att någon annan människa tar det moraliska, etiska och mänskliga ansvaret att ta personens liv.
Det är inte etiskt, moraliskt eller mänskligt försvarbart
* att utsätta en människa för det psykiska ansvaret att avgöra om en person innerst inne fortfarande vill ha aktiv dödshjälp. För när någon sjuk eller gammal upplever sig vara en belastning, så kan läpparnas bekännelse och den innersta önskan att fortfarande få vara en del av familjen/samhället vara två helt olika saker som inte ens den mest skicklige psykolog kan avgöra om det är depressionen över att uppleva att andra har svårt med människans/människors lidande är det som gör att personen i sjukt tillstånd utåt håller fast vid det som personen sagt en gång i friskt.
* att lägga ansvaret att fatta beslut på en anhörig/läkare utifrån förutsättningar som aldrig är desamma som när frågan var uppe någon gång för länge sedan.
* att riskera missbruk. För det skall alla veta: En gammal upplever sig ofta som undanskuffad den dagen den gamle inte längre klarar sig själv. En gammal och sjuk person känner sig ofta ensam även om det finns personal som sköter det dagliga och anhöriga som har kontakt/kommer på besök flera gånger i veckan. Den som är anhörig till någon som är sjuk eller gammal kan uppleva detta som svårt. Det är inte rimligt att anta att den anhörige eller den gamle/sjukes läkare/sköterska i alla lägen klarar av att skilja på sin egen upplevelse och vad den gamle/sjuke innerst inne vill.
Så NEJ till aktiv dödshjälp. Ja till att avsätta resurser på bra pallitativ vård. Vilket inkluderar rätten för gamla/sjuka att få psykologisk behandling UTAN mediciner som dövar och förändrar personligheten.
