Åkte hem med näst sista bussen till Tuve efter att Monika slutat jobba. Klockan var kvart i ett på natten. På bussen var det inte många passagerare men bland dem fanns det tre unga tjejer och en kille. Vi hann inte till Nordstan innan de började sjunga. Och som de sjöng. Två av flickorna hade fantastiska röster som säkerligen skulle hålla för solo också men som nu lekte sig igenom en blandad reportoar hela vägen till Tuve. Jag hajade till för en av tjejerna hade en röst av det slag jag inte hört på nästan 50 år. Då var jag med i Linköpings Musikskolas kör och det fanns en tjej, tror hon hette Ulla något, som redan då hade en röst som förebådade det hon senare sjöng i en mindre kör som blev väldigt känd på slutet av 60-talet. Vissa röster har det där extra. Inte bara tonsäkerheten, volymen och följsamheten med ord och musik utan sprider glädje samtidigt. Helt fantastiskt. (Jo jag sa till tjejerna att jag tyckte det lät bra. Mer behöver man inte säga för de blev glada.)
Annars var det en av alla dessa dagar då jag tvingats sova stor del av tiden. Värken gör att jag måste lägga mig efter minsta ansträngning. T.ex när jag gått runt huset med min dotters lilla vovve, schäfer. När jag ligger ner minskar värken men när den är som värst krävs det att jag använder mig av den yoga jag lärt mig för att slappna av. Då somnar man… På sitt sätt tack och lov. Ställer alltid väckarklocka så jag inte sover för länge men ibland går det inte annat än att lägga sig ner igen. Det går det också. Får gå.
Klockan är nu kvart i två och jag skall dricka kaffe till en smörgås. Kaffe? På natten? När jag är helt vaken så slappnar jag bäst av med att få något i magen och kaffe därtill. Ost och kaviar sitter bra på tekaka.
Ha det.
