många fall som helst där det ingalunda är det bästa som tänkas kan varken för den psykiskt sjuke eller för dennes/dennas arbetskamrater att vederbörande skall vara på jobbet. För övrigt undrar jag hur Socialförsäkringsministern tänker. Människor är mjuka, men inte så mjuka att man kan böja och bända för att etikettera människor så de passar i vilken låda som helst.

Och fracking för skiffergas/olja….?