röd och blåstrumpor. Verkligheten gäller över alla modeller och teorier. Jämnställdhet är inte att kliva i mannens skor (och kanske begå hans fel utan att vara medveten om det). Jämnställdhet är inte att räkna varenda syssla i timmar och minuter utan att vara där och hjälpa till. Att båda parter hur än en kärnfamilj ser ut idag är beredda att vara öppna för att i praktiken, inte i teorin, stötta och dela varandras bördor.
När ‘Kvinnor kan’ rörelsen var som mest aktiv på 70-talet var jag själv mycket förvånad. Uppväxt som jag blev först i Utby sedan i Linköping, så var jag i släkt och bekantskapskrets van att betrakta karlar som inte hjälpte till med det ena och det andra som undantag som bekräftade regeln att mannen och kvinnan båda gjorde grovjobb hemma och med barnen. Jag blir 63 år i slutet av augusti. Min far som dog för 4 år sedan snart 93 år gammal var en som redan i början av 50-talet ALLTID diskade efter maten. Mamma kunde få hjälpa till med att torka och ställa in. Jag har inte något minne, och det har ingen annan i släkten heller när det gäller alla utom några få män, att det inte var männen i släkten på båda sidor som stod för diskande, avtorkande av matbord och dammsugning. Konstigt kanske många än idag tycker för det gällde oavsett vilket jobb som männen hade. Fanns i släkten allt från stenhuggare, pappersarbetare till lärare och högre arbeten. Det hörde till att inte sitta på sin bak i väntan på att bli serverad.
Bland mina släktingar finns det de som är gifta med män som från att de började studera samtidigt vid universitet och högskolor, skött tvätten, inköp och all matlagning. Vad som passar i den ena familjen passar inte nödvändigtvis i den andra familjen. Jag känner svenskar och invandrare där männen är de som tillbringar mesta tiden utanför arbetet med sina barn. Minns förresten när jag på 70-talet bodde på Krokslättsgatan i Mölndal (inte Krokslätts Parkgatan). Den som föregick med gott exempel och alltid gick att finna i sandlådan med sin dotter, den som var den förste att erbjuda äldre och sjuka sin hjälp och den som skyndade före även för att hålla upp dörrar för de som hade mycket att bära, det var en av Sveriges mesta machomän – Bosse Högberg boxaren som när hans fru Liz jobbade såg ut att njuta av att hjälpa till med deras dotter.
Själv fick jag en som trodde han skulle bli serverad med allt. Det var ändå den bästa biten med honom. Men det är en helt annan historia.
Ivar Arpi: Pappa även utan kvotering, GP ledarsidan 9 juli 2012
